Orkar inte med styvsonen...

Jag har hört detta dryftas från flera håll och har nog både åsikter och råd.

1. HAN ÄR 7 ÅR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
(empati kommer man långt med)
Han har inte valt sin situation, utan känner sig bara jobbig och i en situation han inte kan kontrollera.
Tips: Var den stora i sammanhanget!

2. HUR AGERAR FADERN?
Tycker själv att det inte är din uppgift att uppfostra sambons son utan faderns uppgift. Om din sambo tar sitt ansvar och uppfostrar och du koncentrerar dig på att vara stöttande och närvarande så uppkommer inte dessa situationer i samma utsträckning. (det betyder inte att du inte får säga till om han kränker dig personligen)

Glöm bara inte att barn inte väljer sina situationer utan sätts i dem. Vi vuxna har ett ansvar att lösa detta. Vi kan inte tänka på oss själva!!!!

Jocke

Du undrade vad jag menar med "empati kommer man långt med".

Antingen kommer det känslor när man ser ett barn som utagerar pga att föräldrarna gått olika vägar eller att barnet känner sig övergivet eller så känner man inte något.

Jag har varit i samma situation, med ett barn som avskydde mig under ganska lång period. Idag fungerar det utmärkt och detta pga att jag gör ingen skillnad på honom och mina egna barn, samt att det är sambons uppgift att uppfostra sitt barn inte mitt.

Hörde en gång en "bonusmamma" beklaga sig inför vännerna att hon störde sig sååååå mycket på sin 6 åriga bonus son, men att hans egen mamma förkastat honom så han var tvungen att bos hos dem.
STACKARS BARN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Först vill hans riktiga mamma inte ha honom och sedan får han ingen förståelse från bonusmamman hos sin pappa.

Åter igen, "empati" är nyckelordet, men har man ingen så är det självklart svårt att ordna detta.