UL-katastrof, vätska bakom nacke och runt lungor

På BM lät det som att det var stor risk att det var något fel, fast hon ville ändå inte säga hur stor risk. Och då kan det ju vara den vanligaste, Downs Syndrom, eller så är det något annat "halvfarligt" eller så är det någon av de kromosomfelen som gör att fostret inte kan leva utanför magen.

FAN I HELVETE vill jag bara skrika ut till världen, vi är unga, röker inte, jag har inte druckit en droppe alkohol sen jag fick reda på grav, vi har inga sjukdomar i släkten, jag har vilat och ätit mina jävla vitaminer. Varför är Mini trasig??? FAAAAAN! Världen är jävligt orättvis. Bebisen var så söt, liten näsa och mun och benen som rörde på sig.

Och nu alla frågor; om det är en bebis med Downs, orkar vi med det? Kan man ta bort en sådan bebis och leva med sig själv? Kan man se sig själv i spegeln efter det? Om det är ett mkt allvarligare fel, hur klarar man av att föda sitt döda barn?

Jag trodde verkligen inte att jag skulle behöva fundera på dessa frågor.

Och nu vet jag att min mamma och svärfar bara sitter och väntar på att vi ska ringa och berätta hur underbart det var på UL. Vette fan hur jag ska få fram detta.

Trodde att min kropp skulle känna om det var något fel på Mini, eftersom jag kände typ på en gång att jag var gravid. Trodde kroppen kände av sånt liksom, men ack nej.

Mkt tankar som far runt i huvudet, hoppas någon orkade läsa. Vi är så jävla ledsna. Jag vet att det finns en liten chans att det blir bra, men jag tror faktiskt inte det blir bra. Mini är sjuk. FAN!

Ja många säger att vi ska försöka ta det lugnt tills vi får veta säkert, men det är omöjligt. Jag är en orolig själ, och när det gäller såna här saker så kan jag omöjligt vara lugnt. Förstår inte hur jag ska kunna stå ut i flera dagar medans man väntar på besked. Som med största sannolikhet kommer vara dåligt.
Jag kom på att BM sa att om det bara hade varit en grej, typ vätska vid lungorna så hade det inte alls varit lika stor chans att det var kromosomavvikelse, men nu är det ju två... Både vid nacken och lungorna. Jag undrar hur stor chans det är att barnet kan vara friskt TROTS två vätskeansamlingar. Jag hittar ingen info på nätet. Det måste ju vara fler som fått veta samma sak?

Ursäkta mitt svammel men det känns skönt att skriva av sig lite.

Tack för era svar, det värmer!

Jag har sovit typ två timmar i natt. Alla möjliga tankar har farit igenom huvudet, allt från hur jävla underbart det skulle vara om detta går bra, till vart vi ska strö askan efter Mini, till att jag har önskat att jag fick missfall i tidig vecka istället för detta helvete. Fyfan man känner sig inte som en god människa när man önskar sig sånt. Men jag vet att alla konstiga tankar är normala, men det känns inte bra.

Det känns som en omänsklig uppgift att gå och vänta flera dagar på svaret. Ren tortyr.

Jag tänker också att det är synd om Mini för han (vi vet inte kön men pratar om bebisen som en "han") känner säkert av min stress som jag inte kan ta bort. Och blir orolig. Och så önskar jag att jag hade frågat om det, ifall han blir mycket påverkad av mina stresshormoner nu. Och ifall det gör ont att ha vätska i nacken och lungorna. Och sen tänker jag att det spelar ingen roll ifall han blir påverkad för han ska ändå bli dödad snart.

Herregud ibland önskar man att ens tankeförmåga kunde stängas av.

Idag ska jag ut i naturen hela dagen, ska bli jävligt skönt att jobba lite med händerna och få frisk luft och kanske slippa fundera så mycket.

Tack för era svar.
Idag har jag varit ute hela dagen, kändes skönt. Löven föll, och det gjorde också några tårar.

Det känns grymt att behöva vänta så länge på svaren. Även om jag i mitt hjärta vet vad det kommer bli.

Usch.

Innan vi var på ultraljudet så var jag så stolt över min mage som har börjat puta ut lite. Jag hade tajta tröjor och tyckte jag var så fin. Nu tycker jag inte om min mage längre! Det är ju hemskt att tänka så! Jag har stora tröjor och vill inte vara gravid längre! Det måste väl vara någon slags försvarsmekanism som har slagit till i huvudet? För att skydda psyket på något sätt. Men det känns fruktansvärt!

Berätta gärna mer om vad som hände din vän, om du inte vill skriva här får du väldigt gärna inboxa mig. Jag försöker få så mycket information som jag bara kan, och genom att läsa om andra som varit med om liknande så känner jag att vi inte är ensamma i världen.

HERREJÄVLAR!
Det var ingen av de tre stora kromosomfelen! Barnmorskan lät faktiskt POSITIV ( i måndags lät det som att allt hopp var ute), och sa att det som förmodligen har hänt är att jag haft en virusinfektion som gjort fostret knasig. Och att halsgrejen kan gå tillbaka, vätska i lungorna kan bli lite knepigare men man kanske kan ta bort det på något vis. Det kan även fortfarande vara någon av de ovanligare kromosomavvikelserna, man skulle odla vidare på dem och får svar om 3-4 veckor. MEN HERREGUD! Vi fick hopp igen! Barnmorskan sa att det finns goda chanser att det går bra! Jag hade fan ställt in mig på att föda ut vårt döda barn i helgen, och t.o.m. bestämt vart vi skulle strö askan! Och så vänder det! Om man lyckas pricka in oddsen på två grejer, först en jävla otur med att det finns vätska på det här sättet och sen att det INTE är någon av de vanligaste kromosomfelen, då tänkte jag även pricka in ett till odds så jag köpte lotto och stryktipset idag
Även om det fortfarande kan gå åt helvete så fick vi hoppet tillbaka, det kan ju också gå bra! Och ingen vet ju någonsin att deras barn kommer ut hela och vid liv, men nu kommer vi vara GLADA och ha HOPP fram tills vi vet mer.

Vi fick även veta att det är en liten pojke

Vilken vecka. Herregud.

Tack för era tankar! Det värmer verkligen, fast jag inte känner er så finner jag styrka i era ord. Hoppas ni vet hur mycket ni stöttar en okänd människa någonstans i Sverige. Varje gång jag har läst era svar så har jag lyfts upp en smula från den där mörka hålan jag befunnit mig i denna vecka.

Kram

Jag vet faktiskt inte riktigt, men vi ska tillbaka för att kolla UL igen om ca två veckor. Jag skrev bara upp att vi ska tillbaka dit, kunde inte riktigt ta till mig när hon berättade vad som skulle ske då (Det enda som snurrade i huvudet var hennes ord "så det här ser ju ganska bra ut") Vi ska låta bebisen växa till sig lite, och se vad som har hänt med den iaf. Kommer vara fruktansvärt nervös inför det mötet, men fram tills dess ska jag vara glad.

Vi får iallafall två veckor till med lillen i magen.
Men jag kan inte låta bli att oroa mig för de svaret på de mer avancerade kromosomodlingarna. Vad kan det vara? Tänk om de säger att det var någon skitkonstigt kromosomavvikelse trots allt. Fast nej nej, bort med dumma tankar. Men jag vill ju ha så mkt fakta som möjligt. Vara förberedd liksom.

Jäkla unge och skrämma livet ur oss! Sen får han komma ut och vara snäll!