Förhoppningar:
Så ledsen att läsa att den förbannade kärringen inte kunde hålla sig borta 
. Är så absurt att när man VILL HA mensen så håller den sig borta och när man INTE VILL HA mensen så kommer den trots vilda protester. Förstår att allt känns ointressant just nu. Man sjunker ju så snabbt ner för varje motgång! Kramar om dig och hoppas att du känner att jag ätnker på dig trots att inga ord kan trösta.
Enlgabella:
Vad bra att du hittade oss 
Har undrat lite var du varit. Jo, jag är er hack i häl! vi är nu i 27+2! Otroligt trodde aldrig jag skulle få skriva det, igen. Men du vet ju hur det är. Vägen kantas av stora tvivlel. Varje toalettbesök innebär fortfarande ett djupt andetag innan man tittar på pappret. Börjar känna mig som Reine i Barnens ör när han kollade efter hårstrån i de nedre regionerna och för varje dag (med lite modifikation) kunna konstater:
- En dag till HON får leva!
Jag följer ju er resa i bloggen och mycket av det du/ni går igenom ger mig AHA rysningar efter ryggen. Tror vi skulle ha en hel del att prata om över en kopp choklad.
Men tror ni varit bättre på att inhandla lite till Mini än vi varit. Hittills har jag bara köpt 3 par strumpor så till veckan har jag bestämt mig för att åka in till stan och köpa det mest tjejiga jag kan hitta OCH ett gosedjur för att anfäkta mina demoner. Eller så tar jag det vid nästa checkpunkt v. 30 ... 
Förhoppningar:
Känner igen det där med vänner som inte kan ta in. Har ju pausat från en del av ren självbevarelsedrift. Jag har insett att vi är alla olika, med olika förutsättningar och tyvärr har inte alla förmågan att ta in de känslor som vi måste få lufta. De tror att det är bättre att släta över. De som tror att det går att ta en paus grån sina känslor! Hur gör man det??? Om någon visste hur man gör det så skulle det ju vara en perfekt affärsidé! Tänk själv.
- Är du trött på dina känslor, behöver du en paus från ditt känsloliv? Köp "KÄNSLOPAUS" ger dig garanterat en lugn stund!
Nej ibland måste man bara stiga åt sidan i en relation och då får man göra det! Följa sitt hjärta. Det gäller väl även att få sig lite andlig spis. Problemet för mig är att om jag varit tvivlare inna Buster så tvivlar jag än mer på en högre makt. Men samtidigt är ju lillasyster i magen ett tecken på att under sker. Så är nog mer schizofren i frågan än någonsin. Men hittar du något som ger lindring så unna dig det och då kan du väl tipsa oss andra 
Själv funderar jag på att ta upp yogan. Försöka hitta lugnet och styrkan i mig själv, kanske också en väg till andlig vägledning. Men förstår verkligen ditt behov av att spä på de inre värdena med en enrgipåfyllning.
Amis:
Så skönt att träffa en läkare ni litar på. Vet ju hur otroligt mycket det betyder. De senaste åren har ju av olika anledningar varit en karusell i sjukvården och har stött på både bra och dåliga läkare så jag vet vad det betyder. Tänk att fram till nyår går det ju fprt och sedan är det nästan dags att köra igång Bra start på det nya året!
Novalies:
Tyvärr så kan jag inte svara på din fråga. Men kanske om du ställer den under svårt att få barn/ivf så kan du säkert få svar från någon med insatta kunskaper.
Tummeliten:
Fy, så jobbigt besked. Ja den här resan är en helvetes berg-å-dalbana! Man tar små myrsteg och så halkar man tillbaka. Det är ju inte ens på ruta 1 tycker man hamnar på minus hela tiden när det sker bakslag, eller hur! Men hur gick det i torsdags? Är rädd att ni inte fick några bättre besked eftersom du inte kommit in och berättat glada nyheter, så jag skickar en kram ifall att det värsta skett men hoppas verkligen på det bästa!
