Det är nå allvarligt fel på osociala människor!

Ja jag tycker inte alls om dem. Man förväntas alltid, av t.ex chefer osv, att inkludera dessa skygga fanskap i allt. Man måste gå fram till dem och fråga "vi tänkte gå ut på en öl/bowla/picnic efter jobbet, du hänger väl med?" och le sockersött, fast man vet att de bara kommer vända bort blicken och mumla att de inte vill.

Åh jag har bara så svårt för sådana människor. Nåt fel måste det ju vara på dem, eftersom människan är ett djur som av naturen behöver ett socialt nät. Människan är inte en varelse som "ska" trivas solo, eller vilja vara ensam ständigt.

Nej, alla behöver inte vara lika, men alla vet att det finns flockdjur och så finns det djur som lever ensamma hela sina liv. Och människan är inte ett av dem.

Jag är social men inte översocial, och skygga människor är enligt mig jobbiga och jag blir irriterad på dem.

Jag är inte felfri själv, ATT jag stör mig på dem är ju mest mitt eget problem.

Som sagt, även om jag kan hitta och påpeka fel hos andra, så kan jag se fel i mig själv med. Nyss precis t.ex. så upptäckte jag att jag hade Aquas Barbie Girl i min iTunes spellista. Fy fan, hur kass är inte det då? Uppenbarligen har jag ju laddat ner den i når skede.

Som snö skrev 2008-10-07 16:22:20 följande:

Det är inte vi som vill ha med "er" - det är cheferna som tvingar oss be er, för annars äör det "mobbning på arbetsplatsen"

Som snö skrev 2008-10-07 16:28:28 följande:

Snälla "som snö".

Jag startade en tråd om detta i somras faktiskt, när det var aktuellt och jag var så jävla trött på det. Jag frågade om man MÅSTE bjuda med alla, för vi hade tänkt skita i det när vi har en del riktigt tråkiga sura osociala personen på jobbet som ingen ens orkade med.

Vad fick jag för respons? Jo, att om jag ville utesluta dem - alltså inte bjuda dem - så var jag en HEMSK mobbar och fy och tvi bvilken vidrigt dålig männsika jag var, osv.

Man kan aldrig göra alla nöjda tydligen.

Vad vet du om det? Dessa enstöringar har bjudits med varje gång, de accepterar blygt, men sedan sitter de där tysta, svarar knappt på tilltal, man försöker ta dem med i gemenskapen och konversera med dem, men man får korta svar och sen inget mer. De bjuder inte på sig själva, de bara sitter och ser blyga och timida ut.

Till slut orkar man inte mera, de är glädjedödare och man känner sig mest illa till mods för allas skull, när de sitter där tysta och ser ut att vantrivas, fast vi andra verkligen försöker få med dem i gemenskapen.

mrs Elliott skrev 2008-10-07 16:41:30 följande:

Du har uppenbarligen inte läst eller förstått vad jag skrivit.

Vi - jag och mina arbetskompisar - är glada, öppna, sociala människor som inkluderar alla. Jag pratar med alla i fika-rummet (inte alltid uppskattat tydligen, vissa blir ju skitsura för att man glatt frågar "vad ska du äta idag då?" eller nåt annat smalltalk) för det är sådan jag är, jag är nyfiken och pratsam av mig, och tycker det är helt idiotiskt att 3-4 personer som alla jobbar på samma ställe och på det viset känner varann, ska sitta tysta och tugga i sig sin egen lunch utan att säga ett ord åt varandra.

Men, när man gång på gång försökt prata med, bjuda med och umgås med vissa personer, men inte får någon respons, så tröttnar man tillslut. När ett glatt hej i fikarummet bemöts med en blick som först ser förskräckt ut, och sedan vänds bort med bara lite mummel, då tröttnar man.

Och som sagt, jag är inte felfri, och när jag tröttnar blir jag istället arg, och då tytcker jag dessa personer är dumma, töntiga och jag stör mig på dem. Men det är INTE utan att ha gett dem en chans, jag är öppen och ger alla nya bekantskaper en chans, men jag har inte hur mycket tålamod som helst.

Man behöver inte vara översocial, nervös eller osäker för att man är pratsam.

Men vad är det du inte förstår nu? Jag skrev ju flera ggr om att alla har bjudits, varje gång, och de kommer, men ser sedan ut att vantrivas, vägrar prata utan sitter och tjurar. Då lackade jag ur totalt en gång, och tjurade och ville inte bjuda med dem nästa gång. Och de blev alltid behandlade lika som alla andra, de VAR välkomna och vi VILLE lära känna dem, men de vägrade bjuda på¨sig själva.

Jag har aldrig varit med om det där. De människor jag känner som vill stå i centrum, de engagerar sig inte io andra än sin lilla elittrupp. De pratar inte med andra människor utan har sitt entourage som ser upp till dem och avgudar dem.

Man behöver inte vara orolig att dessa människor ska försöka prata en sönder o samman.

Åandrasidan är jag inte uppvuxen i Sverige och det kanske fungerar annorlunda där, men här ses pratsamhet inte som något fult.

mrs Elliott skrev 2008-10-07 16:59:19 följande:

Du vill verkligen inte lyssna/läsa vad jag skriver va... Du har bestämt dig för att jag är en hemsk människa som är en otrevlig mobbare.

Jag skriver det en gång till, sen orkar jag inte mer repetera mig själv: De har alltid varit välkomna och blivit behandlade precis som alla andra. Vi har varit vänligt inställda till dem och velat få dem till en del av vårt gäng, eftersom det är mycket roligare när alla är med, än att nån ska sitta utanför.

Men, när man i 1½ år försökt, utan resultat, så lessnar man. Vill dom inte vara kompis med oss så slipper dom.

Men om du inte skriver bara till mig, varför tar du då mig/mina kollegor som exempel, låt bli det isåfall.

Och det betyder i mina ögon att du är konstig, och att det är nåt fel på dig som inte tycker om att vara med andra människor. sÄGER DET INTE SOM OM DET VORE NÅN UNIVERSELL SANNING, UTAN BARA ATT JAG SER DET SÅ.

Oj, tryckte visst på Caps Lock, sorry!

Nej men med hänvisning till inlägg 62 så förklarade jag bara hur jag ser på saken.

En undran, hur har du träffat din sambo t.ex, om du inte tycker om att möta nya människor och undviker sådana situationer?