Orkar inte med styvsonen...

Svårt. Och nä, du kan inte prata med din sambo om att du är less på hans son. Hur det än formuleras sårar det och skadar.

Mitt ex som är psykolog och som läste in sig lite på det att vara bonusförälder eftersom jag har en dotter sedan innan och det inte funkade särskilt gott, lärde sig och därefter mig, att en bonusförälder inte kan förvänta sig att få lov att ta en 'föräldrarroll' förräns efter ca 6månader (normalt sett, undantag finns osv osv).

Det låter lite som om du och din sambo kunde prata om att han tar hand om sin son 100pct ett bra tag till. Du kan tvätta, städa, laga mat, och göra ROLIGA saker med grabben, sånt som ni begge gillar, mens pappan tar ALLT det tuffa med diciplin osv.

Du kan ju bara säga att du läst det där med 6månader på nätet, och att det kändes som om det stämde eftersom grabben inte gillar när du ställer krav på honom...?

Du behöver inte tycka om din sambos barn, du ska bara respektera honom. Kärlek är något som växer fram med tiden, ibland fort ibland långsamt. Men det finns INGET som säger att du och din sambos son ska älska varann - eller ens komma överrens - särskilt inte i början.

Lycka lycka till!

Ni får försöka bli eniga om en standard för hur mycket ordning där ska vara - det ska alla som bor tillsammans ju. Och särskilt om den nivån är 'strängare' än pojken är van vid får ni verkligen vänta er en reaktion. Och det ska ABSOLUT vara pappan som gör det.

Men bara så att du vet - det är JÄTTESVÅRT att få barn att städa upp efter sig, så du får nog inställa dig dels på att det blir rörigare än du tycker om så länge där finns barn i huset, och dels på att det tar tid för pojken att vänja sig vid den nya nivån.

Förresten, tror det är enormt viktigt att du och din sambo är HELT ENIGA om hur rent och städat där ska vara, så att din sambo inte råkar göra den där: "Kom nu, du måste röja upp, du vet... *hint hint*... någon blir tokig annars... " sådär kamratligt för att göra det lite lättare för sig själv, och inte känna sig så sträng.

Jag tycker att du är jättduktig som tar tag i det här! Hoppas pappan är karl nog till att verkligen gå in och ta sitt ansvar nu...

Lycka till!

men hur argumenterade han då, när han tyckte att det var helt fel? han kan ju inte bara säga 'det tycker inte jag' det måste ju ligga tankar bakom det.

har försökt hitta någon artikel eller nåt - här finns massor av diskussioner på FL förstås, men det var inte så lätt att hitta nåt som kändes helt relevant för dig.

ett referat om att Dr Phil säger att bonusföräldrar aldrig ska uppfostra känns ju inte så tryggt

ska höra mitt ex var han läst det där, men det kan ha varit en dansk bok tyvärr.

www.biblioteket.stockholm.se/default.asp&extras=134923%2FID

men var din sambo med på att ni måste ändra på något så att det blir bättre? och för gudsskull börja inte 'gulla' med grabben innan du själv vill?! det tror jag inte du gör heller, det känns som om du har koll på vad som känns naturligt.

om du tror att det med uppfostran kan vara en del av problemet så får du insistera, och kräva att din sambo tar över. mot att du och grabben gör nåt tillsammans varje vecka bara han och du. tänk efter vad han gillar - inte tivoli eller bio eller nåt så stort utan typ biblioteket, dinosaurer (museum), skridskor, nån slags butik, modelflyg, tja, nåt där man kan gå och pilla lite på grejerna och småprata lite, köpa nåt men inget stor.

bara så ni får upplevelser tillsammans, lugna och småtråkiga i början kanske, men det ger en tryghet. tid. ett språk mellan bara er, där pappan inte är vittne.

som någon skrev högre uppe så bor pojken inte hos 'er' utan du är den som kan bytas ut om något. om pojken inte känner sig säker på det, inte känner sig trygg i att han hör 'mest till' så är det inte konstigt att han reagerar. du kanske skulle vara hemifrån mer? och ta med honom i beslut som rör hemmet.

hoppas att någon av ideerna kan användas. bara din sambo fattar att det är viktigt? det känns inte riktigt så...? hmm... om han vill att du ska uppfostra på lika fot med honom, så skickar han ju faktiskt samma signal till pojken som du - att det är ni två som hör ihop, mens grabben är 'undantaget'. stackars stackars stackars barn!!!

till alla som kommenterat att det är klart att hon måste kunna prata med sin sambo vill jag bara upprepa - ja, absolut prata.

men INTE säga att man är less, tycker ungen uppför sig fel, att man inte gillar honom eller annat 'personligt' riktat mot pojken.
det tjänar absolut INGET till och den enda som kan förlora på det är TS själv.

att det är frustrerande, att hon inte vet hur hon ska göra, att hon vill att pappan ska ändra sina vanor osv osv. men inget om känslorna för ungen. basta.

vissa människor kan kanske hantera det, men faan om inte de allra allra flesta skulle ha svårt vid att höra att någon tycker nåt dåligt om ens barn.