Guld:
Ja, hur klarar man att vara stark när man är som svagast? Det frågar jag mig ofta och ändå vi gör det vi måste för att överleva! Sedan vi förlorade Buster har vi ändrat hela vårt liv och i stort sett bytt ut allt i tillvaron förutom varandra (jag och sambon). Två månader efter att Buster dog så välte sambon ett träd över sig vilket slutade med sjukhusvistelse och krossad fot men kunnat sluta med att jag förlorat den andra viktigaste människan i mitt liv också! Vi har flyttat 30 mil från våra vänner, sambon bytt jobb, jag studerar, blivit med hund, blivit med gård, gått igenom 4 ivf/pgd. Samtidigt som vi väntade besked på om lillasyster i magen är frisk blev mamma akut dålig vilket visat sig vara 5 tumörer. Då jag har förlorat kontakten med mina syskon när Buster dog och jag nu är den enda som bor nära mina föräldrar så måste jag vara stark för mammas och pappas skull medans hon genomgår behandling. Vi kan lätt säga att dessa två år även om Buster inte dött skulle varit vårt livs svåraste för vi har även haft fler dödsfall i familjen. Men vet du, att från någonstans där innifrån plockar man styrka när man tror att det inte finns mer. Helt enkelt för att man inte har något val! Men vill ge dig en stor kram för att jag hoppas och tror att du skall ha kraft att utkämpa ditt krig! För är det nått jag upptäckt så är det att när man rustar sig för att gå ut i krig då är man beredd på att kämpa! Tror på dig tjejen och DIN inre styrka!
Så en sak jag vill dela med mig. I veckan träffade jag en kvinna som berättade att hon och hennes man för 41 år sedan fick en dotter med ryggmärgsbrock. Detta hade så djupa spår i henne att hon och hennes man aldrig vågade försöka få barn igen. Av rädsla för att samma sak skall ske igen. Hennes dotter lever men är gravt handikappad och kommer aldrig kunna leva ett självständigt liv. Den förlorade framtid hon mött och sorgen över allt som dottern aldrig kommer kunna göra och nu att hon aldrig kommer få barnbarn. Hon avslutade med att säga:
- Vi vågade aldrig försöka igen och det är det jag ångrar mest i livet!
Jag fick mig en tankeställare. Tänk hur viktigt det är att vi orkar/vågar/vill fortsätta försöka, fortsätta kämpa! Så att vi inte en dag i livet måste se tillbaka på något vi ångrar som vi aldrig gjorde för att vi inte vågade. Insåg då vilka kvinnor vi alla är här inne, som vi kämpar! Så jag skulle vilja att vi alla dunkar varandra uppmuntrande i ryggen och säger:
- Fy fan vad vi är bra! Vilka AMASONER vi är!!!!!!!
För om vi inte gör det vem kommer då dra lasset åt oss?! Nej jag är såååå stolt över att tillhöra en av dessa kämpare här inne och att jag fått chans att lära känna er! För om jag en gång skulle behöva en arme av kämpare så vet jag var jag hittar de tuffaste
Kram till er allihop!!
Ja, precis så är det som du säger Englabella. Så länge längtan är större än rädslan så låter man den inte segra. För låter man rädslan segra vad har man då kvar ... ett hjärta fullt av tomhet.
Ha ha tillåt mig skratta (=ett rått ironiskt skratt) när de tror att det någonsin är dags att ge upp. Det är aldrig dags att ge upp men ibland kanske man inte har kraft kvar och då handlar det inte om att ge upp! Fast att ta en paus i IVF processerna kan ibland vara nädvändigt MEN då skall det ske på eget intiativ. INTE pga "välmenande" vänner tydker det är dags!
Ibland brukar jag roa mig med att sätta in vårt kämpande och kamp i ett annat perspektiv och det blir så så synligt hur absurt omvärldens argument kan vara. För tänk om man sa samma sak man sagt till oss fast i en annan situation som t ex.
Tänk att säga till någon som för andra gången förlorat en livspartner:
Du det kanske är dags att "ge upp" nu och tänka på annat.
Eller tänk att säga till någon som är mitt uppe i cancerbehandling:
- Du nu är det väl ändå dags för en cancerbehandlingspaus.
Eller den populärasta av de alla den om att slappna av så går det nog vägen:
- Jamen slappna av så skall du väl se att du nog blir frisk!
