Svårt att bli gravid efter att ha förlorat barn del 7

kikar in och skickar värmande kramar till alla i detta kalla väder. Förhoppningar: hoppas de kommande dagarna går fort och att testet visar ett STORT PLUSS.
själv väntar jag ivrigt på besöket nästa vecka. Försöker läsa på så mycket som möjligt så jag är förbredd. Hamnade på en amerikansk sida som skrev att det är viktigt att läkare gör ett slags "testinsättning" för att mäta hur djup livmodern är och därmed kunna placera embryot rätt. Vad säger ni om detta? Görs någo sånt i Sverige och har det någon betydelse?

Förhoppningar: Är det rutin att göra så? Gjorde läkaren det på eget initiativ eller bad du om det? Tror du att man kan be dem göra det?

förhoppningar; får jag fråga om du gör IVF privat eller via landsting? Jag undrar för jag har läst att här på SU göteborg för man bara tillbaka ETT ägg för att undvika tvillinggraviditet. Kan man ändå välja om vill ha tillbaka 2 ägg eller har varje sjukhus sina rutiner?
Hur känner du dig?

MOlvärk är bra. Det ska ju kännas nåt i magen när man väntar tvillingar . Bra att det funkar bra med din psykolog. Träffade också en psykolog några gånger efter vårt ängels död. Hon var jätte bra och jag kanske bokar tid igen när vi är igång med behandling. Just nu känner jag inte behov av det.
Annars håller jag att räkna och räkna när jag ev får börja med behandling, spray sprutor äggplock mm. Kan lova att detta upptar större delen av dagens tankar. Är så pirrigt inför infomötet på måndag och sen första samtalet på onsdag. Ska få mensen till helgen så jag hoppas verkligen att jag får sätta igång direkt.
Kram

Välkommen till tråden GULd. Beklagar er enorma förlust. Hoppas att ni snart får komma igång med ny behandling. Ska själv på första träff på onsdag på Sahlgrenska.
Kram

Tummeliten: Finns inga ord som kan trösta så jag sänder dig varma kramar och hoppas hoppas att ett mirakel sker till torsdag.

Ja då var vi på vårt första infomötet. Det sas inte mycket som jag inte redan visste med tanke på att jag har lusläst internet om allt som har med IVF att göra.
Jag vill dock höra hur ni andra kände er efter att ha varit på ert första möte. Jag känner mig helt avtrubbad. Jag är inte så glad som jag trodde att jag skulle vara och det råder riktigt kaos i mitt huvud. Massor med tankar går runt helt utan logik med blandning av hopp och besviken, saknad och otrolig sorg. Jag är så besviken på ..... ja vem ska vara besviken på egentligen, ödet kanske som har satt oss i denna situation. Jag saknar vår lille pojke så mycket och julen känns riktigt tung.
Missförstå mig inte, jag är tacksam att vi får den här möjligheten och hjälpen men jag vet inte varför jag inte kan vara glad att vi är igång. Kanske för att "igång" känns så avlägset fortfarande. Enligt barnmorskan rör det sig om köer fram till v. 7-8 och det känns som en evighet dit ju.
var tvungen att ventilera lite.
Kram till er alla

Hej alla fina. Hoppas ni mår bra och att ingen skrivit i tråden på ett tag för att ni har varit upptagna med roliga saker.
Förhoppningar hoppas att ruvandet går bra.

Idag var vi på nybesöket och fick träffa en bra läkare. Han var rak på sak, tydlig och saklig i sina förklaringar. Kändes tyggt. Har tydligen vad han kallade PCO-äggstockar som kan vara orsaken till varför vi har haft svårt att bli gravida. PCO äggstock innebär stora äggstockar med ganska många ägg som fäster sig på kanterna av stocken. Hans teori är att det då kan bli att äggen släpper innan de hinner mogna tillräckligt. Konstigt tycker jag att ingen annan läkare har ens nämnt detta under två årsperioden vi har hållit på med utredning och behandling. Det positiva var att IVF passar en PCOäggstock väldigt bra enligt honom. Det blir spray på mensdag 1 och sedan Menopur. Äggplock blir v. 5 om allt går bra. Jag är så glad att vi får börja så snart. För första gången på länge känner jag mig positiv inför detta. Hoppas hoppas.

Kram

nej förhoppningar. jag är SÅ ledsen att det inte gick hela vägen den här gången. jag vet att det inte finns några ord som kan trösta men jag kramar om dig och hoppas att du tillåter dig själv att vara ledsen, arg och alla andra känslor du har.

kramar

Hej ni söta.

Pratade idag om detta med att ge upp med min kära mor idag och vi sa just som Englabella skriver att så länge längtan finns kommer man aldrig ge upp och sluta försöka om det än kräver all energi man besitter. Det handlar inte om val det handlar om längtan och lite "nu jävlar ska jag visa vem det nu är som gör att jag inte får hålla i min levande bebis"!

Det här med vänner har jag skrivit om tidigare i andra trådar. Tyvärr förlorade jag många vänner isamband med att vår pojke dog. "Vännerna" lyste med sin frånvaro i många veckor och fanns inte när man behövde dem. När de väl började höra av sig kändes det för lite, för sent. Har en kompis som sa att jag hade sårat HENNE eftersom jag inte svarat på ett sms hon skickade och frågade om vi skulle fika. Samma person började prata om något annat när jag berättade att bebisen var en pojke. Är det då konstigt att jag inte hoppar jämnfota av glädje när hon hör av sig för första gången på flera månader. När hon sa det blev jag så arg och sa verkligen allt jag hade på hjärtat och jag vad tyckte om hennes "vänskap". Jag är nu mycket försiktig med vem jag pratar med om vår kamp. Inte många vet ex att vi ska börja med IVF, inte för jag skäms eller nåt men för att jag känner inte att folk har respekterat denna personliga och känsliga sak av vårt privata liv.
Det är så tröttsamt med alla "experter" som ska ge så "goda" råd när de knappt behövt försöka mer än ett par månader. Trodde jag skulle smälla av häromdagen när en arbetskamrat berättar att hennes dotter minsann blev gravid TROTS p-piller.
Nej vi måste kunna välja bort jobbiga situationer och personer och sätta VÅRA behov först. Den som inte klarar av det får dra åt .......

Förhoppningar: KRAMAR om dig och gråter med dig.