Vad använder ni för tandkräm?

Tandkräms TEST : www.varbostad.se/ArticlePages/200309/29/20030929143612_vb985/20030929143612_vb985.dbp.asp

Över hela världen har man menat att en människa utan tänder är utan kraft, och då menade man lika mycket mental som fysisk. En tandlös präst är oduglig enligt Talmud och i Norden kunde man inte galdra rätt om man inte hade tänderna kvar. I Sverige har man ansett att di kloke miste förmågan samtidigt med tänderna. Först när de blivit tandlösa och alltså inte längre hade nytta av kunskaperna kunde det bli tal om att lära ut hemligheterna till någon annan.
Osynliga tänder borde alltså signalera kraftlöshet och vara ett lämpligt mod för kvinnor. Det stämmer åtminstone i fallet Japan, där svartmålade tänder började vid hovet på 1100-talet och senare blev ett kännetecken för adliga kvinnor. Samma sed förekom i det aztekiska Mexico; okänt om den också där förekom enbart bland kvinnor.
Tandvärk Först en viktig not: Forntida folk hade i allmänhet mycket god tandstatus, som det heter. Största problemet var att de helt enkelt slets ner av den grova maten. "Mask i tänderna" började man få i Europa först på 1500-talet när sockret dök upp.
Så vad gjorde man när tänderna värkte? Den vanliga metoden i Sverige var att flytta bort värken. Man stack en spik i tanden tills det blödde och slog därefter in spiken i en vägg och med den värken. Hade man råd kunde man krångla till det lite men principen var densamma, som i följande recept: Blanda daggmaskar uppfödda på hackad äggula, mysk, ister av björn och vildsvin samt några örter till en salva. Stick en aspträsticka i den onda tanden och bestryk den - återigen: stickan, inte tanden - med salvan. När stickan göms på ett säkert ställe försvinner värken.
Fick man sår i munnen höll man alun eller borax i munnen, eller, enklare och oftare, kysste spismuren eller spottade i spisen. Däremot var det riskabelt att spotta i elden, det fick man blåsor på tungan av.
Tandutdragning Hjälpte inte dessa medel gick man till smeden och fick tanden utdragen - inte gärna, eftersom operationen gjorde ont och ofta gick fel så att övriga tänder skadades. Fint folk hade det inte alltid lättare. Ludvig XIV:s omtalade stank kom av att hans livmedikus fått lära sig att de flesta sjukdomar kom från tänderna, varför kungen fick varenda en utdragen, sjuk som frisk. En bit av gommen följde med och såren fick brännas 14 gånger. Matrester samlades i tandhålorna och gav en hemsk andedräkt. Den otuggade maten smältes ofullständigt och kungen började lida av sura uppstötningar och gaser. Resten av hans liv blev en pina av lavemang, åderlåtningar och parfymering, tills han uppå allt annat blev doftöverkänslig.
Löständer Tandersättningar har tillverkats länge men för kungen fick man tydligen inte till någon fungerande uppsättning. På 1800-talet utvecklades en teknik för protestillverkning som gav upphov till yrket tandtjuv, en specialiserad gren av likplundring: Man gav sig ut på slagfälten och drog ut tänder som såldes till protestillverkare. Ett vanligt namn på sådana garnityr var Waterlootänder men plundringarna förekom under 1800-talets alla krig i Europa och Nordamerika.
Rengöring Tandpetare är förstås det givna rengöringsmedlet. De guldtandpetare som rika sumerer använde 3000 f. Kr. var nog inte effektivare än de benbitar, kvistar och barr som använts av alla folk i alla tider. Vilken vass pinne som helst dög nog också åt de medeltida spanska flickor som brukade gå runt med tandpetaren i munnen för att kunna skydda sig mot kyssar. Säkert är att tandpetare som används om och om igen har sina risker. Kung Agathokles i Syrakusa på Sicilien (300-talet f. Kr.) mördades genom att hans tandpetare gneds in med en giftig salva.
Tandrengöringsmedlet framför andra i Norden har varit grankåda. I Sverige har man hittat 9.000 år gamla tuggade kådbitar från stenåldern. Det används fortfarande av folk med tillgång till det och anses även av dagens tandläkare vara ett ypperligt rengöringsmedel.