I de situationerna så skulle ju folk aldrig komma med såna argument men när det gäller att försöka och kämpa för att få barn då tror folk att de kan ge så många "välmenande" råd som helst. Konstigt nog så tycker nog jag att de som säger konstigaste sakerna är de som själva har friska barn som de fått utan komplikationer. Som en vännina jag "pausat" för gott ifrån. Kommer aldrig glömma det första mail hon skickade till mig och sökte empati då jag kom tillbaka till jobbet tre månader efter att Buster dött. Då hon skrev att livet kändes så tomt och ensamt för att hennes som hade börjat på dagis!!!! Jamen hallå vad tror du mitt liv känns då?!
Hon har sagt många klumpiga och rent ut sagt elaka saker både till mig och bakom min rygg. Så en dag så stängde jag bara dörren och jag tänker inte öppna den trots att hon knackar på med jämna mellanrum Hon kan gått få stå där och bulta om hon vill! Men å andra sidan så är det ju också hon som för några år sedan gav mig bantningspiller i födelsedagspresent samma vecka som jag gått med i viktväktarna! Fick dem dessutom direkt efter att jag blivit ledsen för att en gemensam bekant frågat om jag hade fel på magen för att jag var så jävla fet (och den karl väger minst 150 kg och har både diabetes och högt blodtryck!).
Så det är väl bara att inse korkade människor blir ju inte insiktsfulla och medmänskliga bara för att folk i deras omgivning har det tufft Sån tur att det finns så fantastiska människor som ni här inne tjejer
Eller som de säger:
Men strunt är strunt och snus är snus, om ock i gyllne dosor. Men rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.
Så låt oss leta rosor istället för strunt
Tummeliten:
Så ledsen att det inte gick vägen denna gång. Men jag skriver "denna gång". För jag ser att ni har tid inbokat för att snart få försöka igen. Bra att ni vet det nu för jag tror det är lättare att hantera väntan om man vet om när nästa försök kommer. Det värsta är att leva i ovisshet. Skönt att kroppen och det fysiska ser bra ut och att ni har två små i frysen. Tänk att det kan vara just en av dessa små eskimåer som blir ert lillasyskon. Själv har jag aldrig fått någon till frysen, som varit frisk eller överleavt nedfrysning.
Förstår så väl rädslan av att ha åldern emot sig. Är lika gammal som du och har ju 4 ivf bakom mig innan lillasyster stannade. Vet att detta förmodligen är vår sista chans till att få ett barn därför står så otroligt mycket på spel denna graviditet. Vi får ju dessutom inga fler pgd försök så vill vi försöka igen så blir det med stor risk för missfall eller ett sjukt barn vilket inte kan konstateras förren genom mkp. Och är barnet sjukt så blir det ju abbort ...
Amis:
Det där med omgivningens trista reaktioner vet jag allt för väl allt för mycket om. Och att hålla sig borta tillhörde snarare regel än undantag bland mina vänner. Som tur var hade jag några guldmänniskor som stack ut och dessa har jag valt att fokusera på. Men kan lova att jag gjort precis som du valt den väg som varit bäst för mig. Tror man måste göra det för att inte gå sönder. En underbar kommentar som stannat kvar var:
- Men du finns det inte nåååå ljus i mörkret?!
Sas av samma vännina som jag brutit med tre månader efter Busters död när jag pratade om hur jobbigt det var med väntan och att inte veta när vi skulle få tid för vårt första IVF/PGD. (Just då levde vi i ovisshet om det skulle ta 3 mån eller ett halvår) Sedan övergick hon till att eklaga sig om sin dumma chef som gjorde henne så olycklig (just så sa hon) för att chefen ville prata med henen när hon var påväg till kvartsamtal på sonens dagis!!!!
Men som sagt alla dessa kommentarer har för första gången fått mig själv att faktiskt sätta mig själv och mina känslor i första hand. Om någon sårar mig så säger jag ifrån idag eller väljer bort att umgås med såna människor. Energitjuvar göre sig inte besvär i min bekantskapskrets längre. Idag har jag vänner som vågar och orkar stanna kvar och lyssna vilket gör att jag gladeligen gör det med deras problem också. För ibland är det ju ganska skönt att engagera sig i andras problem också och för en stund släppa sina egna. Och det är förändringar som jag är väldigt nöjd med faktiskt.
Javisst hoppas man på många, många små bebisar i den här tråden! Så att om ett år eller så så kommer den övergått i - Nu har vi äntligen fått syskon till våra små som aldrig fick stanna...
