Adopterade-mer separationsrädda?

Ja hjälp vad mycket man som människa går och bär på "i onödan" bara för att man tror att man är ensam om det!

Båda mina barn är separationskänsliga, den ena mer än den andra dock. De är också jättemammiga trots att de inte är så små längre och jag frågade en adopterad vuxen bekant i 40-årsåldern hur länge hon trodde att det skulle vara så. -Ha ha, det går aldrig över- sa hon med glimten i ögat -jag är fortfarande jättemammig och jag VILL ha det så!-

Förlåt, uttryckte mig nog fel, jag menade inte att min vän vill leva med separtaionskänsligheten men att hon vill vara "mammig" och har behov att ha nära kontakt med henne fast hon är vuxen.

Som mamma önska man förstås att kunna ha en nära kontakt med sina barn när de blir vuxna men jag önskar att de slipper själva separationsrädslan. Separationsrädd är jag förresten själv, min mamma blev allvarligt sjuk när jag var 1½ och jag bodde hos olika släktingar ett tag och jag tror att det påverkat mitt liv och sätt att vara.

Ja, en som har gått igenom minst fem separationer före 1½ års ålder och en som gick igen om två separationer före 1 års ålder. Båda är mer separationskänsliga än vad jag upplever att deras jämnåriga icke-adopterade vänner är.

Just det, som (adoptiv)förälder måste man kunna -se- sitt barn. Alla är olika och vissa kan behöva sina föräldrar -mer- än andra barn. Och kanske under fler år, det kanske inte alls är bra för vissa att flytta hemifrån i 18-årsåldern, de kanske behöver bo hemma tills de är 25 för att hantera sitt liv.

Detta tror jag är väldigt typiskt för barn med separationsproblem, jag var den mamman som var med på alla kalas när de andra föräldrarna kunde gå hem, satt med på barngympan osv. Mitt ena barn är nu i 10-årsåldern och vill fortfarande ha mig eller sin pappa med när h*n tex ska börja med en ny aktivitet men då får vi sitta bakom något hörn för att vi inte ska vara så "pinsamma"! Och jag sitter gärna bakom ett hörn om det gör mitt barn tryggt! Jag räknar kallt med att inte alls få vara med om några år och man kanske ska se det som en förmån så länge barnet faktiskt vill att man ska vara där!