Adopterade-mer separationsrädda?
Jag är adopterad och kom hit när jag var 1 månad gamal. Har aldrig kännt mej otrygg eller haft seperationsrädsla.
Inlägg från: inoka
|
-
-
Svar på #42Jag är uppvuxen med en bror som är mina föräldras biologiska(storebror)han var 2 år när jag kom och mina föräldrar har aldrig gjort skillnad på oss. Det är mer allmänheten som har gjort skillnad på oss när vi var små för åh.. jag var ju såå söt och liten ( var 80 cm när jag var 4 år *S*Strawberry Mum skrev 2008-10-26 10:12:12 följande:Manchester.Jag läste att du är adopterad och själv adopterat en dotter och har en bvio-son.Hur går det?Jag är själv adopterad och har en bio-son på 4år men skulle väldigt gärna vilja adoptera ett barn...bara det att jag är rädd att när barnen blir lite större kan känna sig olika behandlade, även om jag aldrig skulle göra så.
Jag och min bror är otroligt lika i allt utom utseende. SÅ man växer ihop sig oavsett om man är biologiska syskon eller inte. Kanske inte alla men i alla fall i mitt fall :) -
Svar på #45Nä det gjorde vi inte. Tror inte ens tanken funnits där. Det har alltid varit så självklart att vi är syskon som vilka biologiska syskon som helst. Så är det även idag då vi har väldigt nära kontakt. Det som var lite "jobbigt" när jag var yngre var att han var väldigt beskyddande och hörde han ngn prata illa om mej och min hudfärg blev han väldigt arg. Men vilken storebror skyddar inte sin lillasyster oavsett färg *S*Strawberry Mum skrev 2008-10-26 10:24:48 följande:Inoka.Kul att höra att det fungerat i ditt fall&bra! att dina föräldrar aldrig gjort skilnad på er.Använde du eller din bror aldrig detta mot era föräldrar?Inte ens i tonåren?
Det jag kan komma på va det enda jag använde adoptionen mot mina föräldrar var att jag kunde bli så arg att jag kunde vräka ur mej att "när jag är 18 år ska jag avskriva min adoption så jag kan få leva själv.. " och hej och hå.. som värsta trotsiga tonåringen. Min mamma säger min 5 åriga dotter är så lik mej i sättet så jag fasar tills hon blir äldre *S* -
Svar på #49Thalis skrev 2008-10-26 21:39:17 följande:Mina barn är ganska unga (dottern 6 år och sonen 8 månader) och vi gör ingen skillnad på dom pga att dottern är adopterad,MEN tyvärr så gör andra det speciellt min svärmor Men trots att vår sessa är så liten så vet hon att hon är en lika stor del i familjen som lillebror och hon kräver sina rättigheterDu får det bästa av 2 världar :) Och det är speciellt att få växa upp med en biologisk syster/bror...men jag tror oxå det kan bli jätte fel om man inte är öppen och kan svara på miljarder frågor som kan uppstå. Men det gäller ju även vid en ensamadoption oxå.
[/citat]
Jo jag förstår va du menar!! Min farfar gjorde alltid lite skillad på oss oxå.. inte så att han föredrog en bättre än den andra, absolut inte men att jag kom hit av en alldeles speciell anledning och att det var guds mening att det skulle bli jag som kom hit av alla dessa barn som behövde ngn. Och min bakgrund liksom spädde på hans romantiska ideer *S*mammamys06 skrev 2008-10-26 21:44:17 följande:[citat]
Jag tycker det är sunt att tänka på detta, jag tänker massor på detta nu när vi har adopterat och ev om allt går som vi vill/ska får syskon via magvägen. Det är inte självklart för mig, jag har fått tänka och vända och vrida på detta innan jag kände att jo, men varför inte både och? Men det har nog mycket att göra med att jag också själv är adopterad och känner att detta med biologisk graviditet är lite skrämmande eftersom det normala för mig är att barn kommer med flygplan till vår familj Mina föräldrar har adopterat, makens föräldrar, vi själva....många av våra vänner har adopterat....så ja....det är bra att man tänker kring detta. -
Svar på #53Min farfar gjorde aldrig ngn skillnad på oss kärleksmässigt sätt naturligtvis.. bara det att jag var speciell..*S* Min mormors första reaktion när de mötte mamma och pappa på landvetter efter de hämtat mej var att jag skulle aldrig överleva. Jag var 41 cm och vägde 2.6 och har växt jätte sakta.. när jag var 4 år var jag bara 80 cm. Så hon har varit livrädd fram tills jag blev 7 och vi flytta utomlands att jag skulle avlida och jag inte fick specialkost ala mormor *S*Thalis skrev 2008-10-27 12:05:08 följande:Inoka: Det "skillnad" som gjordes när det gäller er var mycket positivare än den skillnad min svärmor gör. MEN det viktigast är ju att maken och jag inte gör skillnad på våra barn Eller visst gör vi skillnader men dessa beror på deras personligheter och åldrar och inte för att den ena är adopterad och den andra biologiskt.
