UL-katastrof, vätska bakom nacke och runt lungor

Tråden har flyttats till änglabarn... Sorgligt. Jag har ett änglabarn.

När vi kom hem i helgen så var det så tomt, för hela tiden fram tills då har vi haft små mål. Gå på uppföljningsultraljudet. Överleva fram till lördagen. Ta oss till sjukhuset. Ha värkar. Föda lillen. Skrapning. Åka hem. Sen då? Hela livet blev nästa mål, och det kändes alldeles för stort. Så vi försöker dela upp det, kanske klara en timme. Överleva förmiddagen. Sen är det lunch, ja vi överlevde, nu är det bara att klara eftermiddagen. Sen kommer kvällen, sen får man sova. Sen en ny dag.
Mer än så orkar jag inte. Kan knappt tänka på nästa vecka.

Vi fick förresten svar på stora kromosomodlingen, alla kromosomer var normala. Vad var det som hände egentligen? Varför blev lillen så sjuk? Undrar om vi får veta.

Vi har mycket stöd, från både våra familjer och våra vänner och arbetskamrater. Alla vet vad som har hänt, det känns skönt. Jag har flera förstående vänner, varav en som har gått igenom ett tidigt missfall och som kan förstå lite mer hur det känns. Jag kan faktiskt både äta och sova. Men jag har inte kunnat gå utanför husets dörr ännu, inte ens för att hämta posten.
Det finns stunder då jag kan känna mig lite glad. Tex när vi pratar om att åka till minneslunden, eller hur vi ska rama in lillens ultraljudsfoto och ordna en hörna till honom med änglar och ljus i vardagsrummet. Eller när vi pratar om hur söt han hade blivit som stor bebis. Då kan jag le. Sen får jag dåligt samvete för att jag är glad. Men jag vet att lillen vill att vi ska kunna känna glädje igen.

Ni okända människor som finns på nätet är också ett MYCKET stort stöd. Jag har fått nytt hopp om människor, att det skulle finnas så mycket folk som skriver ner sitt stöd och sina berättelser för att hjälpa en annan, det trodde jag inte. TACK!

Ibland känns det som att jag inte har rätt att vara så ledsen. Vafan är det för dumma tankar? Jag blir förbannad på dom! Jag tänker att han blev ju inte ens en levande bebis, då kan man ju inte vara såhär ledsen för att ha förlorat honom. Det var ju bara ett foster. Han var ju bara i magen i 20 veckor. Det hade varit värre om han hade levat i några månader, och sen dött.

Du har inte rätt att vara såhär förtvivlad.

???

HELVETE!!!

Ikväll fick vi reda på att sambons morfar dog idag. Så nu är han iväg och skjutsar sin mamma, så dom ska se honom en sista gång. Jag klarar ju inte ens att gå utanför dörren så jag kunde inte följa med.

Räcker det inte med elände nu?

Om mitt liv hade varit en film, så hade jag tyckt att den var överdriven. Så mycket skit kan ju inte hända samtidigt. Vad blir nästa grej? Helt sjukt.

Idag hade jag som mål att klä på mig på morgonen. Har gått i pyjamas hittills. Tänkte att klä på sig, det är väl ett lagom litet mål för förmiddagen.
Jag hade fel.
Först skulle jag ta en byxa. Då tänkte jag direkt ta en mammabyxa, för det är ju det jag haft den senaste tiden. Men dom är ju alldeles för stora nu! Bröt ihop. Plockade upp mig själv från golvet, tog ett par gamla jeans som satt bra innan graviditeten. Dom satt perfekt nu. Ingen mage kvar. Bröt ihop igen. Skulle ta en t-shirt, råkade ta en som var alldeles för liten för en vecka sen. Den var perfekt nu. Gjorde att jag fick midja. Bröt ihop. Faaaaan, just det här att magen har försvunnit på ett par dagar tycker jag är så himla brutalt!! Det känns konstigt varje gång jag tittar ner och inte har en kula. Så vidrigt tomt! Var är magen? Var är lillen? Vad fan hände?

Idag är jag lite lugnare. De senaste dagarna har jag känt paniken i bakgrunden hela tiden. Vi var till minneslunden igår, och jag tror det hjälpte. Det var såklart hemskt sorgligt att tända ett ljus för sitt barn, men ändå var det fridfullt.
Dock börjar jag nu förstå att han ALDRIG kommer till oss. Det eviga.
Jag har varit med om svåra förluster av nära tidigare i mitt liv, så jag vet precis hur det här är, att ha svår sorg. Och jag minns att något av det tyngsta som jag upplevde förra gången jag förlorade någon (det var inte en bebis) var just det här eviga. Aldrig mer! Otroligt tufft att ta till sig. Men jag vet också att man kan överleva och på något sätt komma vidare.
Jag tror som sagt jag börjar lugna ner mig lite, men jag är fortfarande fruktansvärt ledsen och det känns orättvist.

