Adopterade-mer separationsrädda?

Vi har också ett separationskänsligt barn. Jag känner igen det där med att vara enda morsan som stannar på barnkalasen. Vårt barn är precis som Manchester skrev väl anknuten men väldigt bunden till oss.

Jag har en fråga till er som är adopterade. Hur var era tonår? Den tiden då man ska separera från föräldrarna. Jag gissar att det många gånger kan bli kraftfullare om man är väldigt bunden. Eller så blir det tvärt om och man separerar inte lika mycket som brukligt och är även i vuxenlivet mer knuten till sina föräldrar än normalt. Gör det någon skillnad i hur man hanterar den processen och hur man som vuxen sedan hanterar separationer?