Dålig kompis

Det låter som om du har dåligt självförtroende. Kanske det är så att du målar upp bilden lite värre en vad den är. SÅ gör nämnligen jag. Jag har samma funderingar ibland. Men nu har jag bestämmt att jag kan oxå vara nära vän och att jag ÄR en bra vän!
Jag har inga konkreta tips men om man lyssnar på annans problem så kanske ens egna känns lite lättare

Jag känner igen en del av det du skriver.

När jag hade många problem med ett gammalt ex som misshandlade mig så blev det att jag utnyttjade mina kompisar till att prata om mina problem och kanske chansen till att komma ifån honom.
Vissa av mina kompisar sa till mig att jag var en dålig kompis som bara pratade om mig själv och om mina problem pch det sårade mig något oerhört jag ville ju få modet styrkan till att gå vidare i mitt liv utan den mannen jag levde ihop med.

Men så fanns där också några få vänner som förstod mig och stod ut med mig och det är jag evigt tacksam över.
De vänner som sa att jag bara brydde mig om mig själv lämnade jag även kvar där jag lämnade min kille jag levde ihop med och sen dess har jag inte pratat med dom.
Jag har alltid varit den som brytt mig mer om andra än mig själv och dessa kompisar som nu tyckte så illa om mig inte förstod bättre att det var ett rop på hjälp.

Idag så har jag de vänner som stod ut och lyssnade på mig och vi kommer aldrig att svika varandra.

Men jag tror att du kanske får välja ut en eller 2 vänner och verkligen anförtro dig till dom så dom kan förstå hur du mår.
Och sen så får du nog jobba lite på att ge dom personerna lite mer av dig själv och visa att du bryr dig om dom men då gäller det att du ska kunna lära dig att nå ut till dom genom att prata och berätta och när du berättat klart så kan den personen berätta va den har jobbigt med.
Allt handlar om att du ska kunna lyssna på andra som oxå har det jobbigt eller vill berätta något roligt som hänt dom.

Ge och ta....

Fundera igenom vilka vänner som du känner dig mest trygg med och så  börjar du där med hur du har tänkt ut att prata om detta.
Man kan säga att ja jag vet att jag inte varait så lätt att prata med men jag känner mig så nere och jag är ledsen att det bara är jag som pratar om mina problem.
Visa att du förstår att de kanske känner sig undanstötta men glöm absolut inte att dom har oxå rätt att berätta när dom har problem och visa att du lyssnar så ska du se att det blir en vändning.

Hoppas att du fått lite hjälp på vägen och lycka till för det är nu du skapar dina riktiga vänner för livet.

Tack för jättegoda råd!
Det stämmer att jag har dåligt självförtroende och jag har nog byggt upp någon slags barriär runt mig själv för att "skydda mig". Tyvärr betyder det också att jag "skyddar mig" mot nära vänskap.
Jag går just nu igenom en jobbig period i livet. Småbarnsår med två små barn som bråkar och en man som gormar och skriker på dem. Själv blir jag apatisk och handlingsförlamad när det blåser stormar som mest här hemma. Jag har också ett heltidsjobb som jag eg. är överkvalificerad för men det är mitt första fasta jobb så jag är tacksam ändå.
Min pappa har alltid varit en sådan som har klampat på och klivit över andra människor. Plump och översittare. Honom har jag nu brutit med och gråter floder över detta. Han gör mig så illa när vi pratar, men ändå vill jag ha en pappa. Under mitt liv har jag flyttat runt som en liten loppa. Några år på den här platsen i Sverige. Några år där. Aldrig har jag rotat mig så mycket att jag känner att jag kan odla livslång vänskap. Jag har ändå tänkt att jag flyttar ju snart ändå igen..
Ska dock försöka gräva där jag står och försöka hitta vilka jag vill bygga vidare vänskapen med där jag står idag. Även om det är svårt. För jag gillar inte att prata i telefon. Internet är ett tryggt medium så jag skriver gärna såna här trådar, men det är svårt att vädra riktiga problem med vänner. Tycker jag.

