Var dig själv..!
-Andas och försök göra det så naturligt som möjligt...
Se till att ni inte gör någon stor sak av det hela, ge barnen lite tid så de kan känna sig bekväma och trygga...
-Tänk bara på att barn e barn...ibland så kan de säga saker som kanske känns ordentligt men som inte alltid e så illa som det låter...
-Mitt råd i all enkelhet e bara att du ska vara DU!
Lycka till!
Ps, du måste berätta hur det gick..!
Kanske...beror ju lite på hur dom mår o känner det...
-Jag skilde mig i december efter en låååååång tids samboende fast det ändå var slut...
Jag hade ett barn sedan tidigare, min ex-man hade tre, och vi fick ett gemensamt barn...
-För deras skull försökte jag in i det sissta utan att stressa fram flytten...även om jag önskade av hela mitt hjärta att HAN skulle försvinna ur mitt liv snarast...men är barn inblandade så blir ju allt mycket svårare, och jobbigare...
-Jag träffade ganska snabbt min nya kärlek...ska sanningen fram så föll jag för honom långt innan allt var klart men det visste inte han ( han jobbar på mitt jobb...). Nu visade det ju sig att han ville ha mig med, vilket gjorde allt så mycket trevligare.(!)
Första gångerna mina barn fick träffa honom så var det som en "vän" till mig...men när vi märkte att barnen trivdes i hans sällskap och kände sig bekväma med honom så lät vi det bli mer o mer avslappnat och visade mer närhet till varandra...vi tog det i barnens takt...