Du är jätteduktig! Håll ut! Så länge du kan, säg ingenting. Vada genom snorpappershögarna med högt huvud och tänk på att du ändrar ditt liv till det bättre !

Två tips till:

1) När man tränar delfiner - funkar perfekt på människor i alla åldrar också - använder man sig inte av någon som helst negativ respons, utan bara belöning. Dvs inga knäpp på näsan, utan bara fisk och stora leenden. Minsta lilla framsteg skamrosas.

Därför med både sambo och bonus; ignorera snorpappret, ge sambon en smäckpuss på munnen för att han sett till att kläderna försvann . (Det är framsteg, även om det inte var så det 'skulle göras'). du kan till och med fuska och berömma pojken fast du vet att det var pappan. Ge han en honungsmacka eller nåt annat mumsigt och säg att du sett att han städat och att det blev jättefint!

Särskilt ska du berömma och inte minst belöna (gillar han mat din kille, gillar han tid själv vid datorn, hångel, uppmärksamhet, små presenter?) när sambon tar ansvaret för pojken.

Jag vet att detta låter lite översittar-aktigt, hela konceptet, men det funkar och gör processen POSITIV!

2) Du kan nog inte undgå att prata med din sambo lite mer.

Om han inte förstått att du menar allvar med det med att inte 'fostra', så kan man ju förstå att han blir sur när du plötsligt inte gör/säger nåt alls till grabben. Bara så ni inte ryker ihop pangbom en dag när en av er fått alldeles för mycket, du för att det är för stökigt, han för att du inte hjälper till att göra nåt åt det.

TJOHO vad du är bra som börjat! Det skulle vara störtkul att se hur de två grabbarna reagerar på förändringen .

nä det är självklart inte antingen eller.

men om man ska ändra på något stort, tex att ens barn ska börja städa själv på sitt rum, efter att mamma/pappa varit intitativtagare och projektledare och tidtagare, då funkar det alltså bäst att köra 'positiva stilen' längre än vad man tycker verkar förnuftigt.

man ska nog råka tjata en HEL del gånger även om man prövar att låta bli. det är helt enkelt en fråga om vilket sätt som funkar bäst.

min dotter tål massor av tillsägelser, men jag och hennes pappa glömte strategin ett bra tag, och har suttit och tjatat på maten (inte mycket, men varit uppmärksamma på om hon åt nog, nej du får allt ta och äta lite mer osv osv). så läste jag nånstans att man skulle låta bli och bara berömma... öhda, det VISSTE JU JAG, det är ju MITT råd! och vips äter hon som en blomsterunge .

och tar ut sin tallrik. och kommer tillbaka med ett leende på läpparna om hon glömt det och jag hinner säga: 'hejhejhej... tror du har glömt nåt... ?'

och det där med att gå och le hela tiden... . om man är glad och tycker om varann och det mesta funkar som det ska gör det väl inget om man går och ler?

Tjofsen skrev 2008-12-29 13:12:07 följande:

[citat]
Är man i en familj så ska alla vuxna dela på ansvaret, tjatet, nöjena, kramarna, gråten, skojet ja på allt. Det skulle aldrig falla mig in att vänta på att min man skulle säga något. Vi är en familj, jag har mamma rollen fast jag inte är en biologisk mamma... Tycker du gör helt rätt tjofsen...
[/citat]

jo, det är ju jättebra om det kan funka. men här var det tal om att det hade varit jättejobbigt, och hade gett konflikter.

Om BARNET inte upplever det som en familj, och de vuxna inte kan få lov att uppföra sig som om det var en familj - så ÄR det inte en familj. Inte på det sättet.

Familjekänslan är ju nåt som växer fram efterhanden som man hittar sina roller gentemot varandra och rutiner och trygghet. Den kommer också genom att man klarat av att hantera konflikter med varandra, tagit en del kamper och blivit goda vänner igen, så att man vet att den andre inte bara försvinner.

Jag hävdar bestämt att OM man har mycket konflikter med barnet, kan det vara en mycket god ide att kolla efter om man tar för stor del av 'uppfostraransvaret' iförhållande till vad den biologiska föräldern gör. Väldigt få människor tycker om att 'främmande' människor försöker bossa runt med en.

Kram och hoppas det går bättre TS.