Frun aldrig nöjd

Det jag undrar är hur din fru mår i sig. Det du beskriver för mig låter som en mycket trött kvinna och som inte är nöjd med sig själv. Jag kan känna igen mig i henne, men skillnaden oss emellan är nog att jag inser när jag trampar över vissa gränser och när jag är på väg dit. Det verkar inte on förstå.

Jag skulle försöka samtala med henne om hennes mående men på ett sånt sätt att fokus inte ska ligga på dig och allt du gör fel utan om hur HON mår i sig. Hur hon känner sig.

Om jag vore du skulle jag gå i egen terapi och fundera på varför jag försöker att rädda en relation som denna.

Det låter otroligt tungt Min första tanke var familjeterapi, men det har ni ju redan testat utan framgång. Kanske skulle ni kunna försöka igen, men hos en annan terapeut?

Det är lätt att gå in i roller av anklagande/försvar, så det är förstås viktigt _hur_ man tar upp saker man irriterar sig på.

För din egen skull tror jag också att du behöver fundera över hur mycket DU är beredd att stå ut med. Det är ditt liv som tickar iväg här ... Visst är det värt att kämpa för att hålla ihop familjen för barnets skull, men er familj och ert agerande sinsemellan kommer ju också att fungera som "förebild" för din som över hur ett förhållande ska se ut. Och det känns inte som att det är ok just nu.

Hur reagerar din fru när du försöker lägga en del av ansvaret för vad som inte fungerar på henne? Känns det som att hon förstå och litar på att du älskar henne och vill stanna hos henne trots att du kritiserar hennes agerande? Eller blir hon rädd och går i försvar?

Fråga henne om det är rättvist att DU får ta den roll hennes mamma hade och påpeka att om hon verkligen vill komma ifrån de mönster hon såg och vantrivdes med när hon växte upp så borde hon försöka hitta ett mellanting där båda ställer upp för varandra i lika stor grad istället för att allt ansvar ska ligga på den ena parten.

Som det är nu lär ju hennes son växa upp och bli likadan som henne, och kräva att hans fru minsann ska passa upp på honom, för någon hunsad karl som sin pappa ska han minsann inte bli.

NadiaMi skriver jätteklokt! Du ska inte straffas för vad hennes pappa gjorde mot hennes mamma.

Bra frågor allihop, jag tänker mycket på hur man orkar egentligen. Men det är ju en kombination av feghet och lathet antar jag. Kan ju tillägga att hon sällan är nöjd med sig själv heller egntligen. Om någon ska komma på besök (om det så bara är en kompis till sonen) så måste hemmet visas upp som ett utställningshem. Allt matchar i hemmet, väggar, mattor, möbler.. allt. Jag tycker det är extremt men vad begriper jag om heminredning.

Hon har ingen förståelse för att hon skulle ha del i det som inte funkar, hon är perfekt. Liksom hennes hem ska vara perfekt och även sonen. Alltid perfekta kläder till skolan, färgmatchade såklart. Fasaden ska vara klanderfri. Ingen ska kunna ha något att kritisera henne för. Så riktigt friskt är det inte, men hur får jag henne att förstå och inse detta? Där är den stora frågan.

Fråga henne hur hon vill ha de..ett förhållande är att ge o ta på lika villkor..Att hitta varandras kärleksspråk är A och O.(kärlekens fem språk är en mycke bra bok)...Fråga henne hur du visar henne uppskattning......visa din svaghet o säg att du inte orkar ha de så här o fråga vad hon är bered att göra åt saken.

Förut dyrkade jag marken hon gick på men med åren så har jag blivit helt blasé. Idag känns det meningslöst att försöka visa kärlek eftersom jag aldrig får någon tillbaka. Sjukt att stanna kvar i ett sådant förhållande, jo visst, jag är lite materialistisk och trivs så otroligt bra i hemmet och vill undvika att lämna det för jag hittar aldrig ett sådant ställe igen. Finns ju en gräns någonstans men man hoppas ju hela tiden.

Det är ju helt rätt men hur får man fram ett sådant budskap? Varje gång jag försöker få till en diskussion så går hon i taket, hon har lite temperament också.

Vi gick en kurs som heter dom otroliga åren..De handlar mycke om att sätta gränser o att berömma mycke..För allt typ..Vad god mat du gjort,vad fin du är.. vad fint här är osv Till sist smittar de av sig jag lovar..hon kommer häpna..! Tom min älsta son som har sina komplimanger långt in har börjat berömma sina syskon...