Orkar inte med styvsonen...

Barn hittar på hyss för att få uppmärksamhet, mitt tips är att du börjar jobba med dig själv och dina tankar kring honom. Han märker att du inte gillar honom.

Fokusera på det positiva. Hitta på saker tillsammans bara ni två. Tex simhallen, promenad ut i skogen...

Vill du inte gå ifrån din kille så måste du nog göra ett aktivt val. Man kan inte lägga ansvaret på den lille killen, självklart ska du även prata med pappan så hittar en gemensam väg till hur eran familj ska funka...

Svårt. Och nä, du kan inte prata med din sambo om att du är less på hans son. Hur det än formuleras sårar det och skadar.

Mitt ex som är psykolog och som läste in sig lite på det att vara bonusförälder eftersom jag har en dotter sedan innan och det inte funkade särskilt gott, lärde sig och därefter mig, att en bonusförälder inte kan förvänta sig att få lov att ta en 'föräldrarroll' förräns efter ca 6månader (normalt sett, undantag finns osv osv).

Det låter lite som om du och din sambo kunde prata om att han tar hand om sin son 100pct ett bra tag till. Du kan tvätta, städa, laga mat, och göra ROLIGA saker med grabben, sånt som ni begge gillar, mens pappan tar ALLT det tuffa med diciplin osv.

Du kan ju bara säga att du läst det där med 6månader på nätet, och att det kändes som om det stämde eftersom grabben inte gillar när du ställer krav på honom...?

Du behöver inte tycka om din sambos barn, du ska bara respektera honom. Kärlek är något som växer fram med tiden, ibland fort ibland långsamt. Men det finns INGET som säger att du och din sambos son ska älska varann - eller ens komma överrens - särskilt inte i början.

Lycka lycka till!

Jag har hört detta dryftas från flera håll och har nog både åsikter och råd.

1. HAN ÄR 7 ÅR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
(empati kommer man långt med)
Han har inte valt sin situation, utan känner sig bara jobbig och i en situation han inte kan kontrollera.
Tips: Var den stora i sammanhanget!

2. HUR AGERAR FADERN?
Tycker själv att det inte är din uppgift att uppfostra sambons son utan faderns uppgift. Om din sambo tar sitt ansvar och uppfostrar och du koncentrerar dig på att vara stöttande och närvarande så uppkommer inte dessa situationer i samma utsträckning. (det betyder inte att du inte får säga till om han kränker dig personligen)

Glöm bara inte att barn inte väljer sina situationer utan sätts i dem. Vi vuxna har ett ansvar att lösa detta. Vi kan inte tänka på oss själva!!!!

Jocke

Jockefar, vad menar du med din lilla parantes "empati kommer man långt med"??

Jag skrev själv att jag, som du skriver, valt att leva med hans pappa. Hans pappa har även valt att leva med mig, och jag tycker inte att ett barn, oavsett ålder, har rätt att "styra" vem föräldern ska vara tillsammans med.

Jag känner respekt och ansvar för killen eftersom han är ett barn och jag en vuxen kvinna, mer än så kan jag inte känna idag. Att hans pappa ska ta ansvaret för uppfostran och sådant är säkert en bra idé. Jag tar väl på mig det ansvaret för att jag vill att det ska fungera för oss alla, och jag vill vara en av två vuxna här hemma. Jag tycker att om inte jag "tjatar" om kläder som kastas överallt, sovtider osv, så "blir" det inget då min sambo lätt struntar i det. Kan säkert behöva ändras på! Hans mamma har heller aldrig tagit ansvar eller uppfostrat honom på ett "bra" vis (hennes s.k uppfostran har gått ut på att skrika).

Ska försöka diskutera detta med min smabo nu. Inte att jag har svårt för hans son, men kanske detta med 6 månaderstipset...

Totalt förvirrad.

Jag är bonusmamma till en 6-åring som jag känt sedan han var 3 och bott med sedan han var 4. Trots det inga kärlekskänslor, men heller inga problem. Han har varit jättesnäll hela tiden och om jag hade bjudit till och velat mer, hade jag nog säkert fått jättemycket go kärlek tillbaka, men jag fixar bara inte att "bonda" så med honom. Det finns massor med anledningar till det, varav alla såklart ligger hos mig.

Så det jag vill säga är att även i ett hem där man har underbara barn så är det inte säkert att kärlek uppstår. Och det kan vara helt OK det med, för vi har en väl fungerande vardag!

