Adopterade-mer separationsrädda?

Eller så lär man sig att leva med det. Det beror ju självklart på hur det påverkar en i vardagen, jag har ett behov av att prata med mina föräldrar minst en gång om dagen, gärna 2 ggr för att höra att de mår bra och vad de gör. De har märkt att jag mår bäst av att ha det så och det har blivit normalt för mig. Jag tycker inte om att vara ensam heller så det har liksom blivit en del av vår vardag att om min man te x är bortrest så åker jag och sonen till mina föräldrar eller så kommer de till mig eller så har jag någon kompis hos mig eller så. Jag försöker jobba lite på att våga vara mer ensam men inte extremt mycket då det känns som vi har det bra som det är - med mycket kontakt.

Ja, precis! Jag som är både adopterad och själv adoptivmamma tänker så fast det hade jag ju gjort även om vi hade biobarn, har många icke adopterade vänner som nästan har värre separationsångest än vad jag har.... Men visst, om jag ska peka på något som jag tror verkligen kan ha att göra med att jag är adopterad så är det just detta med separationer och bekräftelse....Men alla är olika och det som känns normalt för en familj kan upplevas konstigt i en annan. Därför är det viktigt att gå efter vad som passar för just vår familj

Manchester är inte adopterad tror jag inte, det står att hon inte är det längre upp i tråden

Jag tycker det är sunt att tänka på detta, jag tänker massor på detta nu när vi har adopterat och ev om allt går som vi vill/ska får syskon via magvägen. Det är inte självklart för mig, jag har fått tänka och vända och vrida på detta innan jag kände att jo, men varför inte både och? Men det har nog mycket att göra med att jag också själv är adopterad och känner att detta med biologisk graviditet är lite skrämmande eftersom det normala för mig är att barn kommer med flygplan till vår familj Mina föräldrar har adopterat, makens föräldrar, vi själva....många av våra vänner har adopterat....så ja....det är bra att man tänker kring detta.