Min man ska börja äta Sertralin för ångest...

hjälp!!

ju mer jag läser om din man desto mer känner jag verkligen att jag hoppas att han inte ska ta denna medicin! om han är livfull o trivs med sitt liv så varför ska han ta medicin? att man flyter bort o blir helt frånvarande är inget farligt. det har jag gjort i hela mitt liv. ångestattacker har jag också haft o de måste man få hjälp med att möta. denna hjälp kommer ni att få på MULLINGSTORP.

ni kan börja med att läsa boken
ATT MÅ DÅLIGT ÄR EN BRA BÖRJAN
av Bengt Stern (grundaren av kusrgården Mullingstorp)

de "läkarna" ville även att jag skulle starta med "deppmedicin", men jag vägrade o sökte mig till Mullingstorp o blev bra. är också en "känslig själ".

man kan få arbetsgivaren att betala kursen, då den är avdragsgill!

ha det bäst!

Medicin är bra, jag äter sertralin själv, och mår mycket, mycket bättre. Jag har även medicin mot ångesten, atarax, vilket jag tycker funkar jättebra.

Jag har blivit ordinerad medicin som ska göra mig glad vid ett flertal tillfällen,bla annat vid kriser i samband med arbetslöshet och en allvarlig sjukdom jag haft.Även när jag gick igenom en svår skillsmässa.Tog aldrig dessa mediciner!Kom ur varje kris och blev starkare efteråt.Behövde dock stöd från omgivningen!!Men i grund och botten är jag en känslig själ som har lätt för att få ångest,hamna i svackor och kan vara frånvarande.Jag är också väldigt öppen och levande i allra högsta grad!Det hänger väl ihop antar jag.Dock har jag läst mycket,för att förstå vem jag är och för att få perspektiv på tillvaron.
Började med;

Flodhästen i vardagsrummet av Tommy Hellsten(då jag är ett alkoholistbarn)
Att må dåligt är en bra början av Bengt Stern (som är nämnd tidigare här!!)
Sylvia Brown`s böcker.Speciellt Livsredskap.

Att medicinera bort vissa delar av sig själv som man inte vill ha skjuter bara problemet framför sig.För att inte tala om vad som händer med de delar man VILL ha som dom är!
Om jag fick råda skulle jag testa alla alternativ som finns!Jag går hellre till en biopat med kroppsliga, själsliga och känslomässiga problem.En del av dem använder sig av frekvensmedicin.(SCIO)Även något som heter Bowen.Sök på google om du vill veta mer om det.
Alla har väl mer eller mindre något skit i bagaget som spökar känslomässigt surt efteråt.Det gäller bara att förstå vad det är och lära sig hur man släpper taget om det.Det kan ta tid att förstå,vilket är svårt när man ibland vill ha en snabb "läkning".Rädslor tillex. bär man med sig hela livet.Inte blir dom mindre heller.Ångest kommer från rädslor.Förstår man sina rädslor och säger tack och hej till dom försvinner ångesten.Men det krävs förståelse och ARBETE!Det får man inte från en tablett eller i botten på en flaska vin....
Jag håller på med min resa,som går upp och ner!....tittar ibland i botten på en flaska vin men är glad att jag aldrig har behövt "lyckopiller"!

Lycka till med allt!

Då det händer mycket i livet med jobb, familj med barn som suger musten ur en (som självklart även ger otroligt mycket). Dålig sömn i flera år, krävande jobb, en glad fasad i alla lägen, ska vara alla till lags. En sådan person växer ångesten på och sakta men säkert kraschar man. En glad skit gråter ofta på insidan.

Din man mår kanske dåligt av att det händer så mycket runt honom. Jag kände själv så när jag fick barn. Man längtar efter sin förlorade "frihet" och skäms över att man tänker så. Därför lägger man locket på och stänger in förbjudna känslor. Men trots den förlorade "friheten" skulle jag självklart inte välja någon annan väg än den jobbiga, men underbara resa som jag varit med om. Men de flesta män har ett enormt frihetsbehov och känner sig fängslade av att bilda familj, även om de flesta aldrig skulle välja bort det.

