Till er som lever med någon som har ADHD.

Sandranolen: det där lät riktigt illa. Lite väl grovt faktiskt. Man får nog stå ut med mycket vid adhd men det finns ju gränser.

Min man tex är skeptisk mot adhd medicin för han vill INTE ha med droger att göra. Han må ha spelmissbruk, men det handlar om onlinespel typ wow. Dvs att han har saker som gör det jobbigt men inte så det är "så farligt".

Sandranolen: har själv gått igenom samma stadierförutom missbruk med mediciner.

Allt var mkt värrenär han var yngre...men jag har också gått /går igenom samma sak. Ett jävla sskit liv som han säger ..Detär VÅRT fel att han måste äta mediciner så det är vi som ska äta dem ist, kan inte jhålla i pengarna, när han var yngre porrsurfade för tusentals kronor i månaden, stuckit iväg o lämnat mig o inte hört av sig , skickat efter skillsmässopapper, osv osv

Listan kan göras låååång:-/

MEN HADE HAN DRUCkIT ALKOHOL EL missbrukat droger hade jag omg lämnat honom!!

Ja, det börjar kännas uttömmande och tar död på många känslor. Hans problematik med droger och alkohol var en större del tidigare, när vi väntade barn blev mitt krav att han gick utredning och tog hjälp. Fortfarande finns gånger när han dricker, som han inte kan avgöra sina gränser. Men det är en betydlig skillnad. Sakta, sakta går förändringar mot de bättre, men alltid blir det bakslag. Det som aldrig försvinner är ju dock hans missbrukspersonlighet, han längtar ständigt efter något annat i vardagen som ger kickar. Vi har tagit hjälp av psykiatrin, gått på samtal. ..men jag tror inte dom fattat vidden. Trots att jag sagt rakt ut som det är. Ibland undrar jag om jag ska orka längre. Om man kunde kapa bort adhdn...och välja resten av personligheten...Han är en engagerad och duktig pappa , när han inte är besegrad av diagnosens sämre perioder. När hans energi tar ut sig på goda ting, blir resultatet och stämningen jättebra. Men de börjar bli mindre av den varan. ..

Stort tack till er som delar med er!!

Jag har bara varit med min kille i snart 2 år. Han har ett barn sedan tidigare och allt fungerar jätte bra på just den fronten.

Han har inte gjort någon utredning för adhd eller liknande men han har allt som man kan läsa om adhd och lite till. Vi bråkar konstant, kommer aldrig överens, han har alldeles för mycket igång samtidigt och förvirrar sig själv med det.

Det första året la jag märke till det men det var ej extremt, men det senaste året så har det bara blivir värre och värre. Nu har det gått alldeles för långt och jag känner bara att jag inte står ut! Hur mycket ska man behöva stå ut med och när vet man om man bara ska lägga hatten på hyllan och lämna allt och gå vidare? Skulle aldrig klara av att leva under dessa förhållanden i 16år!!??

Känner verkligen hur allt jag kände för honom i början bara försvinner mer och mer och adhdn gör honom till en vidrigare person som jag inte vill veta av.

Om någon är våldsam, otrevlig, missbrukar, aggressiv osv så ska man lämna - adhd eller ej. Om han beter sig som ett svin drabbas partnern av beteendet, oavsett om det är adhd eller bara "vanlig svinighet" som ligger bakom blir ju resultatet det samma. Men adhd kan ju också medföra svårigheter som inte är av typen man lämnar för. Min man har adhd och han är inte våldsam eller otrevlig, vi bråkar sällan och han är en genomgod och glad kille. I hans fall yttrar det sig mer som en slags apati, han kan sitta i timtal framför datorn och han är så himla stökig. Och hans sömn är helt paj, vilket ofta innebär att på helgerna sover han hela dagen medan jag fixar med hus och trädgård. Inte kul! Han medicinerar inte men kanske borde?

Hej jag tycker detta är så skönt att få läsa om era andras berättelser att bo tillsammans med någon som har adhd.
Jag har mer eller mindre hela mitt liv vetat att det är något "fel" på mig men aldrig vetat vad det har varit.
Inte förrän min kusin vars pojk har adhd och hörde hur han var men nu även när min systers pojk har fått en diagnos, även om det skiljer sig från mig och hur det yttrar sig för mig i jämförelse
Jag har mer eller mindre slukat böcker med info om detta nu och läst så otroligt många som har beskrivit sig och sin vardag med adhd.
Förstår att det oftast är mer killar som har detta men jag vill flagga mig själv lite.

