är det försvarsbart att....

nån som tycker nåt nu när det är dag?

Nej jag skulle inte heller kasta ut mina barn.
Men änså länge har jag det lindrigt.
Dotter på 16år som vet sina gränser och även att vi alltid står bakom henne om det skulle behövas.
Son på 14år som inte har kommit till ute på stan stadiet än. Men när har gör det så kommer det nog bli problem ibland, han har ADD som gör att han tror gott om folk i alla lägen.

Men han vet redan nu att vi alltid kommer att finnas om han får problem. bättre att ringa mamma och fråga om råd än att trassla in sig med fel folk.

Det är ju inte så himla lätt att svara på... Det känns så långt fram...

SOm det känns nu så har jag väldigt svårt att tro att jag skulle kunna slänga ut mina barn (om de inte är 25 ) Det är nog troligare att jag tar med mig dem på en lång semester/flytt om de börjar göra något olagligt som vana.

Jag skulle inte slänga ut barnen, men ta ett rejält snack omkring det som hänt. SEdan beror det på vad som hänt och varför de gjort det. Samtidigt ska man inte låtsas som om ingenting har hänt eller bara släta över det. Det behöver finnas gränser, men jag tror att slänga ut barnet är en dålig konsekvens. Har personen blivit gravid/gravid med flickvännen, så behöver de all stöd och uppmuntran de kan få. Det sker alldeles för många aborter i dag ändå.
En tjej som jag kände för ett antal år sedan berättade att mamman sagt: Jag vill inte att du ska bli full, jag kommer inte bli glad om du blir det - men om det skulle hända vill jag att jag är den första du ringer till. När tjejen blev full första gången hade hon sagt till de vuxna på plats: Ring mamma! Ring mamma! De hade blivit väldigt förvånade för det är inte så vanligt. Många är nog rädda för föräldrarnas reaktion.
Detta tyckte jag var väldigt klokt och tänkte att det ska jag ta med mig till den dag jag kommer ha tonåringar.

Aldrig i livet, precis som jag aldrig skulle låta mina barn gå och lägga sig utan mat för att de gjort något dumt. En del saker lämpar sig inte som straff tycker jag, däribland att ta ifrån barn deras mänskliga rättigheter.
Och sen är det faktiskt jag som förälder som har det slutgiltiga ansvaret och det kan jag inte avsäga mig bara för att jag är missnöjd med vad jag åstadkommit.
Och så älskar och respekterar jag dem för mycket förstås för att göra något sånt, jag förespråkar kommunikation i alla sammanhang.

Det är klart som ucka säger, är de 20+ är situationen annorlunda. Jag förutsatte att det var tonåringar som situationen gällde.
De finns de som säger att när det blev en tydlig konsekvens har gjort att de tagit tag i sina liv. Som coachen Mia Törnblom - när mamman inte lät henne komma hem, hon hade haft missbrukarporoblem, blev det startskottet till att ta tag i sitt liv.

Ja men precis, det är skillnad på en 14-17 åring med den obligatoriska "identitetskrisen" där man kanske behöver mer stöd än något annat, än en 20+are som man kan vänta sig mer av (vad det nu kan tänkas handla om).

Fast då är man ju vuxen.

jo frågan riktade sig mer till tonårsbarn de mellan 13-18 typ sen så därefter är de förhoppningsvis så pass vuxna att de kan förstå vad det kan bli för konsekvenser.

Kommer inte på fråga att slänga ut barnen! Man älskar ju dom vad som än händer, dock älskar man inte alltid det dom gör!

ja precis det är så jag tycker oxå å förstår inte de föräldrar som gör det, hennes kompis iår skulle fått sova i hans trappuppgång iaf inte min dotter frågat iaf han kunde få sova här