Jo, måste bara dela me mig..häromdagen hade jag varit inne o läst här i tråden och var lite tagen o lessen...så var jag inne på barnens rum o plockade, så från andra sidan rummet trillade det ner massa böcker, jag gick dit och kollade och det var typ sex stycken böcker som trillat i golvet, alla sex var MAX- böcker :) Kändes lite bättre efteråt iaf...
Ingen kan ifrågasätta hur mycket du älskar dina barn, det lyser ju så starkt om dig och det syns i dina ögon då du pratar om dem.Ingen kan veta hur mycket du sörjer, eller på vilket sätt, men ingen tror att du INTE sörjer. Det kan jag aldrig tänka mig.
Jag tror att det sätt du valt att sörja på var det ända du kunde välja, för att du är du och det är så du reagerar för att orka leva vidare. Stor kram till dig, Emma.
Fina bilder!
Jag tycker att man ser en skillnad i dina ögon,bilden från före o dem nu. Det är som din sambo sagt att barnens styrka gick in i dig. Och det syns i dina ögon.
Va jobbigt med sådana dagar, Emma. Har du tur så kommer de små änglarna o tröstar dig i drömmen...hoppas det.
Du får hälsa din mamma att hennes ord på minnessidorna var så vackra, o har berört djupt!De verkar haft/ha en underbart stark kontakt med sina barnbarn. Det är inte alla morföräldrar som e så engagerade och kärleksfulla, det ska gudarna veta.
Vad gör du annars om dagarna nu, Emma? Några projekt på gång?
Ja, det finns många tomma rum, tomma famnar där ute...man önskar att barn skulle vara immuna mot hemskheter. Älskade änglarna, nu kan inget skada dem längre, iallafall. Kram till er alla
Vågar man fråga vad du har bestämt dig för att göra? Ska du börja plugga?
Tämker på er dagligen, som vanligt. Hoppas att även änglarna känner av alla varma tankar här nerifrån. Det finns få monster och desto fler fina människor. Hoppas de känner det. Kram//Johanna
Ja, det var skönt att höra att de inte tar upp det i Tingsrätten igen. Det hade ju bara varit för jävligt. Det är nog med Hovrätten...
mamma i småland-Det tror jag inte. De spelade ju upp larmsamtalet och då hörde man Emma..bara...
Tror absolut att du skulle passa i vårdyrket,Emma. Du verkar ju vara underbar med barn också så den kombinationen är nog jättelyckad. Saga och Max är säkert jättestolta över dig. Jag tycker också att det värsta jag hört i hela det här är detta med Max i hallen. Det tänker jag på ofta, som det värsta...men sedan tänker jag att det var 10 minuter i ett annars så kärleksfullt och lyckligt liv. Att de hela sina liv var så trygga o älskade, och är fortfarande. Och nu kan inget skada dem längre. Älskade änglar...
Jag kan knappt andas när jag tänker på det. Men...Åkte din pappa och mamma med dig till sjukhuset då? Och din sambo? Var det någon som fick åka med barnen i ambulansen? Sedan har jag tänkt på...jag förstår ju att de dog av sina skador, men var det hjärtat som bara slutade slå, eller...?