Orkar inte med min styvdotter

Klart du får känna så, men visa inte henne det.

Har du försökt vända hennes tjurighet, otrevliget osv??

Aktivera henne, spela med henne, leka, inkludera henne i vardagssysslor

Visst får man känna så! Så länge man inte låter det gå ut över flickan.

Hur ofta är hon hos er? Det är svårt med uppfostran när barnet inte är så ofta hos en men det gäller att vara tydlig med vilka regler som gäller i ert hem. Är du och pappan överens om uppfostran?

Tror också på att hitta på aktiviteter och göra henne delaktig.
Har hon ensamtid med sin pappa ibland? Det kan också vara till nytta både för flickan och för dig som då kan få lite vila!

Anonym (Frustrerad) skrev 2008-11-27 17:19:15 följande:

Att man känner på ett sätt kan ingen ta ifrån en och ingen kan på stå det är "fel", men precis som en av de före mig skrev så är det viktiga att man inte låter det påverka eller gå ut över flickan.

Sexårsåldern kan ju vara en jobbig ålder, kallas ju "lilla puberteten" också.... Så hon kanske är inne i det?

Har du stöd av henne pappa? Kan ni prata bra om det?

Orkar inte med makens barn som är sex. Tjurig, otrevlig, spydig och totalt ointresserad av att lyssna på någon.
Har lämnat det till maken. Jag lägger fokus på mitt första barn, det är något jag aldrig får igen om jag missar det. Tänker inte försumma henne längre pga min bonus.

Jag förstår att du känner som du gör.
T.o.m bioföräldrar kan ha svårt att uppskatta sina barn då de är som du beskriver men de har ett helt annat band till de små liven.
Gränslös kärlek, en helt annan typ av förståelse och tålamod hjälper dem, men vi då?
Vi som inte är knutna till barnen på det sättet, hur kan vi förmå oss att se charmen i ett vredesutbrott, hur kan vi känna någon form av kärlek till de som bara vänder oss ryggen eller ställer till våra liv med tjurig envishet med uppfostran i grunden som är så långt ifrån våra egna mål så det finns inte?

Mitt svar:
Vi får försöka stå ut och låta bioföräldern axla det ansvar de tagit på sig.
När det blir för tungt får den som packat bära väskan.

Du får känna precis samma saker för henne som dina egna barn, om hon bor med dig.

Klart man får känna så,,,och ju man kan visst visa det till viss gräns..barnet måste förstå att det inte kan bete sig hur som helst. Jag har en sambodotter som iofs är 14 år men som är ett riktigt..ja..kalla det vad man vill men respekt kan hon inte stava till..ödmjukhet vad är det? Lyssna ?? näää..men däremot skrika,gapa,tjura,skita i allt det går bra.Bara hon mår bra så....men vad hände med resten av oss här hemma? det skiter hon i fullständigt..hjälpa till med något kanske? nehe..tacka för maten ?? äta upp maten? skölja av tallriken? nehe inte det.Bädda sängen? inte prata i telefon till 2 på natten? inte chatta med killar i 20 års åldern? nepp,,,det kan hon gärna göra men att lyssna på oss...nix! Jag har gett upp orkar inte tjata mer då hon jämt säger att jag inte är hennes mamma..vilket stämmer bra. Så pappa får ta all skit ..vilket han oxå gör. Ja barn kan vara riktigt skitjobbiga och förstöra en hel del av familjelyckan man eftersträvar. Men jag får stå ut som alla andra för jag älskar hennes pappa=)

Är det min dotter du skriver om?

Tjejen bor med oss på heltid. mamman träffar henne nästan aldrig, de är nu inne i en rättegång och det har nu fungerat med umgänget de tre första gångerna.

Vi kan nu prata om uppfostran, det tog ett år att få min sambo att förstå att hon inte beter sig ok.