-
Svar på #55Ja jag vet *S* En kompis fick prematur i v 29.. han var 42 cm lång *S* Då fattade jag varför mormor trodde som hon trodde. Men jag är fortfarande jätte kort. 1.40 lång bara. fast medellängd i singalesiska mått. Mamma och pappa är jätte korta de med.Thalis skrev 2008-10-27 14:04:05 följande:Väldigt OT men värst vad liten du var Känns som om att min son är värsta jätten....
-
Svar på #57Ja det förstår jag.. och bröder i allmänhet är ju endå jobbiga.. att de är längre spär ju bara på *S*Thalis skrev 2008-10-27 14:11:41 följande:Jag är inte så värst längre än dig MEN mina bröder är runt 190 cm och jag blev rätt irriterad när min yngsta bror gick om mina 156 cm redan när han var 11
-
Svar på #59Om du menar mej så nä det var jag inte :)Strawberry Mum skrev 2008-10-28 09:47:28 följande:Svar på #54Var du för tidigt född?
Men jag kan tänka mej att jag inte fått nog med näring då min mamma knappt hade mat för dagen. Jag var ju en månad gammal när jag blev bortadopterad och då mätte och vägde de mej så jag antar att jag var lite mindre när jag föddes. -
Jag är inte direkt kort utan som en normalsingales :)
Mina föräldrar är bara lite längre än mej.
Min systers barn är oxå jätte små så det är väl ett arvsanlag och har inte ngn betydelse i mitt fall att jag va liten när jag föddes. -
Svar på #67Kan man se det vid 2 års ålder?? Till mej sa de att vi inte kunde utreda sonen förens han var tidigast 7 år.. Han brås "tyvärr" på mej och är mer än ett huvud kortare än hans jämnåriga.. Han kommer få välja själv sen om han vill ha tillväxthormoner eller ej.Strawberry Mum skrev 2008-10-30 14:24:01 följande:Ja, det stämmer nog.Det kan vara ett arvsanlag också men en liten del beror nog på att man varit undernärd, de första 2 åren i ett barn liv gör ju stor betydelse, eftersom man kan räkna på ett ungefär hur lång man kommer att bli när man är 2år gammal.Har man varit sjuk och fått för lite mat, vitaminer, mineraler mm. så har nog detta också,såväl som arvsanlag, en bidragande orsak.
-
Svar på #76Jo jag vet att biverkningarna är många jag avböjde själv då jag inte ville riskera ngt men det är inte lika mkt för killar. Har en kompis som tagit det när han var 14 år och växte ytterligare 10 cm utan biverkningar. MEN som sagt.. det blir en senare fråga och om sam överhuvud taget kommer ha ont över att vara kortare. Just nu har han inte ont av det och jag säger inte så mkt om det.. :)Strawberry Mum skrev 2008-10-30 17:43:56 följande:Vid 2 års åldern kan man ¨å fram det på ett ungefär( brukar stämma till 90%).Fråga på BVC om du är osäker men har hört att man dubblar längden som 2år.Om ett barn är t.ex 80cm så blir det (1.60m)73 cm (1.46m).Tillväxt hormoner kan man ge sina barn men tänk på att dom har en massa biverkningar!! Därför valde mina föräldrar att inte ge mig dem, de tyckte helt enkelt inte att det var värt att ta risken med alla biverkningar som hörde till.Och jag har klarat mig bra på mina 153 cm.Är säker på att era barn också kommer att få bra liv trots att dom kanske blir lite kortare än medellängden.