Min son 4 år = adhd??

Instämmer till fullo!

håller med... att förneka är bästa sättet att se till att barnet får svårt att klara sig i livet. Man stämplar inte ett barn genom att ställa diagnos. Man ökar kunskapen och förståelsen för att det barnet behöver lite exta. De barnen som har detta ses ofta som bråkiga, manipulativa, stökiga osv fast de inte alls är det. Tråkigt att barn blir sedda som bråkstakar när de i själva verket har ett funktionshinder.

Ja trist så säg. Undrar just hur många odiagnostiserade stackare som finns ute i vårat samhälle. Alla är värda ett så bra liv som möjligt för vi har bara ett. GLÖM för guds skull inte det.

Håller med många andra. Du gör det för ditt barns bästa!

Plusset med att få diagnos när man 'är liten är att man då lätt kan få rätt medicin UTAN att känna av biverkningarna som man gör efter man har kommit in i puperteten. Svettningar bla.. Det är lättare att få igång rutiner och få hjälpmedel att funka när man när liten.

Min sambo fick sin diagnos när han var 18 och hela livet rasade samman. Det enda han önskar är att han hade fått diagnosen när han va liten så hade han klarat skolan osv.. Inte blivit klassens clown bara för att han inte kunde koncentrera sig.

Nu när vi fått våran son så är det ärftligt till en viss procent och sen en annan står för skador från magen upp till 1a (lite osäker) levnads veckan. Så han behöver inte ha ärvt sin pappas adhd MEN jag kommer ha stenkoll på honom att ifall han visar tecken så ska jag så snabbt jag kan få honom diagnostiserad och sen medicinerad för att han ska slippa det helvettet hans far gick igenom!

hur går det för dig?

Men grejen är att det jag hänger upp mig på är att en TALPEDAGOG uttalar sig om att vi kanske skall ringa till en barnpsykolog och att hon först erbjöd sig att ringa ÅT oss, hon som knappt träffat min son mer än 3 gånger! Om JAG hade velat ha en utredning av något slag, och om JAG kände att något var fel då är det ju ändå MITT beslut. Det har inte en talpedagog att göra med!

Pratade med specialpedagogen på dagis om detta vad talpedagogen sagt och hon blev jättechockad och sa att min son kan visst koncentrera sig på dagis och hon tycker det är helt normalt att vissa barn är lite mer livliga. Och hon sa att min son har ju aldrig några utbrott eller liknande utan han är bara på ren svenska, en pajas som gillar att vara i centrum. Jag är också en from av pajas. Jag är alltid social och flamsig bland folk, kanske han fått det utav mig?

Men adhd skrämmer mig när andra talar om för mig vad jag skall göra med min son, det är min uppgift som mamma att klara det själv.

Specialpedagogen höll med om att talpedagogen inte har med detta att göra och att jag inte ens knappt skall svara på sådana frågor från henne utan bara svara kort "jag kan ta hand om detta själv".

Hej TS! Jag tycker du ska se detta som en möjlighet om de nu visar sig att han har någon störning tänk då på hur mycket lättare han kan få de på både dagis och skola sen när han börjar där han kan få stöd och hjälp. Om de nu är så måste de ju vara jätte jobbigt för pojken, han vill ju säkert inte tramsa och flamsa och är säkert medveten om de att han gör de men han kan inte styra de. Jag har själv jobbat som stödperson åt en pojke med ADHD som var fem år. Ni som föräldrar har absolut inte gjort något fel alla barn är olika och unika. Lycka till med allt!

sista anonym:

Men läste du inte mitt sista inlägg? Skrev ju precis att han är inte alls jobbig på dagis!

TS - Du har alldeles rätt. Talpedagogen tycker säkert det är enormt påfrestande när din son inte samarbetar, och det är nog lättare för henne att antingen skylla på er (brist på uppfostran) eller på pojken (ADHD). För det kan ju absolut inte ha med hennes oförmåga att handskas med småbarn att göra!

lövet2:

ja men det var ju så det kändes när jag var hos henne, skylla på det ena eller det andra. Men jag tänker iaf att säga till henne att jag tänker avvakta med psykolog åt min son, att det faktiskt är hanterbart hemma.
För övrigt så har hon 2 egna småbarn, men jag får uppfattningen om att de säkerligen är änglar hemma!

Sen till er andra:

Jag tänker inte utsätta min son för någon utredning om det inte behövs!
Ett exempel: min sambo bodde hos fosterföräldrar under sin uppväxt, han var vild som en apa, de tog med han till bup och han fick medicinering, alltså lugnande. Han har varken damp eller adhd eller någon annan form av "störning", idag är han lugn som en filbunke och han hade helt enkelt bara en vild personlighet som barn. De satte för övrigt aldrig någon diagnos på han heller som liten.
Jag tror personligheter till en viss mån är ärftligt, så varför skall jag utsätta min son för en massa psykologer?! han är nästan 5 år men ack så klipsk. Han vet att talpedagogen lär honom att prata fastän jag inte sagt att det är därför vi är där, kanske därför han är vild där hos henne för han har less på alla övningar.