Andedräkt Mot dålig andedräkt kunde man låta en häst andas i munnen på en. När Kinas högsta mandariner skulle träda inför kejsaren stod tjänare redo med kryddnejlikor för dem att tugga på för. Samma medel rekommenderas av den svenske örtamannen Arvid Månsson på 1600-talet. Kryddnejlikolja har använts länge i tandvård - det desinfekterar, lokalbedövar och snabbstelnar också med zinkoxid till en provisorisk tandfyllning.
Munvatten Babylonierna rekommenderade vatten - det var annars inte så ofta babylonierna gjorde det i samband med rengöring. Urin (rik på mjölksyra) har använts som munvatten över hela världen. Romare och kineser föredrog barnurin, danskar den egna morgonurinen. Fortfarande på 1930-talet ansågs det på sina håll i Norge att urin hindrade tänderna från att lossna. Det vanligaste sköljvattnet i modern tid har varit sammandragande salviainfusion, som inte bara fördrev dålig lukt utan också läkte tandköttet och fäste lösa tänder.
1867 utförde Joseph Lister den första bakteriefria operationen med hjälp av fenol. 1920 lanserades munvattnet Listerin men då fanns redan Amykos på marknaden. Detta mildare medel baserat på borsyra blev grunden till företaget Gahns i Uppsala. Många piratkopior kunde snart köpas eller så blandade man till sitt eget Amykos av enkla och starka ämnen i sprit eller växtavkok.
Tandborste Tandborstar har man gjort överallt genom att blötlägga elller tugga sönder ena änden av en pinne. Plinius rekommenderade deras användning i Rom runt år 70. Bruket är känt från bland annat Indien där man favoriserade kvistar från mangoträdet (500 f. Kr.), Kina (200 f. Kr.) och Persien. Muhammed lärde ut konsten och förmanade de sina att inte slarva; särskilt arraksträdets kvistar har använts i arabisktalande länder.
Tandborstar liknande våra började tillverkas i Kina på 1490-talet och nämns första gången i England 1651, vid en tid då man rengjorde tänderna genom att gnida dem med en linneduk. De första borstarna var förstås handgjorda, med handsnidade skaft och handborrade hål för borsten. En man som ägnat sin fängelsetid i det beryktade Newgate åt att borra sådana hål i benbitar och fylla dem med svinborst grundade den första tandborstfabriken på 1780-talet. Med maskinsvarvning fick borstarna ett enhetligt utseende som stått sig till idag: Rakt skaft och tre rader borst. Skaften gjordes av trä eller ben, lyxiga varianter av elfenben eller silver, borsten var av hästtagel, svinborst eller grävlingshår. Celluloidskaft kom 1884, nylonborst 1938, plastskaft drygt tio år senare. Första patentet på en eldriven tandborste togs redan 1908.
I svenska texter nämns tandborstar första gången 1649 men någon borstning att tala om förekom knappast förrän i slutet av 1700-talet. Vanligt blev det först på 1920-talet. Tandborsten förblev verkligen länge, som Albert Engströms Kolingen sa, "ett njutningsmedel för överklassen". Idag borstar 99 % av svenska kvinnor i 25-årsåldern tänderna varje dag.
Tandpulver Med tandborsten blev det aktuellt med rengörande medel. De första var kolpulver och kritpulver. Det kritpulver som togs upp i 1901 år svenska farmakopé fanns fortfarande kvar 1925 men varken detta eller andra tidiga pulver blev riktigt populära (kanske för att man inte hade krut i, som förekom på 1700-talet). Det enda som fick någon spridning att tala om var Wesslers tandpulver där kritan fått tillsats av tvål och smaksatts med anis, pepparmynta och geranium. Sådana tvåltandpulver användes allmänt, i den mån tandvård var allmän, under 1900-talets första årtionden. De fick ett uppsving under andra världskriget då det var svårt att få tag på material till tandkrämstuber, men vid det laget var krämerna etablerade och kom snabbt tillbaka efter kriget. På senare år har pulver enligt de gamla recepten börjat dyka upp i hälsokosthandeln.
