Adopterade-mer separationsrädda?

Hej. Svar till Zaria. Jag är ny medlem här(registrerad idag).

Jag är också adoptead, 25 år och känner igen mig i det du skrivit.
Jag har alltid haft mkt svårt när förhållanden kommit till ett slut. Har också extremt svårt att kunna acceptera ett "farväl´", kan egentligen inte göra det.
Jag var adoptead som 19 månader, vilket är ganska gamalt!
Låter intressant det du skrev om att kroppen aldrig glömmer.

Jag har aldrig kunnat prata om mi n adoption särskilt mycket, det gör så ont i hjärtat, detta är i allafall ett steg i rätt riktning för mig eftersom jag vill börja prata om det nu och känner mig redo för det.

Du som läst psykiatri, anser du att adopterade behöver prata om adoptionen(och känslor, problem mm kring det) med en psykiatriker?

en glad- Är du adopterad?

Ja, det gör vi människor men det känns alltid bättre att kunna samtala med andra om saker och ting(jätte tacksam för familjeliv&alla dess forum).

Mining: Seperationsrädd(av olika slag) hör nog till de flesta adopteade(dock ej alla). Men att ha det i vuxenålder är nog mer sällsynt att vilja ha. De flesta vuxna som har det vill nog bearbeta bort det.
Det ill i allafall jag, som var adopterad som 19 månader gammal och fått en hel del men från detta!!

Ja, det har det säkert gjort. De mesta (traumatiska) som händer i ens liv som barn påverkar en sedan livet ut.
Har du själv adopterat barn?

Manchester.

Jag läste att du är adopterad och själv adopterat en dotter och har en bvio-son.
Hur går det?

Jag är själv adopterad och har en bio-son på 4år men skulle väldigt gärna vilja adoptera ett barn...bara det att jag är rädd att när barnen blir lite större kan känna sig olika behandlade, även om jag aldrig skulle göra så.

Inoka.

Kul att höra att det fungerat i ditt fall&bra! att dina föräldrar aldrig gjort skilnad på er.
Använde du eller din bror aldrig detta mot era föräldrar?
Inte ens i tonåren?

Manchester.

Tack för ditt svar, det var väldigt bra! Kloka tankar.

Du är väldigt modig som har en sådan blandad familj.

Det känner jag också, att jag skulle kunna stötta mitt blivande adopterade barn och att det barnet inte skulle känna sig ensam eftersom jag också är adopterad...nu gäller det bara att övertyga min partner. Han har inga bio-barn och det är tydligen(TYVÄRR) viktigt för honom att få det.
Själv har jag ju en bio-son på 4år och han har blivit bonus pappa, han är en mkt bra sådan, själv ser jag absolut ingen! skillnad på om vi skulle adoptera ett barn(som jag vill) eller skaffa ett till bio-barn(som han vill). Men kanske är detta för att jag själv är adopterad?!

Ja, du måste ha fått för lite näring-kanske när du låg inne i magen.
Jag var också väldigt liten och är idag endast 153 cm men jag var utan näring mkt lång tid, 19 månader, och var väldigt sjuk när jag kom till Sverige.

Ja, är nog vanligt för adopterade, som varit undernärda en tid, kort eller längre, att vara mindre-längd och viktmässigt.
Känns så hemskt att tänka att idag finns miljontals barn som lider och är undernärda och i stort behov av nya hem och en chans att överleva.

Ja, det stämmer nog.
Det kan vara ett arvsanlag också men en liten del beror nog på att man varit undernärd, de första 2 åren i ett barn liv gör ju stor betydelse, eftersom man kan räkna på ett ungefär hur lång man kommer att bli när man är 2år gammal.
Har man varit sjuk och fått för lite mat, vitaminer, mineraler mm. så har nog detta också,såväl som arvsanlag, en bidragande orsak.

Vid 2 års åldern kan man ¨å fram det på ett ungefär( brukar stämma till 90%).
Fråga på BVC om du är osäker men har hört att man dubblar längden som 2år.
Om ett barn är t.ex 80cm så blir det (1.60m)
73 cm (1.46m).

Tillväxt hormoner kan man ge sina barn men tänk på att dom har en massa biverkningar!! Därför valde mina föräldrar att inte ge mig dem, de tyckte helt enkelt inte att det var värt att ta risken med alla biverkningar som hörde till.
Och jag har klarat mig bra på mina 153 cm.
Är säker på att era barn också kommer att få bra liv trots att dom kanske blir lite kortare än medellängden.