Jag läser till lärare och vi fick i uppgift att diskutera såkallad "blatte-svenska"
Alltså ett speciellt språk som har uppkommit i invandrartäta områden.
Även svenska barn som bor i samma område pratar likadant osv.
Döm av min förvåning när jag var den enda i min grupp som inte tycker det är något konstigare än vilken dialekt som helst.
Vad är er åsikt?
Egentligen tycker jag inte det är mycket konstigare än en ny dialekt som uppkommit, dom blandar ord, uttryck, toner osv från sina språk i svenskan och det blir som det blir.
Men jag tröck ändå på "De borde prata ordentlig svenska istället".
Dels för att det kanske kan minska känslan av "vi och dom" när det låter mer "svenskt" och samtidigt minska risken för fördomar, förtryck, hat, irritation m.m mot dom.
Är lite trött och osäker på om jag förstås och uppfattas rätt ang hur jag menar nu, men jag vet hur jag tänker iaf, även om jag är för trött för att uttrycka det kanske.. 
Tycker inte alls det är konstigt att den uppstår, "löjligt" kan det knappast vara eftersom vi påverkas extremt mycket av det vi hör omkring oss. Själv är jag den värsta dialektkameleonten som finns och ändrar dialekt på några sekunder beroende på vem jag pratar med, utan att kunna kontrollera det. 
Men jag kan tycka det är problematiskt om människor inte bemästrar att prata mer "korrekt" svenska eftersom det kan bli svårt med studier, på arbetsmarknaden och så vidare. Det är ju jättetråkigt om det blir ett hinder och leder till större utanförskap, så tänker jag.
Det finns enligt mig positiva inslag i att ha ett "eget språk", i och med att det skapar samhörighet, grupptillhörighet och att man förstår och varandra väl, genom det sätt man uttrycker sig språkligt. Inget märkligt i det. Ta bara unga människors/tonåringars språk som blir en markör för en form av grupptillhörighet.
Min förhoppning är dock att de som talar denna "blattesvenska" tar till sig ett mer "normalt" svenskt språkbruk som kan öppna dörrar för dem i det svenska samhället. Tyvärr tror jag att en person som talar enbart "blattesvenska" möter hinder i mötena med det samhälle som finns utanför det egna närområdet.
Vem tar en tex en polis, politiker eller en läkare, som talar "blattesvenska" på allvar?
Jag har fått för mig att det är en ungdomsgrej som försvinner med tiden, alltså ju äldre de blir.
Kan hända att språket bildar en slags union, precis som vissa gäng har motiv eller tecken så har de sitt språk.
Stör mig inte nämnvärt mycket på det. Låt de få prata på bara.
En av mina studiekamrater tyckte det var provocerande. När jag frågade om det inte är upp till den som känner sig provocerad att känna så eller inte fick jag inget bra svar.
En sa att det var pinsamt, varför frågade jag? Det är bara det, fick jag som svar då.
På föreläsningen som vi hade haft innan så berättade föreläsaren om en kille som gjort en studie och skrivit en bok om detta, då visade det sig att de egentligen kunde prata "normal" svenska men ändå valde att prata på det viset. Då menade jag på att då spelar det ju verkligen inget roll, medans de andra tyckte att då kunde de lika gärna tala ordentligt hela tiden, medans jag tycker som någon skrev innan att låt ungdomarna snacka hur dom vill, dom känner en gemenskap till varandra. Om någon sedan väljer att inte anställa en person för att han bryter så tycker jag man ska ifrågasätta den arbetsgivaren istället.
Jag tycker inte att det är så konstigt att det uppkommer nya varianter av svenska språket. Jag skulle däremot snarare kalla det för sociolekter, än dialekter.
Inget konstigare än skånska eller norrlänska egentligen.
ett ord: patetiskt!
Tja, det är ju egentligen lika fjantigt som om en norrlänning flyttar till göteborg och börjar prata göteborgska!
Tycker att man bör ha kvar sin egen dialekt!
Självklart kommer ju ett kompisgäng börja använda samma slangord osv men ett helsvenskt barn som bryter på persiska eller nåt blir ju lite fjantigt!
Jag tycker skånska är MYCKET jobbigare än blattesvenska!