Utredning efter upprepade missfall osv... Del 8

Poppy och Kajo: Ser fram emot att få boken. Har också beställt den och den är på väg.

Även sambon skall få läsa så han har ett hum om vad som händer och så han kan hjälpa mig sätta läkarna på plats.
Han fick läsa "Den lilla sorgen" efter missfallet och det var nog bra. Öht har han varit mycket mer med den här gången. Förra gången missade han helt att jag behövde stöd.
Fast "som man bäddar får man ligga", det är nog jag som fått honom att tro att jag minsann fixar allt själv.

Precis så Bettan, Jag har fått mycket stöd från min man och han har varit med mig alla gånger men ff matar jag honom men information, min ångest, ont, sorg, frusstration. Jag trodde (och även han) att jag fixar allt själv men mitt gamla jag vaknar till först när jag ser honom nere och då får jag ängest.

Krus, jag bara registerar, inte jagar. Testar för prog skull. Om det dycker upp tar jag prog annars ingen anledning till det.

Jasså Popy du blev gravid på så vis, men missade du Äl eller? Det här skulle bli bästa irronin om jag ändå blir gravid denna månad. Kommer säkert att ha super ångest för att inte tog progisarna. Väl, väl, vi får se...2 veckor går ju fort och snart är året - DET J:::: 2008 slut.

Bettan och DND: åh, jag har freakat ur på min man många gånger den sista tiden. Tvingade honom också att läsa DrBeers bok! Ibland känns det som om han bara vill förtränga allt kring våra mf för att han inte orkar/vågar ta tag i det.

Känner igen det där med att man matar mannen med info - han får ALL sin information från mig. Behandlingar, orsaker, kliniker som utför prover etc. Jag gör allt jag kan för att få bukt med detta, och ibland sårar det mig att han inte tar ett enda initiativ.

Jag vet att han inte menar något ont, men det är otroligt jobbigt och rätt sårande på något sätt. Varför är så många män så här? Jag är verkligen inte biologist, så jag tror ju att det är något annat. Men vad?

DND: ang. ÄL - jag kollade min ÄL med stickor i 10 dagar eller om det t o m var mer, det visade inget. Men min gyn sa att man inte ska lita på stickorna, inte ens CB, till 100%, utan köra på parallellt tre dagar i veckan. Kan vara lite jobbigt dock!

Har just fått veta att jag har för lågt prolaktinvärde. Har haft 2 MF. Kan det bero på prolaktinet? Går det att behandla? Är det någon som vet?

Poppy: Det är så SKÖNT att höra andras tankar om det. Jag fick frispel på min sambo senast igår för att han inte engagerar sig annat än när jag sätter artiklar och annat i händerna på honom. Jag försöker vara öppen och rak på sak; säger precis hur det får mig att känna, må och tänka. Det HAR blivit bättre, men det är inte på långt när nog.
Berättade just för honom om det du skrev och det fick honom också att tänka till tror jag. Han vill ju försöka vara med, men ibland tror jag strutsbeteendet är FÖR starkt.

Bettan: Bra att du är öppen med din man och att det funkar! Jag försöker också att vara öppen, men ibland känner sig min man "attackerad" så att säga, när jag kritiserar honom för sitt bristande engagemang (som känns det), han menar att alla måste få sörja på sitt sätt, och att mitt sätt (plöja forskning, dammsuga nätet efter behandlingar och kliniker) inte är det enda eller rätta sättet.

Men att stoppa huvudet i sanden och förtränga är ju inte så konstruktivt, tycker jag, hur ska man då lösa problemet?

Varför blir det lätt så, att missfall blir KVINNANS problem? Enbart? För det är ju båda som får missfall, det kan ju t o m bero på mannen (kors i taket!) och det är båda som går miste om ett barn att bli föräldrar till.

Poppy och Bettan vi delar samma frustration. Vi var tillsammans hos kuratorn nyligen och hon rekommenderade oss att prata med par som har lika problem som vi. Skulle era män vilja dela sina tankar med andra män? Jag tror att dem lyder väldigt mycket med.
Jag tror inte ens att våra egna mödrar kan förstå det vi- kvinnor går igen. Jag börjar inse det. Männen är inte som vi. Jag gör/gjorde precis som ni. Blev riktigt besviken och ledsen tom sårad att min man kunde ta det lugnt medan jag håll på att gå i väggen. Han ifrågasatte inte en enda läkare, informerade mig om en enda bok eller artikel men på sistone efter en massa tjafs förvånar han mig med att han är insatt i vad jag pratar. På sätt och vis är han den underbaraste i världen. Jag vet inte hur jag skulle ta mig igenom allt om han inte var positiv och sansad.

Poppy & DND: Läste upp era inlägg för sambon. Det tog skruv. Han trodde kanske att jag var ensam om att känna så här. Vad det nu skulle spela för roll. Han tilltalades av förslaget att prata med andra män som är/varit med om liknande.
Det borde finnas någon stödgrupp för de som går igenom upprepade missfall.

Bettan då är det dags att starta en grupp för våra män. Mitt förslag är vi /jag kan göra det/ startar ett tråd och skickar länk till våra mäns e -mejl. Sedan får dem registrera sig, starta en ny tråd (om de vill) och anonymt chatta, stödja och hjälpa varandra så som vi gör! Vad sägs? Ska vi hjälpa våra "klippor" hm smitta dem med FL viruset?

DND: ja, det kanske är en idé. Förhoppningsvis rinner det inte rakt ut i sanden direkt. Min karl har redan ett Flkonto.