Min 17-åring mår inte bra

Jag har tyvärr inga råd att ge, utom att berätta att även jag gått igenom det där med ungdomar som har depression. Det är urjobbigt och man kan inte annat än stötta och finnas där. Din dotter bör träffa en läkare. Många som har depressioner har fel på signalsubstanserna. Där kan antideppmediciner hjälpa. Min egen tös går på Efexor och tar hon inte dom dyker hon direkt ner i ångest, djup ångest. Men efexor hjälper! När grabben bodde hemma tyckte han det var skitjobbigt, för han påverkas ju också. Och killar fattar inte det där med ångest och depressioner. Åtminstone inte bröder.

Se till att hon kommer till Hjärnhälsan eller nån liknande öppenpsyk.mottagning. De är vana vid sånt här och vet hur de skall hjälpa. Problemet med antideppmediciner är att efter ett par veckor så dyker man ner ännu djupare, för att efter några dagar kravla sig upp igen. De där dagarna är urjobbiga både för barnet och för föräldern och då får man stålsätta sig.

Din son skall verkligen inte ha den här relationen med sin flickvän. Men du får helt enkelt låta det vara och vaka över honom. Förbjuder du honom att träffa henne, så vet du ju själv vad som händer: han kommer hålla sig undan mer och mer. Nu har du åtminstone lite koll.

Hoppas du löser det här, jag vet att det kommer ta tid, men det finns hjälp att få.

Varma kramar

Har ni kontaktat kuratorn på skolan? Kan vara en bra början.

Tack för dina funderingar!
Min dotter mår mycket bättre med hjälp från bl a BUP. Hon står även på medicin (Sertralin) sedan nio månader men jag är tveksamt om det haft effekt. Jag tror att stödet från psykologen varit till mer hjälp. De har jobbat mycket med KBT.
Men nu är det min son som mår dåligt och hans flickvän likaså. Det är hon som tidigare skurit sig och försökt ta livet av sig. Jag förbjuder dem inte att träffas men när de bråkar så mycket blir jag orolig att han ska må ännu sämre. Han föröker övertala flickvännen att hon också ska söka hjälp men hon vägrar. Hon har gått igenom det där förut säger hon och orkar inte en gång till. Hon har ingen bra kontakt med sina föräldrar och ingen att prata med hemma och det verkar som om min son är hennes enda stöd. Men när nu han också mår dåligt känns det inte sunt.
Imorgon har vi en telefontid med en psykolog för bedömning och jag hoppas det leder till att min son kan få samtalsstöd. Jag vill gärna även ha någon form av familjesamtal för att relationen mellan min son och min dotter ska bli bättre. Han menar ju att det är hennes fel att han mår dåligt.
Det finns hopp fast det känns så tungt just nu. Har inga reserver kvar efter två år med min deprimerade dotter. Men jag vet ju att det går att ta sig upp!

Känns skönt att någon "lyssnar" och din kram värmde verkligen!

Hej ts!

Ett litet tips är att om ni får stå länge i kö så kan du ta kontakt med ungdomsmottagningen, dom har/ska ha kurator där som din son kan gå till. Det är iaf en början tills ni får tid hos en psykolog, och det är även gratis.

Hej!
Tack för ditt tips! Vi står i kö till ungdomsmottagningen också men ungdomspsyk gick faktiskt fortare. I alla fall får vi ett bedömningssamtal imorgon.
Hoppas min son får en lika bra psykolog som min dotter har. De har verkligen uträttat stordåd tillsammans :)

Okej, det låter iaf bra ändå, att ni tar tag i saken tillsammans.
Vill även ge en stor eloge till dig för att du verkar vara en bra mamma som ställer upp och verkligen försöker se till att dina barn mår bra.

Jag vet hur det är att vara i den sitsen som både din son och hans flickvän är i.
Jag har varit som dom båda, samtidigt som jag haft föräldrar som inte riktigt stöttat mig så som jag hade behövt.
Det är nu dom två senaste åren som varit okej mellan mig och mina föräldrar, men jag tror det beror mycket på att jag har haft min fästman som mina föräldrar ser upp till.

Förövrigt har jag en ''vän'' som också, precis som din sons flickvän, kör med självmordstankar, han tar ut det mycket på mig genom SMS och liknande.
Detta är något som är svårt för mig, då jag är ganska säker på att han endast är ute efter just uppmärksamhet.
Dethär har pågått under en längre tid, och jag gillar det inte och min fästman gillar det inte.
Iaf, jag pratade om dethär med min svärfar, som jobbar som polis.
Jag undrade vadsjutton jag skulle göra, för karlfan är ändå 29 år, (jag är 19). Jag vill inte ha på mitt samvete att han tar livet av sig.
Nåväl, anledningen till att jag berättar dethär är för att min svärfar berättade att folk som tar livet av sig säger ingenting, utan helt plötsligt händer det och så sitter det en lapp.
Jag kan mycket väl tänka mig att det är så, även fast jag tror att det säkert har funnits varningar på något sätt som visat att något varit fel.
Anledningen till att jag berättar dethär är inte för att skrämma dig, utan för att det kan vara skönt att ha det i bakhuvudet samtidigt som man absolut inte ska vända det ryggen.

Hoppas inte att jag skrämmer dig på något sätt, men som sagt, det kan vara skönt att ha det i bakhuvudet.
Det var en himla stor lättnad för mig iaf.

Stort lycka till, till dig och din son!

Tack för att du tror på mig som mamma. Jag försöker verkligen finnas till för mina barn men det känns svårt och ensamt ibland t ex när vi bråkat (händer inte så ofta). Det som är jobbigt är att jag inte känner igen min son. Han har blivit så förändrad (negativt) sen han träffa den här tjejen. Han har tappat sin stil och lagt sig till med hennes (skrik och bråk o uppkäftighet)

Jag frågade honom idag om han funderat på om han inte ville leva och han sa att det inte var så direkt men att ibland känns det meningslöst med livet. Jag vill tro att han inte är så djupt nere men det är också svårare med killar. De säger inte lika mycket som tjejer gör, oftast iaf.

Låter jobbigt med din "vän" som hotar att ta livet av sig. Men det verkar som att du är stark. Jag känner igen det där med uppmärksamhet för det är det min sons flickvän är ute efter många gånger tror jag. Hon är väldigt svartsjuk och verkar så osäker på sig själv. Jag tycker ju synd om henne också förstås som inte har en familj som stöttar. Jag har erbjudit henne att komma och prata lite med mig när det känns tungt men det är väl inte läge att prata förtroligt med "svärmorsan" he he

Nu ska jag sova. Har en lång jobbdag imorgon.
Kanske vi hörs igen! Tack för samtalet! Godnatt :)