aaarrggghhhh!!!
Just nu är jag inne i en deppfas igen, har väntat på den....
I alla fall; under 8dagar i december förra året, använde Sebastian syrgas. Vi fick med oss hem från sjukhuset efter att vi varit inlagda i 5dagar pga att hans syresättning sjunkit. I den vevan fick vi ju veta att man i Lund bestämt att inte operera hans hjärtfel. När jag fått veta det så ville jag bara hem med honom, såg ingen anledning att ligga där när vi kunde ha det så mycket bättre hemma. Hastigt och lustigt ordnades fyra st syrgastuber och så fick vi med en maskin hem som omvandlar det vanliga syret i luften till syrgas. Där var med nån liten manick, som man på sjukhuset sa att vi inte behövde, så vi lämnade den där. Ingen upplyste oss om hur man betalar detta, utan nån sa bara att det var rätt dyrt med syrgas. Vi åkte hem och inomhus använde vi bara maskinen och tuberna när vi var ute på promenad.
Efter 8dagar beslutade vi i samråd med vår hjärtläkare att Sebastian inte behövde använda syrgas, för det förbättrade bara hans syresättning marginellt. Puuh, så skönt tyckte vi - för den där maskinen väsnades rätt mycket plus att jag hela tiden tyckt att det var onödigt med syrgas för han mådde ju bra. Läkaren tyckte dock att vi kunde behålla syrgasen hemma ifall han skulle bli dålig snabbt och få syrehunger. Så vi packade in allt med syrgasen i vårt vindsförråd och lät det så vara. Under denna tiden kom där ett papper från Apoteket där jag skulle fylla i våra uppgifter så att räkning kunde skickas. Där kom aldrig nån räkning och jag hade ju fullt upp med att bara ta hand om lille gossen och njuta av tiden vi skulle få med honom. Allt föll i glömska...
Nån vecka efter att Sebastian lämnat oss och vi började ta tag i allt så damp det ner ett papper igen från Apoteket att dom hade räkning som låg och att jag fyllt i nåt fel i ansökningen om delbetalning (den som jag skickade in i december). Samma dag, detta var 12 augusti 2008, i samma kuvert låg ett papper med uppgifter om hur man betalar för syrgas. OBS!!! Vi hade inte fått nåt sånt papper innan. Där står det att man hyr syrgastuberna per dygn!!! Jag ringde med en gång och fick prata med en gammal jättesnäll tant, som dock inte kunde säga varken bu eller bä om saken. Hon sa att hon skulle nämna detta och sen fick vi se. Återigen gick det en tid, och så för ca 1månad sen dök det upp en delbetalningsplan på syrgasen, på nästan 1800:-!!! Jag gick i taket med en gång, och ringde runt och mailade till Apoteket. Till slut ringde nån näsvis kvinna upp mig och jag förklarade för henne att det finns inte en chans att jag tänker betala för nåt som vi inte blivit upplysta om, plus att det på den här räkningen även var tillagt hyra för den där lille manicken som vi inte ens fått med oss hem. Syrgasen kostar 4kr/dygn och den där lille manicken kostar 11kr/dygn. Hon nästan idiotförklarade mig och sa " men du trodde väl inte att det var gratis?" ÅÅÅÅHHHH; så trött jag kan bli på folk!!!! Det klart att jag inte trodde att det var gratis, men det säger väl sig självt att man inte låser in fyra syrgastuber på vinden i över ett halvår om det kostar att hyra. Den andra stora, väsnande maskinen kostade inget och då hade vi ju kunnat behålla den bara. Och så sa jag att jag inte fått info om att man hyr det förrän efter att Sebastian dött, då säger hon "men jag ser att här ligger en räkning sen januari, och då levde han ju!". GRRRR; vad har det med saken att göra??? Dessutom menade hon på att det var läkarens ansvar, på avdelningen, att informera oss om allt detta. Så det vi ska betala för att en läkare har glömt att informera oss, frågade jag. Ja, nje ... jag vet inte hur vi ska göra, sa hon. Jag kan ju höra med min chef, men jag tror att du får betala ändå.
Detta är två veckor sen och jag har inte hört ett ljud!!! Och just nu orkar jag inte bråka och få näsvisa svar från nonchalant personal. Och jag tänker inte betala heller, för då är det ju som om jag godkänt det. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till... och min sambo engagerar sig inte ett smack... så jag sitter här och deppar och sliter mina gråa... har funderat på att hota med att gå ut i media...
Finns det någon därute som (orkat läsa allt detta) har nåt klokt råd att ge?
Kram
