Va roligt att träffa andra adopterade från sverige! Jag har växt upp med en bror som oxå är adopterad från sverige och en syster som kommer från sydkorea. Jag har haft kontakt med min biologiska familj sedan jag var 13år och har nu en väldigt STOR familj.
Min historia.... Dagen innan jag fyllde två flyttade jag till min nya familj och blev adopterad ett år senare. Min biologiska mamma var själv fosterbarn hos sin morbro och ville inte sätta mig i den "osäkra" situationen då hennes biologiska mamma kom med jämna mellan rum och hota om att hon skulle ta tillbaka mamma. Så min biologiska mamma ville att om inte hon kommit på fötter inom ett år så skulle jag bli bortadopterad.
Jag har alltid vetat att jag är adopterad och min bio-mamma hälsade på fram till att jag fyllde ca 5år och mina bio-farmor och farfar har alltid skickat kort på födelsedagar och jul m.m.
En dag när jag var ensam hemma och svarade i telefonen så hörde jag en röst som sa"Hej. jag heter Anita" och jag visste på engång att det var min bio-mamma och sedan den dagen har vi haft kontakt. Jag har även kontakt med min bio-pappa och alla mina hel och halvskyskon och alla deras barn.
Min närmsta familj dvs syskon med försäldrar är ca 20pers + alla syskon barn =) Min familj och släktskapen är ganska komplicerade och min make har nu efter 2år träffat dom alla och håller inte reda på nån=)
Det vore kul att få höra era historier oxå. Vore roligt om vi kunde hålla denna tråd levande ett tag till...
laya- du får ursäkta om jag är lite för nyfiken men varför blev du adopterad först när du var 18år? Var det för att då fick du bestämma det själv?
Jag har haft turen att alltid veta vilka mina bio.föräldrar var/är och min mamma tog kontakten. Annars vet jag faktiskt inte hur man bär sig åt...kan tänka mig att det är mycket sekretess runt alla handlingar men ta kontakt med adoptionsbyrån elr myndigheten som adoptionen gick igenom.
Kolla även med dina föräldrar då vi alltid har haft adoptionshandlingarna hemma och där i står ju en massa information.
Tror det finns lika många anledningar till att lämna bort ett barn som det finns bortlämnade barn men jag tror att bakom alla ligger en liten personlig tragedi...för vem skulle lämna bort sitt egna barn bara för skojs skull och finns sånna så är det kanske lika bra att man växt upp nån annanstans=)
Lycka till i ditt sökande!!
Jag kan även dela med mig av mitt lilla namnsbyte... Jag blev fosterbarn vid 2år och adopterad vid 3år och under hela min uppväxt så har jag alltid fått "viktigare" papper till mitt biologiska efternamn och vi funderade lite över det men det var ju även bra för då visste man ifall det var viktiga papper som kom, tex från olika myndigheter.
När jag tog traktorkörkortet i gymnasiet så ringde skatteverket till mig för dom var lite funderasm över varför jag skrivit under körkortet med ett annat namn än det jag var folkbokförd som... Så vid 16års ålder fick vi reda på att sista pappersarbetet vid adoptionen aldrig gått igenom! Jag hade bara trott att jag hette lika som min adotionsfamilj och när man bott på en liten ort där alla känner alla så var det ingen som funderade på att kolla upp med myndigheterna när man skulle få sitt id-kort =)
Min biologiska mamma ringde till rätt myndighet så deras vaktmästare fick leta i arkiven för att de sista pappersarbetet skulle gå igenom-ett antal år senare...
Jag fick då valet att välja efternamn och då jag redan var folkbokförd som mitt biologiska efternamn så bytte jag efternamn...
Och nu är jag inne på mitt tredje efternamn och som man säger tredje gången gillt-nu byter jag aldrig igen =)
Kanske ska säga att mitt tredje efternamn beror på giftemål=)