Min son 4 år = adhd??

jag tycker att du ska ringa barnpsykologen...det skadar ju inte att höra vad dom tycker? kram på dig

2Barns Mamma:

Men jag tycker det känns obehagligt! Det känns som att jag verkligen misslyckats som mamma.... Och sen vill jag inte ha någon utredning av min son Jag vill att han skall vara normal. Men det kommer att kännas jobbigt att gå till talpedagogen igen, det är nästan så att jag inte vill gå till henne någon mer gång. Så känns det...

jamen snälla du, adhd damp mm... är medfödda hjärnskador och inget som du som mamma kan rå för!!! det finns jättebra mediciner som kan göra stor skillnad i livskvaliten för ditt barn. Klart du ska gå med på en utredning. Det är först när problemet är fastställt som man kan få hjälp! kramar

TS, vad tror du själv? Innerst inne? Tror du att din son kan ha t.ex. ADHD?
Jag har en son som är 2,5 år och jag misstänker starkt att han kan ha ADHD, min känsla säger mig det.
Man som förälder kan nog ana väldigt tidigt att något inte riktigt stämmer även om man kanske förnekar det.

Om det nu är så att din son har ADHD eller liknande så är det ju så. Det är inget du kan rå för eller ändra på.
Men det är viktigt att du låter utreda honom eftersom det betyder väldigt mycket om de får en tidig diagnos!
Och din son är fortfarande samma person även om han får en diagnos, men han kan få hjälp.

Så ring psykologen du och säg precis som det är, att logopeden tyckte att din son skulle utredas.

Lycka till!

lägger denna tråden i favoriter, har en son 5 år med svår ADHD. Han fick sin diagnos när han var 4 år.
Jag förstår att du belv ledsen av att hon sa att han kan ha nån form av störning. Vill bara påpeka om det kan vara till nån tröst att barn med adhd är lika normala som alla andra. De har vissa svårigheter som kräver mer träning, mer anpassning, mer tålamod från de vuxna och mer planering. Men de är NORMALA. Barn med ADHD är inte onormala. Min son har såpass svår ADHD att mediciner är ett måste men han har lika hög livskvallité som vilket annat barn som helst.
Du har inte misslyckats som mamma för ADHD har ingenting med uppfostran att göra. Förstår att det känns som en stor sorg men du skriver att du inte vill ha nån utredning på din son. Vill inte skrämmas på något sätt men har han det och du vägrar honom utredning så kan det gå mycket illa för honom. De barnen som klarar sig bra är de som har rätt föräldrastöd. Att man så tidigt som möjligt söker hjälp och att man inte förnekar problemet utan man ser det och ger barnet den stöd och hjälp det behöver. Har han ingen ADHD och en utredning är gjord, då vet ni och då behöver ni inte gå och undra. Har han ADHD spelar det ingen roll hur mycket du vill att det ska vara annorlunda, han har det oavsett. Jag vill inte heller att min son ska ha det men nu har han det och det bästa jag kan göra är att ge han bästa tänkbara stöd, då är han som alla andra barn.

Det är inte en uppfattning som alla inom vård och psykiatri delar att ADHD skulle vara medfött. Det är inte heller alla som delar uppfattningen att man kan sätta en diagnos på ett så litet barn, de är fortfarande mitt i en intensiv utveckling av hjärnan som påverkas både av gener och miljö. Utvecklingen inför framtiden för din son är alltså möjlig att påverka! Om du inte vill att ditt barn ska diagnosticeras tycker jag du ska motsätta dig det. Behöver din son hjälp att varva ner, behöver ni hjälp att hjälpa honom? Då kan ni söka sådan hjälp utan att han behöver få en diagnos. Lycka till!

så kan man med tänka men om det är det, ingen diagnos på papper, inget stöd och ingen hjälp från skolan och förskolan.

Precis!
Jag tycker själv att det är helt vansinnigt att inte låta barnet utredas när en misstanke finns.

Min man har diagnosen ADHD, den fick han som vuxen men symptomen har funnits sen han var barn.
Att han fick diagnosen så pass sent beror delvis på att hans föräldrar starkt förnekade att något inte stämde, dels också på att man då inte var så insatt i ADHD. Än idag förnekar de diagnosen, men de har väl så smått börjat acceptera det.
Pga detta har han haft jätteproblem i skolan, han har ingen utbildning förutom gymnasiet och han är snart 30 och haft svårt att hålla ett jobb.
Nu har han äntligen börjat få hjälp så det är jättebra, men tänk så mycket bättre hans barndom hade varit och hela hans nuvarande tillvaro hade varit om han hade fått diagnosen och hjälp mycket tidigare.

Om det där är det enda hon bygger sina misstankar på, så förstår jag om du är undrande, TS. Flams och trams från en 4-åring får man väl ändå räkna med?

Det du beskriver från talpedagogen är ett intet mot för hur min 4-åring betedde sig på 4-årskontrollen! Och dagis verkar ju inte tycka att något är konstigt ...?

Neuropsykiatriska funktionshinder ligger i generna..PUNKT SLUT. Såvida inte barnet råkat ut för något i magen eller vid förlossning. Har ingen i släkten  fått diagnos så kan man ändå misstänka drag hos föräldrar och släkt. Sedan är uppväxt och miljö otroligt viktigt så att dessa barn inte förvärras utan får rätt stöd och hjälp i TID. Att förneka är fegt, hjälp ditt barn. En diagnos är bara en beskrivning ingen dom.