Hoppas att det går bra!

Tack återigen för alla svar - jag håller med om att terapi absolut är den bästa vägen att gå i längden. Han har haft ångest och rädslor så länge han kan minnas, från tidig barndom. I släkten finns flera fall av psykisk instabilitet, så det är med stor sannolikhet genetiskt betingat. Så om han inte mår bra av medicinen får han väl sluta då, och vi får hålla tummarna att han får terapeutisk hjälp istället.
Svar till dig Anonym som skrev nyss: min man mår dåligt just nu pga av sitt jobb som bränner ut honom och gör att han träffar sin familj alldeles för lite. Han ska ha tjänstledigt i ett år för att pröva annat jobb. Så den knuten är redan på väg att lösas. Han mår dåligt av alkohol. Men han dricker inte mycket och bara någon gång i månaden. Nu har han dock bestämt att sluta helt. Jag tror det kommer att gå bra. Han har haft barn i 14 år så det "traumat" har han nog kommit över, fast man vet ju aldrig...

Jätte bra svar!

Nja, det är en sanning med modifikation. Jag har ätit SSRI i tio år och provar många olika sorter. En sort blev jag helt avtrubbad av. En annan tog bort förmågan att få orgasm. Alla reagerar olika på medicinen, det är bara att prova sig fram. Det är ju bara att fasa ut medicinen om man efter insättningsperioden skulle få biverkningar som försämrar livskvaliteten.

I dag äter jag en epilepsimedicin mot min bipolaritet och mitt liv har förändrats HELT.

Allmänt: Jag tycker inte att man skall vara rädd för att prova medicin, som en krycka. Jag vet ju inte hur TS man mår, det låter som att terapi skulle kunna vara en bra hjälp för honom, men jag tycker att skräcken för medicinering är omotiverad.

Varför börja med medicinering och sedan terapi?
Varför inte testa terapier först?
Din man verkar vara en härlig man med livsglädjen kvar och verkar inte behöva medicin- som många säkert ändå behöver för att få en nystart på något sätt. I vissa fall behöver man medicin i en akut fas, men fastnar sedan i medicinering. Det är ju beroendeframkallande och ett lätt sätt att "komma undan". Jag är hemskt ledsen om jag får människor att på ett negativt sätt känna sig träffade, men jag talar utifrån min frus erfarenheter. Det är ju inte så att man på något sätt är svagare eller har "förlorat" för att man tar medicin, men man tar en enklare väg, en lång omväg, som inte leder till slutmålet!

Jag önskar er alla all lycka!!!!

Visst kan man ha den subjektiva upplevelsen att man blir "avtrubbad" av någon anledning, men isåfall beror det inte på medicinen. Jag har jobbat i åratal på psyk och tagit många sorters SSRI. Har aldrig träffat på en enda patient som blivit "avtrubbad", och aldrig känt något sådant själv heller. Den biverkningen finns inte heller att läsa på något SSRI-preparat vad jag vet, och det beror på att inga sådana biverkningar framkommit vid vetenskapliga studier. Däremot kan man få andra biverkningar. Jag fick tex. utslag av en sorts medicin som jag inte tålde och var tvungen att sluta.

Mediciner och terapi är inte någon motsättning. Tvärtom, man kan få ett stöd av medicinering som gör att man kan tillgodogöra sig terapi. Många gånger mår deprimerade och ångestfyllda människor så dåligt att de inte ens kan ta sig till någon terapi och knappt komma upp ur sängen. De kan inte sova, äta eller fungera. Och ångest kan vara helt förlamande och outhärdlig. Det är inget "misslyckande" eller "fel" eller "nederlag" att ta antidepressiva, som inte heller är några "lyckopiller". Man blir inte lycklig av dem, det är också en typisk myt. Och det är ingen "framgång" att avstå från att ta dem. Terapi är en mycket långvarig process och det kan ta åratal innan man märker av någon konkret förbättring i ens mående. Med mediciner kan man må bättre snabbare och få kraft och förmåga att ta itu med orsaken till problemen, som är terapins långsiktiga mål.