Monogami <> Polygami

Nja, jag tror nog att vi i grunden är monogama djur, som t ex svanar eller vargar. Ett _lyckligt_ monogamt förhållande verkar ge mest utdelning om man ser till hur parterna mår och hur avkomman utvecklas.

Särskilt kvinnor reagerar ju också ofta fysiskt med olika symptom när de har nya sexpartners också, sk honey moon fever är inte ovanlig vid anpassningen. Och livmoderhalscancer är betydligt vanligare om man haft många partners.

Den speciella närhet, intimitet och tillit som växer fram i ett långvarigt, monogamt förhållande tycker jag personligen är enormt utvecklande och skulle aldrig byta ut det mot den erfarenhet och de kortsiktiga kickar ett polyamoröst liv ger.

Jag menade också monogami = en partner i taget och polygami = flera partners samtidigt.
Sedan tror jag även att man mår bättre av att hålla fast vid en och samma partner och vara trogen denna, förutsatt att det är ett bra förhållande förstås. Vilket det inte blir av sig självt!
I resonemanget bortser jag helt från svåra relationsproblem som missbruk, misshandel etc. Det är en annan fråga.

Nja, det beror på hur du definierar otrohet. Otrohet innebär ju per definition lögn och bedrägeri, och det betraktades som en synd även innan begreppet fanns sas. De tidiga budorden fördömde lögn, stöld och mord och de är de allmäna levnadsregler som även utgör grunden i alla religioner.
Däremot har fördömandet av sexuell promiskuitet mycket med kyrkan att göra, men det faktiskt inte detsamma som otrohet. Lever man i en öppen relation kan man inte vara otrogen, möjligheten är borta.

Att inte vara överens är inte samma sak som att inte förstå. Det är fortfarande skillnad på att

1 vara otrogen, dvs lura och bedra den man lovat lojalitet, vare sig det handlar om sexualitet eller annat - men oftast menar man ju sexuellt när man använder begreppet otrohet. Så du slår in öppna dörrar. Och

2 ha flera sexpartners, antingen som singel eller i ett sk öppet eller polyamoröst förhållande.

De flesta eller alla religioner fördömer otrohet eftersom de fördömer alla former av lögner och bedrägerier. Men detta är urgammal och har INTE med religionens inträde att göra (religion i någon form är fö lika gammalt som mänskligheten)

Åtminstone den kristna kyrkan fördömer sexuell promiskuitet och polygami, så där talar vi om en påverkan. Däremot inte seriemonogami, även om äktenskapet väl fortfarande är ett sakrament i den katolska kyrkan.

Det framgår av mitt första inlägg.

Men det är inte givet att det alltid är omedelbar behovstillfredsställelse som är det bästa för oss i längden. Det är inte givet att jag VERKLIGEN mår bäst av att ge efter för en stark attraktion för någon annan än min partner. Dvs attraktionen är inget bevis på att poly är mer "rätt" än att hålla sig till en partner.
Någonstans väljer man väl hur man vill leva. Jag tycker att det ger väldigt mycket, inte minst starka, passionerade känslor, att tro på och vårda sin monogama relation. Det handlar inte om att vara ständigt frustrerad.
På något vis tror jag ändå att vi är skapta för någon form av monogami. Däremot tror jag inte att det är ristat i sten och skulle heller aldrig gå så långt att säga att de som lever "promiskuöst" utan fast partner, eller i det som kallas "öppna förhållanden", har FEL eller gör fel.
Men otrohet, där man går bakom ryggen på sin partner, tycker jag alltid är djupt omoraliskt i bemärkelsen hänsynslöst och egoistiskt. Lögner, svek och bedrägerier är helt enkelt aldrig, menar a-l-d-r-i-g, Ok. Man skadar både sig själv och sin partner, sina barn också om det finns sådana. Snacket om att "det man inte vet har man inte ont av" är ren bs och bygger på självbedrägeri, att man ger sig själv rättigheter men förnekar sina skyldigheter.