Tandpasta I början av 1900-talet rengjorde man också tänderna med ren tvål och det gjordes särskilda tandtvålar som kunde vara flytande eller fasta. Tvåltandpastan som också fanns i 1901 års svenska farmakopé och såldes på apotek efterfrågades inte mycket. Några publikfriande smaksatta sorter upptogs inte i farmakopén men de fanns på apoteken och sålde bättre.
De rätt hårda och torra pastorna följdes av mjukare krämer och halvrinnande geléer (första gelétandkrämen, röda Close-Up, lanserades 1966). Krämerna var först rosa eller röda - associationer till tandkött snarare än tänder, alltså - därefter kom ljusblå, vita och randiga.
När Pepsodent Company grundades 1916 i USA hade 60 % av befolkningen aldrig använt en tandborste. Det slog igenom på 20-40-talen som det största tandkrämsmärket genom att sponsra Amos 'n' Andy, USA:s populäraste radioprogram genom tiderna, och senare Bob Hope Show.
Tuben Tandkrämens historia är i mycket historien om dess förpackning. Först använde man tenn, i kristid med bly i. Insidan täcktes med vax och hartser, utsidan med pappersetiketter, tills en tysk firma år 1900 uppfann en tryckteknik som gjorde det möjligt för Colgate att trycka text direkt på tuben. 1908 gjorde Colgate ännu en nydaning; man ändrade tubens öppning från rund till rektangulär. Det gjorde att krämen kom ut lite tillplattad och inte rullade av tandborsten, vilket hände lätt eftersom de tidiga pastorna. Den nya kantiga varianten kallades Ribbon Dental Cream - "comes out a ribbon; lies flat on the brush".
1984 drabbades marknaden av Check Up i stående tub med pump. Alla andra märken måste förstås följa efter och lansera likadana. De överlevde inte länge men födde antagligen idén till de stående tuberna årtiondet därpå.
Tandtroll Det tog lång tid innan man blev klar över sambandet mellan matrester och karies (Galenos, verksam i Rom på 100-talet, ansåg att tandröta var en blodsjukdom; annars har man världen över mest gissat på tandmaskar, ett slags insekter) och fram till mitten av 1900-talet var tandvård bokstavligt talat en smaksak: Man borstade tänderna för känslan, smaken och lukten och det var inte ovanligt med honung och socker i rengöringsmedlen. När en svensk 30-talshandbok avråder från att ge barnen mycket godis är det inte för att det skadar tänderna, utan magen och moralen. Först på 40-talet uppfanns tandtrollen, på 50-talet började det dyka upp tandkrämsreklam med medicinska argument: Myndiga tandläkare i vita rockar varnade för slarv och i helsides serier fick någon tonåring veta av sin bäste vän att han, i förtroende sagt, led av BO, bad odour.
Amerikanska nydaningar... När den första fluortandkrämen Crest lanserades av Procter & Gamble 1955 var det en verklig innovation. Därefter har nyheterna mest handlat om utseende och förpackning.
Den blekande och starkt slipande Ultra Brite lanserades av Colgate 1968 som den första "kosmetiska tandkrämen". Det var en sanning med modifikation. Just blekande och slipande medel flödade det av redan i gamla tiders tiders pastor och munvatten, inklusive vätesuperoxid på 1910-talet. Ett lika gammalt medel var natriumbikarbonat, lanserat som en nyhet i tandkräm 1992 av Colgate. Eftersom den är svagt alkalisk kan den "neutralisera syraattackerna".

... och svenska Gahns Amykos var en världsprodukt på sin tid men finns inte kvar idag. Familjeföretaget Gahn, ett av de största hygienföretagen i Sverige, försvann genom uppköp på 1960-talet. Ett par av de gamla svenska märkena finns kvar på marknaden (dominerad av Colgate och Pepsodent, 60 % av marknaden): Stomatol började som ett munvatten 1895, skapat av en tandläkare som grunnat på sambandet mellan dalfolkets vackra tänder och deras vana att tugga grankåda. De verksamma ingredienserna i munvattnet blev terpener utvunna ur barrträd. Barnängen har också överlevt. Senaste storverket, 1994: Vademecum 2 in 1 - tandkräm och munvatten i ett!

Källa:www.shenet.se/recept/tandvardtrad.html