DS trots KUB-test??

Tack snälla ni för era svar. Klamaj, det låter jättetufft och jag lider verkligen med dig när jag läser vad du skriver. Hoppas verkligen ni får reda på vad som är fel, får snabb hjälp och att er son blir bättre snabbt.

Jag har funderat en del på detta med KUB. Jag gjorde ett test förra graviditeten och fick 1:6800. Barnmorskan som gjorde testet sade att detta var jättebra och att jag kunde sluta oroa mig. Kort därefter gjorde min vännina testet och fick 1:30 000. Helt plötsligt framstod mina 6800 som stor risk och självfallet oroade jag mig igen.

Sedan undrar jag hur mycket som beror på läkarens precision? Och om man nu ändå har fel i åtta procent av fallen är det verkligen någon skillnad på 1:6800 eller 1:30000 rent riskmässigt?

Min vänninas son har numera visat sig vara autistisk. Helt underbar liten kille ändå förståss men det visar bara att det blir en falsk trygghet. Ändå kommer jag nog inte kunna låta bli att göra ett KUB-test. Vet dock inte om jag vågar göra ett fostervattensprov. Ibland kan man ju undra om inte detta i sig kan orsaka något fel. Trots allt punkterar man ju livmodern!?

Men nu är jag gravid igen och jag tycker faktiskt att det är himla jobbigt. Ungefär som att kasta sig ut från 10:e våningen med en gammal fallskärm. I en värld där man oftast kan kontrollera saker och tings så har man här inte mycket mer att göra än att hoppas att allt går bra. Jag hade också beslutsnojja över om jag skulle våga "chansa" en gång till på att allt går bra eftersom jag är så oerhört rädd för att ett sjukt eller annorlunda barn skulle slå sönder hela vår tillvaro.

Men jag har förstått att de föräldrar som har DS barn ändå tycker att livet är ok. Men andra skador och problem? Den ständiga oron? Sjukhusbesöken? Hur upplever ni tillvaron? Hur känner ni och hur mår ni och era familjer?

Detta är en rätt personlig fråga så jag förstår givetvis om ni inte vill svara.

//Tummelisa

Min fråga var ställd mer mot bakgrund av huruvida det är lönt att göra KUB eller om det bara är en falsk trygghet. Rädslan är nog inte ett DS-barn utan att något skall gå fel överhuvudtaget och att dels familjelivet kollapsar på grund av en för stor belastning och dels (och framför allt) hur man skall kunna ge ett barn med extra omsorgsbehov ett bra liv. Man kommer ju inte finnas där för evigt och vem ser efter ens barn när man är borta? Ett barn med extra behov kan inte självt bevaka sina intressen och kommer vara i behov av stöd och hjälp hela sitt liv. Det är detta som skrämmer mig. Att inte kunna finnas där fast behovet finns. Annars vet man att barnen kommer att flytta hemifrån och klara sig själva så småningom och skapa sin egen tillvaro. Vad är era tankar om barnens vuxenliv? Hur fungerar det rent praktiskt?

//Tummelisa

Tack söta, snälla ni för era svar!
Jag är tacksam för att ni ville dela med er av era tankar och liv till mig. Och tack för att jag får fråga! :o)

//Tummelisa