Har funderat lite på det här med otrohet. Tror ni att folk skulle må bättre i ett öppet förhållande jämfört med att vara monogam? Är vi verkligen "gjorda" för att leva med en och samma partner livet ut?
Och vad beror behovet att få bekräftelse på egentligen - är det samhället och vårt dåliga självförtroende eller handlar det om belöningssystem i hjärnan och är biologiskt?
Skulle vara intressant att höra åsikter!
Oj vad många som har åsikter - härligt! 
Personligen tror jag att det är en sak att leva i en kärleksrelation med sin partner och ansvara för ekonomi, familj m.m. fungerar bra.
Det sexuella är nog på ett annat plan, där det skulle vara bra för många att ha flera partners. Jag tror alla någon gång känner en stark attraktion gentemot någon annan än sin partner. Och detta tror jag är en blandning mellan vårt behov att fortplanta oss med de som är bäst lämpade samt att vi kan tidsvis vara svältfödda på uppmärksamhet och bekräftelse från vår "ordinarie" partner.
Som Anonym (hmm) skrev: "För min egen del vet jag att det är oerhört svårt att få alla sina behov tillfredsställda av en och samma person. Min man ger mig trygghet, stabilitet, vänskap, närhet, han är bra med barnen och vi har ett välordnat liv. Men jag har också andra behov."
Tror vi som människor består av olika plan där vår behov är olika!
Har för övrigt tittat runt lite på alla de kontaktsajter det finns för sexuella relationer och blir förvånad hur många det är som söker enskilt fast de befinner sig i en fast relation och att det är ok med den andre.