Tack för ert stöd och era tankar.

Hej vänner.

Idag går det sådär. Jag klarade iallafall av att laga lunch själv. Alltid något.

Igår var vi till affären och handlade lite mat, första gången för mig efter helgen (känns som att mitt liv har delat upp sig i före och efter). Jag trodde jag skulle bli ledsen av att se alla barnfamiljer och små bebisar, blöjor och barnmat. Men istället kände jag mig hoppfull, det är bra att det finns så mycket fina små barn! Bra att det finns gulliga leksaker, stora blöjpaket och skrikande bebisar. Då finns det hopp. Det kändes skönt att inte bli arg eller avundsjuk, vilket jag hade förväntat mig. Dock var jag livrädd för att träffa på någon jag kände. Vill inte bryta ihop med en massa okänt folk runt mig. När vi åkte hem så tittade jag ut genom fönstret på månen, jag vet inte varför men när jag tittar ut på månen och stjärnorna så känns det som att det finns något större, och jag blir lättad samtidigt som jag blir väldigt ledsen.

Idag när jag borstade tänderna så fick jag en bild framför mig, en bild av vår son när han hade blivit ungefär 2 år. Så himla söt, och världens busigaste leende. Först log jag för han var så fin, sedan grät jag för jag får aldrig se den synen på riktigt.

Kan inte fatta att det bara gått en vecka och en dag sedan vi fick reda på att hjärtat stannat. Känns som en evighet. Imorgon är det en vecka sedan han kom ut. Idag har jag tänkt mycket på det sista ultraljudsbesöket, när jag la mig på britsen, livrädd, när barnmorskan hade på gelén, började röra scannern (eller vad det nu heter), och tystnaden som följde. Hur hårt jag kramade min mans hand. Hur jag kände hans hand spännas när han började ana. Hur bilden på skärmen såg konstigare ut än sist och hur jag formulerade orden i mitt huvud. "Hittar du inga hjärtslag nu?" sa jag. "Nej tyvärr. Jag är ledsen".
Det där spelas upp i mitt huvud hela tiden, varje liten detalj. Kanske börjar jag förstå att det verkligen hände.

Imorgon åker vi iväg en sväng, ska bo på fint hotell en natt och bara ta hand om varandra. Blir skönt att komma ifrån lite. När man är hemma hela tiden så blir det lätt att man ältar. Behöver känna att det finns en framtid, ett annat liv än detta i sorgen.

Hoppas ni alla får en fin helg. Sköt om er och era familjer.

Nu har vi kommit hem igen. Det var väldigt skönt att åka bort, men väldigt jobbigt att komma hem. Jag flydde från det jobbiga en stund när vi var bort, och nu kom det tillbaka med full fart. Måste jag fortsätta med livet nu? Hur ska jag kunna göra det?

Vi promenerade väldigt mycket igår, och nu har jag så himla ont i fogarna/höfterna. Jag har haft lite ont tidigare, och försökt undvika att promenera så mkt, men igår struntade jag i det för det var skönt med frisk luft. Kan foglossning komma tillbaka efter förlosssning? Känns som att min kropp hånar mig när jag har gravidkrämpor trots att jag inte är gravid.

Såg en gravid tjej på hotellet, hon var nog i v 20+. Blev så avundsjuk! Jag blir inte ledsen av små barn, men henne blev jag ledsen av! Jag ville säga till henne att du skulle bara veta hur mycket åt helvete det kan gå för dig, passa på att vara nöjd så länge din bebis lever för snart kan det vara död. Usch! Hatar att vara bitter och avundsjuk...

Jag har haft en dålig eftermiddag, grät i över en timme i bilen på vägen hem. Kunde inte sluta! Och nu skulle vi åka till svärfar (jävla fars dag), men jag orkade helt enkelt inte följa med. Min man åkte själv, han är så stark. Han orkar med så mycket som jag inte gör. Jag skulle kanske ha kunnat samla ihop mig och tvingat mig att följa med, men jag tänker faktiskt inte göra saker jag inte mår bra av just nu. Så ego får man väl vara?

Skönt att skriva av sig lite. Idag är en jobbig dag.

Det känns så konstigt att ha burit ett barn i flera månader och så poff, är allt borta och det syns inget på kroppen! Det är som att det aldrig har hänt, som att jag aldrig har haft en bebis i magen. Det är så....tomt!

En tanke har fötts i mitt huvud, att jag skulle vilja tatuera in ett litet hjärta eller liknande på något hemligt ställe på kroppen, som jag enkelt kan dölja och enkelt se när jag vill. För jag vill att min kropp ska vara märkt av att lillen har bott där. Inte bara psykiskt, utan även fysiskt. Dock ska jag inte ta några beslut nu, är nog inte mitt vettigaste jag för tillfället. Jag ska vänta ett par månader, kanske har jag då ångrat mig, eller så gör jag det. Vi får se.