Tack tjejer för fina ord - det värmer speciellt att höra någon säga att man står med fötterna på jorden eftersom flera i min omgivning snarare antytt tvärtom att jag tagit sorgen hårdare än andra skulle göra. Tror de tycker att jag agerat ologiskt när det bara handlar om ren och skär överlevnad ...
Jaxon:
Då håller vi tummarna för att din kropp agerar helt enligt dina önskemål. Skönt iallfall att ha en plan utifall att som skrider i verket så snabbt efter jul. Skönt att ha det i bakhuvudet så att julen kan bli lite mer hoppfull.
Förhoppningar:
Bra att du inte kände dig frustrerad över läkarens bortavaro. Förstår så väl dina tankar om balans. Hela ens inre hamnar ju förr eller senare i en fruktansvärd obalans av den här processen vi alla genomgår. Både pga alla hormoner man pumpar i kroppen men även den känslomässiga resan med med- och motgångar i ett ständigt gytter. Ibland känns det som att jag varit ständigt gravid de senaste 3,5 åren, först graviditeten med Buster och sedan alla behandlingar då man hela tiden levt som gravid. Någonstans mitt i allt är det som att man glömmer bort sig själv i viljan, den desperata önskan efter barn. Då kanske det är tid att ta en paus och bara låta jaget komma ikapp. Försöka låta Yin och Yang åter igen mötas på lika villkor. Tyvärr är det ju så att vi som kvinnor får dra det tyngsta lasset i hela IVF processen och det är ju också vi som går gravida, som burit våra små förlorade barn i magen och därför tror jag också att besvikelsen för varje misslyckande därför är större, och kanske även att man lastar sin misslyckade kropp som inte vill det vi vill. Så det låter vettigt att du försöker hitta en själslig balans innan nästa steg. Sedan kan ju en sån paus vara för en kort stund eller längre stund. Hur länge kan bara du svara på!
Hi hi nu kommer schäfern och avbryter mitt knapprande på tangentbordet genom att helt sonika slå med svansen på den akustiska gitarren som står här uppe så att strängarna skorrar loss - han är faktiskt riktigt musikalisk Sen häver han upp sin Gullemull (ett stort rött goshjärta) rakt över tangentbordet. Han tycker tydligen att jag ägnar allt för mycket tid åt er och för lite åt honom 
Tänk vad skönt det är med honom som stökar runt när man går här hemma. Annars skulle huset vara så tyst och förutsägbart. Idag skulle det ju vara fullt av en 2.5 årings vilda upptåg och ljud. Jag är evigt tacksam att svärmor lät honom komma till vårt hushåll här i höst. Han får mig lugnare och mer i balans bara genom att vara så där underbart lycklig för att just jag kommer hem - sen är han ju lika glad när sambon kommer hem också förståss Önskar bara att man hade haft honom den där första tiden också. Då när man knappt kom ur sängen. Att få smeka den där varma schäferpälsen när han kryper upp brevid en när man läser en bok, eller kommer och gnuggar sin nos mot en efter kel på kvällen. Det är kärlek och är det något man behöver när man saknar den största kärleken av alla, så är det alla kärlek man kan få!
Ja just ja. Någon frågade om PGD men för att inte tråka ut er andra som redan vet vad det är så står det att läsa en utförligare förklaring på min presentation I korthet ett sätt att analysera embryot innan ET efter en specifik sjukdom man är bärare av.
Amis:
Ja visst är det en absurd situation man hamnat i. 15 år av p-piller och ett par ggr rädd att jag varit gravid ( i ung ålder) och så visar det sig att man har värdelösa ägg som hälften bara är att kassera 
Trodde i min enfald att ett halvår efter att jag slutade med pillren skulle vi vara gravida. Nu har det gått ung. 8 år och vi har fortfarande ännu inte ett levande barn i vår famn - om än ett litet i magen !
Ja, mycket pengar blir det på en gång. Men om inte högkostnadsskyddet fanns skulle det bli avsevärt mycket mer. Tror mina kostade 14 000 första gången jag hämtade ut.
