Frun aldrig nöjd

Bra frågor allihop, jag tänker mycket på hur man orkar egentligen. Men det är ju en kombination av feghet och lathet antar jag. Kan ju tillägga att hon sällan är nöjd med sig själv heller egntligen. Om någon ska komma på besök (om det så bara är en kompis till sonen) så måste hemmet visas upp som ett utställningshem. Allt matchar i hemmet, väggar, mattor, möbler.. allt. Jag tycker det är extremt men vad begriper jag om heminredning.

Hon har ingen förståelse för att hon skulle ha del i det som inte funkar, hon är perfekt. Liksom hennes hem ska vara perfekt och även sonen. Alltid perfekta kläder till skolan, färgmatchade såklart. Fasaden ska vara klanderfri. Ingen ska kunna ha något att kritisera henne för. Så riktigt friskt är det inte, men hur får jag henne att förstå och inse detta? Där är den stora frågan.

Förut dyrkade jag marken hon gick på men med åren så har jag blivit helt blasé. Idag känns det meningslöst att försöka visa kärlek eftersom jag aldrig får någon tillbaka. Sjukt att stanna kvar i ett sådant förhållande, jo visst, jag är lite materialistisk och trivs så otroligt bra i hemmet och vill undvika att lämna det för jag hittar aldrig ett sådant ställe igen. Finns ju en gräns någonstans men man hoppas ju hela tiden.

Det är ju helt rätt men hur får man fram ett sådant budskap? Varje gång jag försöker få till en diskussion så går hon i taket, hon har lite temperament också.

Helt rätt och det är jag totalt kass på. Det är min största brist idag. Sen kan jag tycka att det är jäkligt svårt att berömma gång på gång utan att någonsin (nästan) själv få något positivt omdöme. Jag har försökt ett antal gånger men ger nog upp för tidigt.

Du har rätt i mycket där. Jag viker mig för jag hatar skrik och bråk. Vissa beslut tar jag, om sånt hon inte begriper (husbygge etc) men hon ifrågasätter ändå alltid. Tyvärr är det ju så att man kan bara förändra sig själv, det svåra är ju att se hur när man är mitt i skiten. Men jag tar till mig vad du säger och ska vara uppmärksam på hur jag gör i olika situationer.

#14
Där tror jag min fru är lite grann nu. Hennes syster är i skilsmässa och det känns nästan som att min fru är lite avundsjuk på henne för det.

Felet jag gjort som jag insett på senare år är att jag var alldeles "för kär" de första åren. Hon behandlade mig som skit många gånger men dumt nog så tog jag det bara. Så det har alltid varit jag som s a s krupit för henne. Det är slut med det nu sedan några år men följden blev att det är bara bråk istället. Nu viker jag mig för att slippa skriken.

Jag är beredd att göra det som krävs och vad som står i min makt för att få ordning på detta. Oavsett om jag hamnar i något nytt förhållande någon gång eller är kvar i mitt äktenskap så behöver jag nog se över min egen personlighet.

Är med på vad du menar. Ju mer jag tänker på det nu så inser jag samtidigt att jag knappt har någon egen vilja kvar. Det har ju resulterat i total resignation egentligen. Jag trycker tillbaka mig själv så mycket att när jag tänker på vad jag vill så är det första jag tänker på hur hon reagerar på min vilja. Fyfan, snacka om att bli sjuk i ett beteende. Om jag tänker att jag vill ha en blå tapet i ett rum (nu är jag inte intresserad av heminredning ett skit så jag är tacksam att hon tar den biten) så tänker jag först "undrar vad hon tycker om det, undrar om den är ok". Allt ska passa in i hennes bild hur allt ska vara. Tyvärr har man ju en dåre till klient om man sköter sitt eget försvar, det bästa är ju en tredje part i samtal.

Jo, jag satte ner foten för några år sedan men hon är av den obevekliga sorten. Folk tror jag skojar men en gång var hon osams med sin far, de talade inte med varandra på 1½ år, detta när hon bodde hemma. Så vi har nog passerat det stadiet när hon undrar vad som händer. Sedan dess så har vi långa perioder då vi inte ens hälsar på varandra när vi kommer hem.

#22: Tanken slog mig när jag skrev ts. Kan vara värt ett försök.

#21: Min relation är ångest. Känns som att gå omkring med en klump i magen hela tiden. Men jag är nog för feg för att ta steget, iaf ännu.

Förstår vad du menar men är det ett vuxet sätt att hantera det på? Det känns lite sandlåda ärligt talat.

#27,28 Självklart är jag inte felfri på något sätt. Jag är beredd att göra de förändringar som krävs men jag känner mig som den normala i familjen. Mina svärföräldrar står på min sida faktiskt och hennes syskon tycker hon är en ärkebitch, liksom min familj tycker.

Nu blir det så att jag bor kvar i huset ett halvår ungefär och under den tiden ska en del saker i huset göras i ordning och sedan säljas till våren. Det funkar inte längre och jag ska försöka sluta ljuga för mig själv och tro att saker kommer att bli bättre. Det blir de aldrig, jag har levt tillräckligt länge i ett hopp som aldrig kommer att infrias. Det måste nog till något drastiskt trots allt. Själv kommer jag att försöka komma till någon form av terapi för att bearbeta all gammal ilska som nu bara väller fram. Efter att jag bestämde mig så bara flödar det upp gamla oförätter och ilska över hennes beteende som jag tidigare bara slätade över i hopp om att det skulle bli bättre.

Det hade kunnat gå om hon hade varit villig att göra vissa förändringar som jag var villig att göra, men finns inte ens viljan att se egna brister så är det dödsdömt. Jag pallar inte mer nu.

Nu kommer nästa fas, vi ska trots allt leva under samma tak till våren. Nu är det dock annorlunda eftersom vi inte kan ställa några krav längre, så bara det kommer att ge mig lite lugn och ro. Men jag hade inte räknat med all denna ilska inom mig så den måste bearbetas innan jag äts upp inifrån. Tack för svar och engagemang.