Adopterade-mer separationsrädda?

Zaria: Mycket bra tråd som tar upp precis det jag har gått och tänkt på länge!

Har också oerhört svår för separationer av vilka slag det än är; delar av familjen som åker bort, mannen som ska ligga borta på jobb, när jag var yngre relationer som tog slut, ja, t o m arbetskamrater som slutar...

Det känns i bröstet precis som man inte kan andas, alla tankar som far omkring bara någon i familjen är borta och kommer typ 10 minuter försent - värsta scenariorna spelas upp i huvudet och jag är alltid halvvägs på väg att ringa sjukhus och bårhus och när familjemedlemmen väl kommer så blir det jordens ståhej för jag är orolig och rädd och de helt oförstående; där står jag med gråten i halsen och skriker "var har du varit?!" fast jag egentligen vet det...

Det värsta är själva tomhetskänslan tycker jag. Jag kan inte riktigt förklara men jag antar att du förstår hur jag menar.

Tror definitivt detta har med bakgrund att göra; jag blev lämnad och hittad (också förmodligen efter en längre stund eftersom jag var mycket undernärd när de hittade mig). Sedan var det barnhem (1 år) och sedan fosterfamilj (1 år) innan jag kom till Sverige.