Bonusbarn i sängen/sovrummet??

Jag förstår dig absolut! Det går inte per automatik att känna sig bekväm med sånt som är mysigt för föräldrar bara för att man träffat en partner med barn sedan innan.
Däremot får du väl sätta dig in i din partners sits också, även fast jag vet att det är jättesvårt att förstå det mysiga med barn i sängen innan man har barn själv.

Jag kunde inte alls förstå att det skulle vara mysigt när man sambos dotter skulle ned i sängen hos oss när vi blev tillsammans! Jag kände mig pinsam och inte alls bekväm med det. Nu var hon ju rätt stor då 8-9-årsåldern, kanske hade det varit annorlunda om hon varit lite mindre. Men det kändes bara som... Jaha, vad ska jag göra nu? Jag fattade inte grejen, jag hade aldrig legat i mina föräldrars säng sådär som jag kan minnas.

Nu när jag har barn själv så förstår jag ju grejen med det! Att det är mysigt när min 2-åring kommer och vill ligga hos oss en stund på morgonen. Men alla tycker inte det heller å andra sidan.

Ni kanske kan ha så att de kan komma över på morgonen en stund men att kvällen är er stund då ni vill vara själva där eller något? Det blir lite konstigt att ha ett barnförbjudet ställe också... Eller det beror ju på hur gamla de är förstås, jag pratar om små barn här...

"De stackars styvbarnen" blir inte sällan särbehandlade även åt andra hållet.

Man läser ofta om "stackars styvbarn" som inte behöver hålla sig uppgjorda regler på samma sätt som de gemensamma, deras vilja går först i familjen, man kan inte säga nej till dem på samma sätt som till de barn som bor i familjen alltid o.s.v.

Varför?
För att det tydligen är så synd om barn vars föräldrar har separerat så de skall behandlas med silkeshandskar resten av sina liv. Även om de själva inte har ett enda minne av att mamma och pappa någonsin levt ihop. Det är ändå så "synd" om dem att man absolut inte får ställa samma krav på dem som resten av barnen.
Man får inte heller ha några konflikter eftersom de bara är där en begränsad tid, och då skall det ju vara glatt och trevligt hela tiden.
Och blir man arg så kan ju barnet vilja åka till den andra föräldern och det är ju inte bra heller.
Särbehandlingen av stybarnen kan också bestå i att man vänder ut och in på hela resten av familjen under semestrar och högtider för att anpassa allt efter det barn som inte är på plats i familjen jämt. De barn som bor där alltid får hänga med på köpet på de planer som görs (utifrån styvbarnets bästa, som ju måste hinna med att fira två jular/födelsedagar/ha två semestrar o.s.v.).
Så ibland är det väl lika synd om de barn som bor i familjen alltid som om styvbarnen skulle jag säga...

Så ska du ta upp ämnet särbehandling i nyfamiljer så kan du väl åtminstone vidga vyerna lite grann från temat "Stackars styvbarn"?

Förstår dig... Att dela säng med en 11-åring som inte är ens eget barn kan helt klart kännas olustigt. Jag kände samma ang min sambos dotter som var 9 på väg mot 10 när vi flyttade ihop. Jag kände mig jätteobekväm, hon var ju en "stor tjej" som låg mellan oss och det kändes inte alls naturligt för mig.

Är det du eller din sambo som satt regeln att din son inte får sova i sängen, och hur ser du på det? Vill du att han skall sova där eller vill du att er säng skall vara helt "barnfri" eller hur jag skall uttrycka det?