Bonusbarn i sängen/sovrummet??

min bonus kryper upp på pappas sida i sängen när han kommer in till oss. Det stör mig - inte för att det inte är mitt barn, utan för att han bökar runt och har sig så att det känns i min ände av sängen med, och jag är rätt lättväckt.
När jag och sambon träffades var barnet strax under 2år och bökade runt ännu mer, och låg således i mitten av sängen. Det var lite olustigt eftersom det plötsligt låg en person i sängen jag inte valt att dela säng med, och inte hade nån direkt egen relation till, det kändes som ett intrång i min personliga sfär helt enkelt.
Idag skulle jag inte ha nåt emot att ligga intill ungen, om han bara låg still... jag tar kudde och täcke och går och lägger mig i soffan i extrarummet (som ganska mkt är mitt eget rum, bonusen går inte gärna in där eftersom han har rejäl respekt för våra råttor som bor där) om han bökar runt för mkt på mornarna. Sömn är viktigare än en timme på morgonen intill min sambo.

Skulle det hända varje dag hade jag definitivt protesterat, men jag har inga problem att somna om i soffan så länge jag tassar dit innan jag hunnit vakna till och bli irriterad. Kommer han på natten får han gå tillbaks till sitt rum. På morgonen sådär så somnar ungen ändå inte om i sin egen säng utan alternativet är att nån av oss (pappan) kliver upp med honom. Jag unnar min sambo att sova den där extra timmen på helgen och jag unnar dem bägge att gosa med varandra en stund när det finns tid - och det är ofta på helgmornar.

Andra helger löser vi det så att pappan går upp vid 6-7tiden tillsammans med sin son, bäddar ner sig i soffan i vardagsrummet medan barnet kollar på film och jag får sova ifred tills jag vaknar vid tiotiden.

Fin teori, men det funkar inte riktigt så i verkligheten. det räcker liksom inte att se det som en förmån att en unge man inte har "tillräckliga" känslomässiga band till vill klänga på en. Det kan fortfarande kännas som ett intrång och just när man sover är man sårbar, det är inte så konstigt egentligen...

Men det finns många bra tips i den här tråden tycker jag!

Jag tycker att man måste försöka se skillnaden mellan att behandla OLIKA och att behandla ORÄTTVIST, oxå!

Som barn skulle jag t.ex inte haft nåt emot att min mamma satt och luktade på mig, men jag skulle knappats velat att nån annan vuxen gjorde det, hur mkt en av mina föräldrar än valt att leva med personen.

Det handlar inte om att barnen ska få som de vill, eller att de vuxna ska få som DE vill. Kärnfamilj eller nyfamilj - ALLA måste få trivas i en familj. Man får hitta lösningar som funkar för alla inblandade. Vill bonusmamman inte ha barn i sängen är det väl inte hela världen att lösa det genom att pappan följer med till barnets säng? har sen bonusmamman egna barn som får ligga i sängen tror jag inte att det ses som orättvisa från barnens sida. Det viktiga är att få närhet av sin förälder - sak samma i vilken säng det är!

Det ÄR skillnad på föräldrar och bonusvuxna! Det fattar barn med, de tycker inte att det är konstigt om de får ett annat bemötande och har en annan relation till pappas/mammas nya om de ändå redan har två föräldrar. Att inte ha förälder-barnrelation till alla vuxna i sin omgivning innebär inte automatiskt att man blir orättvist behandlad och ses som en andra klassens människa.

jag undrar lite vad ni som drar den slutsatsen lever i för verklighet, det är då inte samma som jag tillbringar större delen av min vakna tid i...

Att TS alls skriver en tråd om frågan tycker jag tyder på precis motsatsen till det du påstår! Eller snarare, vilja finns att få saker att funka i FAMILJEN, vilken inte bara består av barn.
För att barn ska ha det bra måste det finnas vuxna som trivs - hur kan det vara så svårt att acceptera att bonusföräldrar inte bara ska uppoffra sig för de stackars barnens skull? Jag och många andra bonusvuxna ägnar massor av känslo- och tankekraft åt att hitta en balans på vardagen, mellan vad vi behöver och vad familjen behöver. Det är givetvis samma sak i kärnfamiljer, men det blir lite speciellt när man lever med nån annans barn...