Mina relationer är sådär pga att jag inte klarar av att "man ska höra av sig på en viss tidpunkt", många vänner har stor förståelse för hur jag är, de är mina riktiga vänner om jag säger så. En väninna och jag, det kan ta ibland upp emot ett år innan vi hörs. Tycker det är jobbigt att behöva höra av mig. Om det nu inte är min familj, de går hur bra som helst-har ju en annan relation till dem.

Jag tycker rutiner är jobbigt, jag påbörjar gärna något men inser att shit jag måste tvätta, och nämen oj då vad smutsigt det var inne på toan-måste städa (tvättmaskinen står inne på toaletten). Hämtar skurhinken i skrubben och hittar där en räkning som hamnat fel, osv osv.
Jag vill inte ha barn för jag tycker det är jobbigt, de måste man ju vara uppmärksam på till 200 procent vilket jag klarar av i 5 minuter sedan tröttnar jag. Har aldrig velat ha barn, det visste jag tidigt...
Det fick bli hundar för mig istället :) de är på min nivå som tur e, de klarar jag av.
Jag personligen mår inte dåligt av detta, men min omgivning ser mig som en virrepanna ibland. Jag är stökig, högljudd- kan inte stänga skåp eller dörrar tyst, kommer på mig i efterhand att jag nog skulle stängt dörren lite tystare. Men kommer aldrig ihåg det  innan jag gör det. Min kille har som tur är mjukstängande skåp, annat är det hemma hos mamma och pappa....
Men är jag på det humöret så är jag en jäkel på att organisera och fixa iordning och dona, då går det fort också!

Jag är social i de sammanhang när det krävs, jag älskar människor och har alltid jobbat inom serviceyrken och är grym på det. Högt tempo med många järn i elden, men sedan på min fritid behöver jag lugnet och skogen, jag och mina hundar.
 Oj jag har så mycket mer att skriva men jag ville bara delge en milli-del av mitt liv. Min gubbe älskar mig precis som mitt virriga jag är, men jag har mycket med det psykiska som inte fungerar. Jag har tills för ett år sedan trott att livet ska vara såhär, men nu vet jag att det faktiskt finns en orsak till att jag är som jag är.
Ska man gå vidare och få en "stämpel i boken" att man har adhd tro?
Ska följa denna tråden med glädje :) 

Stämpel? Du får en diagnos som du kan göra vad du vill med. Dela med andra eller ej, medicinera eller ej.

Om du tror och känner att det ev kunde hjälpa dig i livet så gör en utredning. Det kan bli ett sätt att hitta rätt verktyg för just dig att hantera det du har problem med.

Så mycket blandade känslor när jag läser era svar. Jag har nu varit tillsammans med en man i 2 år, med adhd och några andra diagnoser. Gammalt drog missbruk finns med i bilden, alkoholen kan ofta gå överstyr. Hans problematik är ganska omfattande, men samtidigt är det så enkelt, och han är underbar. Men han tar inget eget ansvar, blev av med jobbet. Kämpar med att få tillbaka körkortet. Jag är 25 år gammal, och vi har precis flyttat ihop. Och jag börjar undra om jag begick mitt livs största misstag? Jag vill dock inte lämna honom, trots lögnerna, men jag är rädd för hur hans beteende får mig att må. Helt plötsligt är min panikångest tillbaka, något jag släppte för många år sen. Min familj anar att något är fel, och jag skäms, och ljuger för att skydda oss. Nu när jag skrev detta insåg jag hur tragisk jag låter. Kan kärleken verkligen vara så jävla blind?

Ja det är en jävla knepig diagnos. Min man är en fantastisk människa men ibland blir det som han får nån blockering och allt är skit och jag är dum i huvudet, går inte att resonera med honom. Lärt mig att säga till honom att hörredu, fuck off, låta honom vara och efter en stund blir han som vanligt. Han blir typ som ett barn, tvär och trotsig. Låter honom alltid veta att beteendet inte är okej. Han är oerhört rastlös liksom i grunden, vi reser mycket och det måste alltid hända nåt. Vi kan kolla film jättebra och mysigt, efter 30 min är fokuset borta och vi måste pausa och göra nåt annat en stund. Haha är typ som att ha ett vuxet barn... han har massa fler problem, men viktigt att veta är att jag har det också fast andra, vi tar hand om varandra och stöttar. Han verkar säkert jättehemsk men han är så fin, visar varje dag hur mycket han älskar mig och jag märker att han jobbar stenhårt på förbättring och förändring. Det är så tydligt. Han är ingen farlig eller dålig person men klart hans adhd står i vägen för mycket men skulle aldrig vilja att han blev av med den, det är en stor del av hans personlighet.