Håller också med dig om att man förändras som människa. Jag har fått ett annat lugn i mig själv - även om oron också har ökat - så har jag blivit mindre rastlös. Dessutom har jag fått en annan insikt om andra människors lidande. Idag vet jag av egen erfarenhet att bakom varje olycksalig rubrik i tidningen finns en människa. Som i morse pratade de om en brand i Norge där 12 människor dött. Mina tankar går direkt till familjerna.
Jag brukar säga att den person som påverkat mig mest är den som jag träffat minst (utanför magen) är Buster. För han har verkligen fått mig att förstå vad som räknas i livet - kärleken och de man älskar går aldrig att ersätta och att vi måste ta vara på allt det vackra som sker i livet för imrogn kan det vara för sent. Och lillasyster har fått mig att inse att under kan ske om man vägrar ge upp och har en oändligt tur.
Förhoppningar:
Ja ibland måste man få krypa in i hålet en stund och få tycka synd om sig själv. Tror det är viktigt att man lyssnar på kroppen. Förstår precis hur du känner dig om att umgås med de lyckligt ovetande nygravida. Det gör ont att se deras naiva lycka när man själv bara känner sig trasig. Så dra ett täcke över dig en stund och ta hand om dig och tyck precis så mycket synd om dig som du har all rätt att göra. Jag kan erkänna att jag många ggr varit super avundsjuk på alla som har barn när man själv vandrat runt med en tom famn. Då har jag nog stängt in mig för en stund och slickat mina sår tills styrkan kommit åter.
Meryl:
Skönt att se att remissen gått fram. För vänntan känns lättare om man fått ett datum även om tiden segar sig fram i väntans tecken. Men ligg gärna på och ring emellanåt under dessa månader för så gjorde jag och tror då att de kanske prioriterar en för att man är lite på. Är ju alltid lättare att låta de som tyst och snällt väntar på sin tur få göra det
Ego:
Imorgon åker vi ner till KS för att prata med läkare om förlossning. Just nu vet vi inte hur det ser ut om vi får föda där men vi hoppas ju. Skall iallfall bli skönt att få prata med en läkare på specialistmödravården som kanske är bättre att hantera de känslor som vi genomgår just nu. Dock börjar jag bli lite trött på att prata med nya läkare hela tiden. Hela tiden ny personal att prata med både för mig/oss men också för mammas skull. Hon orkar ju inte själv ta alla diskussioner så jag hjälper henne och pappa eftersom jag märker att de inte klarar den biten. Just nu är hon så svag av medicinering att en 90 årig hjärtsjuk kvinna är starkare än hon. Men idag fick jag iallafall dem att se över hennes kortisondos och minska den så kanske hon snart kan få tillbaka lite av sina krafter.
Förhoppningar:
Jag förstår att du/ni tar en välbehövlig paus. Skönt att ni verkar vara överrens om beslutet. Kanske en paus kan ge er en välbehövlig andningspaus. Den här processen tar ju inte främst på fysiken utan kanske än mer på psyket. Då behöver ju själen få en stunds vila. Försök att under jul få vila, äta gott och umgås med dina nära och kära. Kanske ni skulle unna er att resa bort en stund. Ibland kan en paus behöva kombineras med en resa så att man kommer till en helt ny miljö. Det kan göra underverk att få lite miljöombyte. Göra nåt som bryter tankemönstren. Vi åkte ju bort julen efter Busters död och att komma till en ny miljö gjorde att man kunde rensa tankarna på ett sätt som varit svårt hemma där det kändes som att väggarna bara blev trängre.
Jaxon:
Tack för kramen Jo det är mycket läkare just nu - men det vet ju alla här inne hur det är!
Då skall jag hålla tummarna för att du får ett stort FETT eller ett litet men ack så naggande gott 
i julklapp iår! Åhh svårt att veta innan hur man skall göra. Men om du testar tidigt kan jag bara rekommendera att köpa ett digitaltest. De känner av med störst säkerhet på minst höjningar. Som för oss så testade vi en dag innan den testdag HS gett oss. Det gav minus med testet de skickat med oss. Så dagen efter på testdagen köpte jag ett digitaltest (ett som säger gravid eller inte gravid) då fick vi utslag på gravid! Så på en dag gick vi från svaret inte gravid till gravid! Så nu kommer jag hoppas att läsa att du testat plus som världens bästa julklapp. Men om det tyvärr inte går vågen på egen hand så måste det kännas bra att ha en plan B i rockärmen och få börja redan i januari med att spraya.