Jag har inte läst nåt om att TS vägrar sina bonusbarn att ligga i sängen, eller att hon slår dem och låser in dem i jordkällaren med endast ruttna kålrötter till kvällsmat... däremot ser jag en person som precis som jag lever i en vardag där det inte finns några färdiga lösningar för hur saker SKA vara och hur man FÅR känna och agera. Alltså frågar man andra om det man känner är konstigt och fel eller om det kanske t.o.m är så att det finns fler som känner likadant. Hur det vänds till brist på respekt för och oengagemang för barnen ifråga förstår jag inte, men heeej, det här är FL så jag blir inte så förvånad...

Ja, visst är det en svår och ofta otacksam sits vi sitter i. Men det SKULLE vi ju ha tänkt på innan för inte kom det väl som nån överraskning för oss att karln hade barn sen tidigare? Haha!

Jag tror att det är lätt att underskatta hur mkt man faktiskt BRYR sig, innan man är mitt i en relation med bonusbarn. Jag var helt inställd på att låta pappan sköta alla stora grejer och nöja mig med att ha en del regler för att trivas i vardagen (typ låt mig ha mina saker ifred, turas om att välja TVprogram och inga småbilar i vardagsrummet) men här sitter jag och är upprörd över hur ofta treåringen kommer hem från dagis och hävdar att killar inte kan ha långt hår, bara tjejer kan ha rosa, batman är för killar osvosv och jag undrar vad fasen de har för hantering av genusfrågor på grabbens dagis, men som bonusmamma har jag ingen möjlighet att ta upp sånt. Jag var faktiskt inte beredd på att sånt skulle spela roll för mig, men det GÖR det...

(i helgen har svärmor varit på besök så pojken har krupit ner till henne och sparkat med sina iskalla fötter i hennes rygg istället, tjoho!)

Courage

Av ren nyfikenhet; Skulle du kunna föreställa dig att dina bonusföräldrar pratade med andra om sin roll och hur de skulle förhålla sig till dig?

Jag är uppvuxen utan pappa. Den enda av mammas pojkvänner som försökte agera förälder åt mig mötte stort motstånd, vem var han som trodde att han kunde bestämma över mig?! För mig räckte det att mamma var förälder. Hon tog allt ansvar för mig och min syster och det rådde aldrig nån tvekan om att vi kom först, det var VI som var en familj, även om det råkade finnas nån till vuxen som var viktig för mamma.

Nu har jag och min sambo valt en annan linje än min mamma valde.
Jag har ansvar och tror aldrig jag har påstått nåt annat, alla vuxna i närheten av vuxna har ansvar att vara bra förebilder.
Jag bryr mig, jag engagerar mig känslomässigt. Däremot har jag inga som helst rättigheter när det kommer till bonusen. Skulle nåt hända med min sambo skulle inte bara han utan även bonusen försvinna ur mitt liv. Jag ska uppfostra och älska, men tycker jag att nån av hans föräldrar (framför allt mamman, pappan kan jag ju för det mesta resonera med) gör nåt galet har jag ingen rätt att säga ifrån.

Jag kan ärligt säga att jag inte älskar bonusen ett dugg när han hindrar mig från att sova genom att sparka på mig med iskalla fötter - jag känner ingen som helst ömhet eller mysfaktor, vilket jag säkert skulle göra om det var mitt eget barn. Men att KÄNNA och att VISA är två skilda saker. så länge det inte finns egna barn i samma ålder och de behandlas olika ser jag det inte som nåt stort problem. Sen hittar barn orättvisor i allt, syskon emellan, oavsett om de delar en eller två föräldrar - det ingår liksom i paketet. =)

Courage: jag HAR redan en viktig roll i bonusens liv, han har inget minne av att jag INTE funnits i hans liv och vi har en fin relation. Men skulle hans pappa, min sambo, dö har jag ingen rätt till vår relation längre, det står helt upp till hans mamma om hon vill låta barnet fortsätta träffa mig eller inte. Samma sak om vi skulle separera. Min sambo har själv en tonårig bonusson från ett tidigare förhållande, där pojken nog skulle vilja ha kontakt men mamman skulle gå i taket om hon kom på det så han törs inte.
Så tyvärr är det inte bara upp till barnet...