Jag har liknande problem med min pappa jag blev fysiskt och psykist misshandlad av honom när jag va yngre och det blev rättegång och soc inblandades en väldigt jobbig situation jag var då bara 16 år gammal och den enda av alla mina syskon som vågade säga ifrån.
Och efter det va jag inte hans dotter mina syskon tog avstånd från mig för min pappa har pengar och det ger ju "status" och de slickar gärna min pappas röv.

Men nu så har en av mina äldre bröder också tagit avstånd från pappa och han har väl insett hur våran pappa igentligen betedde siginte bara mot mig utan mot honom också.

Jag har haft svårt och jobbigt jag älskar ju min pappa jag vill kunna ringa och säga kan vi komma över på en fika vill du träffa ditt barnbarn som han aldrig har sett.
Min pappa har inte ringt mig på över 10 år inte ens när jag fyllt år eller nu när jag och min man fick barn och det är jobbigt men för några år sedan så accepterade jag att det var såhär och det finns inget jag kan ändra och min pappa kommer aldrig att ändra sig heller han ser mig som ett enda stort misstag sen jag föddes dels så föddes jag som en flicka och många problem ligger däri men som sagt jag har accepterat att min pappa är en snevriden person med många psykiska problem och är det någon som ska ändra på sig så är det han inte jag.

Men det jag försöker få fram är inget är ditt fel och försök se det ljust man mår mycket bättre det är svårt men det går.

Försök att öppna dig för någon kompis och berätta att ni har det jobbigt hemma men samtidigt gå försiktigt fram till den vän du bestämmer dig för att satsa på.

Du har det nog ännu värre en jag faktiskt. Du har ju haft långvariga problem med din pappa och soc. har varit inblandade och han har ju tagit till nävarna verkar det som .

Min pappa har bara verbalt kastat ur sig det värsta tänkbara och jag mår illa när jag är i hans närhet. Men han har också pengar och visst finns det folk sok slickar röv, trist nog. Som kommer ärva hans rikedomar. Men till mig har han sagt att han ska göra mig arvslös så han han lika gärna ha't. Han kan ju glömma att han ska få vara en del av mina barns uppväxt, jag pratar inte om morfar med dem längre. Jag har insett, precis som du skriver att han antagligen aldrig kommer att ändra sig. Han åsikter att han sitter över alla sitter hårdare en berget, och då får han gärna ruttna med de åsikterna också, gammal gubbe som han är!!

De här problemen är så känsliga för mig, så det är svårt att tala med dem med kompisar, men jag ska försöka. Jag vill trots att vara en bra vän och vara generös med min omtanke, bry mig om mina vänner och deras problem, men det är svårt, när inte ens min pappa älskar mig.

min pappa har oxå sagt att han ska göra mig arvlös men helt resiöst jag vill inte ha hans smutsiga pengar som så många andra trånar efter.

När jag accepterade denna situation så började jag må bättre och har nu ett ganska bra självförtroende men visst kan det dala men det beror ju inte på min pappa längre.
Nä jag tror att du mår bättre av att hålla dig borta från din pappa och tänk på alla saker han har gjort blås bort din ilska och tänk såhär detta vill jag inte att mina barn ska vara med om jag ska visa att jag är bättre än honom och stå på dig.
Det blir lättare med tiden jag lovar.

Här är en till med liknande problem. Har en nära vän o henne håller jag hårt i Men vi ses väldigt sällan o utöver henne orkar jag inte heller engagera mej i andra... Har blivit bränd så många ggr så jag orkar inte ta risken igen. Folk ser nog mej som rätt social men nära vänner, neej jag har ju min familj
I mitt fall är det mamma som är problemet, hon är otroligt dominant o alltid styrt o ställt över mej, misshandlade oss när vi var små men det är aldrig nån som sett, idag förnekar hon att det hänt Jag har faktiskt fortfarande kontakt med henne trots all den smärta hon ger mej. Hon har ingen annan än mej då mina andra syskon tagit avstånd till henne. Vet att jag oxa borde men orken finns inte där. Hoppet dör nog aldrig om att få en "riktig" mamma man kan ringa mitt i natten... Vet så väl att det händer aldrig men men

Det är så surt, alla dessa föräldrar som är usla som tror att de har rätt att vara föräldrar oavsett hur de bär sig åt. Förstår de inte hur mycket de förstör sina barn?