Ego:
Har precis kommit hem från vårt möte på KS. Jag är så nöjd med mötet som resulterade i det vi ville höra. En underbar läkare på specialistmödravården som var helt rätt person att prata med. Han hade innan vi kom läst vår journal - bara det gör mig imponerad! Han visste att Buster dog av diafragmabrock pga av en balanserad translokaltion, han visste att lillan kommit till via pgd etc. Inget av det vi sa var något konstigt för honom. Vi diskuterade förlossning och han lovade att för de är det helt ok att vi får föda där och han kommer skriva in i journalen att vi är ett prioriterat fall! Dessutom innan vi gick så sa han något underbart:
- Jag tycker ni hanterar situationen bra och diskuterar förnuftigt!
Jag som är så van att bli ifrågasatt eller ibland känt mig som ett UFO när jag diskuterar med vårdpersonal blev så jäkla rörd av hans erkännande! Att han inser hur vi kämpar och tycker att vi gör det bra som trots allt sitter där hos honom med förnuftet i behåll trots allt vi varit med om. Ja det betyder mycket för mig. Det är ju så många i ens omgivning som ifrågasätter det val vi tagit och hur vi betett oss att när han en framstående läkare på KS tycker att man är en rätt så sund människa trots allt. Ja, det var så oerhört skönt. Han ser inte mig som en hysterika bara för att jag vill föda på KS han tycker det är ett helt logiskt och rätt beslut!
Däremot kan han inte lova att vårt landsting står för notan för en planerad igångsättning men det blir nästa steg vi får kolla med! Det tar visst aldrig slut med läkarsamtal!
Jaxon:
Jag håller tummarna för att du ändp inte skall behöva börja spraya. Vet du att denna graviditet är vädigt annorlunda från den med Buster. Med Buster hade jag i stort sett inga symptom, trodde faktiskt inte att jag var gravid när jag testade 5 dagar över tiden för kände ingenting. Men med lillasyster har jag mått lite illa, känt av fogar, fått åderbrock, haft blödningar...ja faktiskt helt olik när jag summerar. Tror kanske att det kan ha att göra med att de har varit olika kön. Så ge inte upp hoppet ännu
Meryl:
Ja livet som änglamamma är så otroligt jobbigt till och från. Ingen kan förstå hur fel det är att kontakten med sitt barn går via en grav eller minneslund. När andra ger sina barn julklappar så får vi tända ljus istället. Ingen kan förstå att man dagligen tänker på det barn som omvärlden ofta tycker skall vara glömda.
Cent:
Jäkla inkompetenta läkare Tänk ibland känns det som att man får sköta jobbet åt dem när de skall vara tryggheten och stå för kunskapen. Det är då f-n att man skall behöva vara så stark så att man hela tiden orkar kräva det man har rätt till - att bli bedömd och undersökt på sakligt och kompetent sätt. Men som sagt det går inte att lura en vaken patient som du Men vad innebär detta med slemhinnan och vad händer nu? Hur går ni vidare härifrån?
Ego:
Här har vi försökt att göra lite jul för familjen som kommer på julafton. Julgranen och granris har vi plockat på tomten. Känner att jag vill försöka göra det så fint som det går för mammas skull. Vet inte om hon ens kommer orka för nu sover hon nästan bara för cellgifterna och orkar knappt prat i telefon. Men vill iallfall försöka gör det så fint som det går för att hon skall få en så fin jul det går.
Ibland smyger sig tankarna på...tänk om detta är sista julen jag firar med mamm...men så vill ajg inte tänka tanken fullt ut. Sedan Buster gick bort har vi förlorat min morfar, mickes mormor och två av min svärmors bästa vänner, vår svåger har förlorat både sin mamma och pappa. Jag är så trött på död och förluster! Nu vill jag ha liv! LIV!!! Lillasyster måste komma med en vändning och mamma måste finnas kvar och vara mormor!!! Så just nu försöker jag förtränga de tankarna så gott det går och fokusera på att denna jul skall bli så fin den kan på vår gård och att skapa en idyll mitt i sjukdom och i skuggan av sorgen. Både för vår och min familjs skull.
Just nu är lillasyster det där nödvändiga ljuset som gör att jag orkar traska vidare. Och det gör en ju så sårbar...