Bra saker med honom är att han är kreativ, rolig, vi har aldrig tråkigt, han är utåt och social och hans rastlöshet går ofta ut över mig på så sätt att han gör saker för mig, så jag ska gynnas av hans problem och inte straffas :)

Min man är också väldigt social och får mycket idéer, han kommer på hur vi ska inreda hemma, han bokar resor, ordnar fester, har lätt att få vänner. Han har fått ur mig ur mitt skal och fått mig att vara mer chill och inte så neurotisk... Han är en bra motpol till mig som lätt får ångest, ältar saker och tänker ut katastrofscenarion. Han verkar helt befriad från social ångest och att känna sig pinsam, och det avundas jag honom! Om han gjort bort sig lite skakar han av sig det och är lika charmig som alltid, medan jag typ ältar och mår dåligt om jag känner att jag gjort nåt pinsamt. Min kompis säger att jag iaf aldrig kommer ha tråkigt med den mannen, och det stämmer!

Har just skrivit en bok om mitt förhållande på 13 år med en ADHD-man. Fanns även en autistisk bonusson. En riktig soppa av stark kärlek och många problem!

Läs gärna boken, tror den kan vara till hjälp för andra i liknande lägen.

"ADHD LoveStory" av Harriet Haake

Finns hos internetbokhandlare Vulkanmedia, Bokus, Adlibris.

Kanske tränger jag mig på lite i tråden här. Den är ju för er som är tillsammans med någon med ADHD. Tänkte bara skriva att mina barns mor var tillsammans med någon med ADHD i arton år (mig), men diagnosen fick jag efter att vi hade gjort slut. Och just att hon hjälpte mig för mycket med saker jag inte "klarade av", var tolerant och förstående etc. etc. var - sett i efterhand - kanske något som förvärrade situationen... för oss båda. Efter skilsmässa och diagnos fick jag hjälp av boendestödjare (opersonligt och utan utrymme för känslomässig terror och grejer) att börja lära mig alla de där sakerna jag trodde att jag "inte klarade av". Finns ju inga enkla svar kring sånt där... men jag tänker lite som det är att leva med ett barn i övre tonåren. Nån som vill klara sig själv men inte riktigt klarar av det och blir frustrerad över detta och låter massor av den frustrationen gå ut över föräldern. Så kan nog ofta ett förhållande med någon med adhd se ut? Men tonåringen lär sig klara sig själv. Och då försvinner ju mycket av de konflikterna. Kanske måste den som har adhd också lära sig det?

Jag har ADHD och är kvinna. Jag har man och 2barn och kan säga att jag inte har problem att ansvara och ta hand om mina barn för 5öre. Jag pedantisk med hemmet och gillar ordning och reda. Jag vill ha det rent och städat runt omkring.mig. Jag har väldigt svårt för att fokusera på saker och tappar intresset fort. Jag är bäst på att dra igång projekt och har svårare att avsluta dem eller fullfölja dom. Jag har extremt mycket empati och världens finaste hjärta. Men en sak som jag fått höra av både min man och mamma är att jag har svårt att ta kritik och vilket resulterar i att jag stänger av och kan bli världens otrevligaste och kallaste människa. Det är verkligen motsatsen till när jag är glad, och på bra humör så som dom flesta känner igen mig som. Jag kan störa mig på att min man slänger kläder på golvet vilket resulterar i stora bråk. Mestadel så är problemen med mig själv hur jag ska handskas med min känslor och hur jag ska bearbeta situationer och finna.det positiva i det. Jag har sedan jag var ung flicka, handskats med små svakor av depressioner och nedstämdhet. Men mestadels oro och den där jobbiga rastlösheten då man nästan klättrar på väggarna. Idagens läge kan min man säga till mig att lugna ner mig och andas och stressa ner och försöka fokusera på det vi håller på med eller det vi pratar om istället för att jag fortsätter att "sväva bort från ämnet eller aktiviteten"mer och djupare.

Jag har svårt att koncentrera mig på samtal om någon annan står bredvid och pratar med nån annan. Blir lätt distraherat.. jag kan skriva massa mer gällande mig och min adhd.