Hejsan, Ni som är/ska bli unga föräldrar (14-21år)
hur berättade ni för era föräldrar att ni skulle ha barn?
hur reagerade dom?
hur blev relationen till föräldrarana när de fått reda på det?
hur är/var omständigheterna, bodde ni hemma osv.?
Vill veta eftersom jag precis slutat me ppillerna =)
jag va 17år när jag fick reda på att jag väntade barn. hade jätte ångest över att berätta för mamma och pappa då dem är riktigt dömande. Gick till mamma en dag och grät av nervositet mamma tolkade detta som om att jag inte ville behålla och propsade på mig abort hur länge som helst. När hon förstod att vi menade allvar med att behålla så blev mamma rädd och grät jätte mycket. pappa slutade prata med mig och nu 1år senare pratar han fortfarande inte med mig.
Jag berättade int ejsälv utan lät maken göra det. Jag klarade inte att berätta för mina föräldrar, tycker fortarande inte det är trevligt gällande graviditeter. Jag var 19 då. För hans föräldrar berättade vi tillsamans.
Jag var 18, och berättade för mamma. Hon sa at hon och pappa skulle stödja oss under alla omständigheter och hon blev egentlig väldigt glad 
När jag som 19 åring berättade at jag var gravid igen, och min dotter var 15-17 veckor gammel, syns min mamma at jag borde göra et abort, men det ville jag inte, och nu gläder alle sig till at få en kille också
jag blev gravid samma dag som jag fyllde 18. Dock fick jag inte reda på det förrens jag var i tredje månaden. Jag hade mått dåligt nåra veckor så morsan min misstänkte att jag var gravid. Tillslut åkte jag till sjukhuset o fick reda på att jag var gravid då ringde jag morsan, hon blev chockad men huuuuur glad som helst...då hade jag min egen lägenhet redan. Min relation till min mamma har inte ändrats nämvärt sen dess...hon har varit där för mig och hjälpt mig till hundra procent, hon var även med hela förlossningen...är väldigt tacksam för det....
Jag ville få det överstökat så jag bara sa det rätt ut och höll andan. Min mamma sa:Jaha.. Va roligt!
Jag blev ganska chockad.. Men hon misstänkte tydligen att det var på G.
Jag bodde med min sambo hos hans föräldrar. Men vi flyttade strax därefter.. Hans mamma började gråta av lycka! Hans pappa tog det mer allvarligt.. Han blev först chockad och glad sedan ville han prata allvar emd oss och att vi skulel tänka över beslutet noga. Vilket var bra.. För han hjälpte oss att räkna ut hur vi skulle klara det ekonomiskt och berättade att det kan vara jobbigt för förhållandet m.m Men vi behöll barnet och nu har vi Världens underbaraste dotetr och vårat förhållande har aldrig vart bättre!! Ekonomin funkar den med=)
Jag är 19 och har två pojkar, 2 år samt en 10-månaders.
Ungefär samtidigt som jag upptäckte att jag var gravid med ettan, skilde sig mina föräldrar. Det var alltså mycket under den tiden...men jag bestämde mig för att först berätta för mamma. Så jag sa som det var, att jag var gravid och att jag skulle behålla det här barnet (har också gjort en abort, pga flera anledningar). till min lättnad tog hon det bra och sa att hon redan visste. Hon ahde förstått det på sättet jag uppförde mig på etc...
Min pappa däremot, han trodde jag skulle ha svårare att acceptera det..och det var inte världens mest lugna period i mitt liv och mycket bråk..så det slutade med att jag skrek det åt honom och sprang ut ur huset. Moget och lyckat? Nej, men budskapet kom fram. ;-P
Efter allt det där var väl relationen till båda mina föräldrar lite speciell..även fast dom fanns där för mig och jag kunde vände mig till dom..dock kände jag att jag inte hade samma stöd som min bror hade (han är äldre och fick tvillingar i dec-06 + att han har en dotter född dec-05).
Jag bodde hemma då..och tills mamma också flyttade (träffade ny). Då bodde jag och sambon kvar i huset. Där bor vi även kvar nu och har våra två älskade barn. När vi berättade att vi väntade barn nr 2 så blev det hela betydligt lugnare. Jag hade väl bevisat att jag faktiskt kunde! :D
