Adopterade-mer separationsrädda?

Jag är inte själv adopterad, men känner igen detta hos min dotter. Hon är ännu bara fem år (adopterad vid 15 månader), så vi vet ju inte hur hon kommer att känna när hon är vuxen. Än så länge är hon i alla fall väldigt separationskänslig. Vissa saker går hur bra som helst. Dagis har inte varit något problem. Inskolningen gick som en dans. Det enda som varit jobbigt där var när dottern kom tillbaka efter första sommaren. Båda bästisarna och favoritfröken hade slutat och plötsligt var dagis pest och pina i flera veckor. Det hjälpte inte att de andra fröknarna var kvar och att hon nästan genast hittade en ny bästis. Att ha barnvakt går också bra, men vi har i och för sig oftast mormor och morfar som barnvakter och de har funnits med i dotterns liv i stort sett sedan vi kom hem. När inte de kan brukar det vara dotterns farbror, som hon också känner väl, eller en av mina gamla elever, som hon hade träffat många gånger innan första barnvaktstillfället.

Den största svårigheten för min dotter är aktiviteter. Många av hennes kompisar går på gymnastik, simskola eller skridskoskola. Vi har provat en del sådant, men alltid fått ge upp. Det går bra första gången, när föräldrar får vara med, men sedan får hon panik. Det hjälper inte att jag eller min man står precis utanför och kanske till och med syns ifrån där dottern är. Vi måste vara _med_ för att hon ska känna sig trygg. Hon har också väldigt svårt för relationer som på något sätt avslutas. Hon har fortfarande inte kommit över att kompisen, som bodde i samma hus som vi, flyttade för två år sedan. Samma med kompisarna och fröken som försvann från dagis. Hon gillar den nya personalen i stort sett lika bra och hon trivs verkligen med sin nya bästis, men hon kan inte riktigt släppa dem som försvann.

Vi har gått några gånger hos en barnpsykolog för att hjälpa vår dotter med vissa saker som gäller hennes bakgrund. Den psykologen menade att vår dotter är väldigt väl anknuten, men att hon har en starkare bindning till oss än andra jämnåriga barn brukar ha. Hon har svårare att vara ifrån oss, större behov av att veta vad vi gör, oftare en önskan att hålla handen eller sitta i knät. Psykologen menar att detta är ganska typiskt för adopterade barn och att vår dotter förmodligen kommer att ha mycket av de här känslorna med sig hela livet. Det behöver inte bli något stort problem eller något som kräver behandling, men hon måste lära sig att leva med dem och omgivningen får helt enkelt ta hänsyn till hennes behov.

Vi har ju även ett biologiskt barn och ser verkligen skillnaden. Han är nu, vid 2,5 års ålder, mer självständig än vår dotter någonsin har varit. Han har en helt annan grundtrygghet, utgår ifrån att alla finns kvar och att han är allas högsta prioritet. Det har aldrig dottern gjort på samma sätt.

Mammamys06 har rätt. Jag är inte adopterad. Jag är en exakt kopia, om än i kvinnlig form, av min pappa så jag är ganska säker på att de inte lurat mig där!

Däremot stämmer det att jag har en adopterad dotter och en hemmagjord son. Sonen föddes när vi varit hemma i nästan två år med dottern. Det händer att dottern är avundsjuk på att sonen legat i min mage, men det är inte något som kommer upp särskilt ofta. Vi föräldrar märker av barnens olika bakgrund och de olika behov som de har, men barnen ser sig som vilka syskon som helst. De leker tillsammans, slåss och bråkar och tycker väldigt mycket om varandra. Det händer att de är avundsjuka när de tycker att den andra får mer uppmärksamhet, men än så länge har de inte på något sätt kopplat det till hur de kom till oss. Jag vet ju förstås inte hur det blir när det blir större, än så länge är de bara 5,5 och 2,5, men jag tror inte att det kommer att bli något stort problem.

Som förälder får man ta hänsyn till barnens olika personligheter och behov, men så är det ju ofta även med två biologiska eller två adopterade barn. Syskon är väl sällan totala blåkopior av varandra, oavsett hur man fått dem. Däremot tänker vi sällan på att vi fått barnen på olika sätt. Det är inte viktigt i vardagen. Det blir mer till spännande historier som vi berättar tillsammans med barnen. Dottern tycker om att höra om när vi hämtade henne på barnhemmet och sonen vill att vi pratar om när han var liten som en docka och hade slang i näsan (för sondmatning).

Innan sonen föddes hade jag nog ungefär samma tankar och oro som du. Vi var rädda att dottern inte skulle må bra av ett syskon från min mage. Den oron har väl egentligen inte släppt helt ännu, men vi ser inga tecken på att det skulle gå galet. Du har dessutom två fördelar som vi inte har. Dels är du själv adopterad. Ett adopterat barn kommer därför inte att vara ensam om sin bakgrund i er familj. Dels fick du bio-barnet först. Det adopterade barnet kommer därför aldrig att behöva misstänka att han/hon bara var ett substitut för att ni inte fick bio-barn. Han/hon kommer att veta att ni valde adoption trots att ni kan (kunde?) få biologiska barn. Jag tror att ni därmed har tagit bort de två största källorna till möjliga problem i familjer med både biologiska och adopterade barn.