Lycka till, och jag kan också tillägga att det tog mig typ ett år innan jag hade hittat min roll helt och hållet.

Såhär i efterhand hade jag nog gått och pratat med någon om mina känslor kring hela bonusmoderskapet.

Ni får försöka bli eniga om en standard för hur mycket ordning där ska vara - det ska alla som bor tillsammans ju. Och särskilt om den nivån är 'strängare' än pojken är van vid får ni verkligen vänta er en reaktion. Och det ska ABSOLUT vara pappan som gör det.

Men bara så att du vet - det är JÄTTESVÅRT att få barn att städa upp efter sig, så du får nog inställa dig dels på att det blir rörigare än du tycker om så länge där finns barn i huset, och dels på att det tar tid för pojken att vänja sig vid den nya nivån.

Förresten, tror det är enormt viktigt att du och din sambo är HELT ENIGA om hur rent och städat där ska vara, så att din sambo inte råkar göra den där: "Kom nu, du måste röja upp, du vet... *hint hint*... någon blir tokig annars... " sådär kamratligt för att göra det lite lättare för sig själv, och inte känna sig så sträng.

Jag tycker att du är jättduktig som tar tag i det här! Hoppas pappan är karl nog till att verkligen gå in och ta sitt ansvar nu...

Lycka till!

Jag är bonusmamma åt en numera (snart) 9-årig kille och har varit bonusmamma i 5 år.

I början var det kämpigt att hitta min roll, veta var gränserna gick för mig och veta när och hur jag skulle sätta ner foten när jag kände att gränsen passerades gentemot mig.
Det tog bra mycket mer än några månader kan jag lova.

Mina tips:
-Ta ett steg tillbaka. Finns där som extra vuxen men "lägg dig inte i" uppfostran såvida det verkligen inte behövs.

- Bygg upp ömsesidig respekt. Du har inte valt honom och han har inte valt dig. Sött dig ner och prata med honom och lägg korten på bordet.
Ja du behöver ju inte säga rakt ut att du tycker att han är jobbig, men var öppen med att du inte vet hur du ska göra och att du vill att ni ska kunna komma överens.
Ni får hjälpa varandra helt enkelt.
Fast är han av den extremt manipulativa sorten så kanske det skulle slå åt fel håll...

- Istället för att ta åt dig när han spelar ut, ta på dig en riktigt fånig hatt/utstyrsel och ställ dig och diska (eller annat) medan du sjunger en riktigt fånig glad visa. Han kommer förhoppningsvis av sig helt och inser efter ett tag att du faktiskt är en riktigt rolig typ att bo med.

Vet hans pappa om hans manipulativitet eller är det något han använder sig av enbart med dig?

En annan sak jag kom att tänka på.

Att han agerar ut emot dig kan även ha att göra med att du i vardagen är det närmsta mamma han har.
Och det är väl klart att han vill ha en mamma.
Han testar dig troligtvis på samma vis ett småbarn testar sina föräldrar, för att se om du kommer att finnas kvar även om han gör fel och är bråkig ibland.

Du undrade vad jag menar med "empati kommer man långt med".

Antingen kommer det känslor när man ser ett barn som utagerar pga att föräldrarna gått olika vägar eller att barnet känner sig övergivet eller så känner man inte något.

Jag har varit i samma situation, med ett barn som avskydde mig under ganska lång period. Idag fungerar det utmärkt och detta pga att jag gör ingen skillnad på honom och mina egna barn, samt att det är sambons uppgift att uppfostra sitt barn inte mitt.

Hörde en gång en "bonusmamma" beklaga sig inför vännerna att hon störde sig sååååå mycket på sin 6 åriga bonus son, men att hans egen mamma förkastat honom så han var tvungen att bos hos dem.
STACKARS BARN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Först vill hans riktiga mamma inte ha honom och sedan får han ingen förståelse från bonusmamman hos sin pappa.

Åter igen, "empati" är nyckelordet, men har man ingen så är det självklart svårt att ordna detta.

Oavsett om du valt din partner eller inte så är ju du den vuxna i sammanhanget, och man ska inte låta barn köra med en oavsett om man är föräldern åt barnet eller bara en närstående. Han ska väl följa regler och kunna ta tacksägelser som alla andra barn. Visa vart du står helt enkelt.