Orkar inte med styvsonen...

Hej, lever med en man som har 4 barn. Har bott med de två yngsta till och från sedan de var ca 4-5 - nu är flickan 14 år och pojken 17 år. Har mått ganska dåligt under perioder pga att barnen tyvärr saknar den uppfostran (gränser bl a) som jag tycker att de så väl behöver för att bli trygga och självständiga individer. Man har inte satt gränser utan tycker det är bättre att vara kompis med barnen... Krav ställs men följs inte upp och därav inga konsekevenser när barnen struntar i det man har kommit överens om. Förödande enligt mitt tycke. Hade jag i min vildaste fantasi anat hur jobbig vardagen ibland kan vara i en styvfamilj så vet jag inte om jag hade gett mig in i det. Det tär på psyket att leva så tätt inpå två andra människor vars värderingar och beteende är precis tvärtemot ens eget. 

Min starka kärlek till min sambo, mannen i mitt liv, har dock överlevt alla jobbiga perioder hittills. Idag vet jag bättre och hade jag vetat det jag vet idag så hade jag aldrig flyttat ihop med min kärlek utan valt att ha eget boende - helt enkelt vara särbos tills barnen flyttar hemifrån. Då hade både barnen, min sambo och jag sluppit mycket jobbigt och jag inbillar mig att relationen med barnen hade varit bättre. Visst känns det tråkigt att inte få leva ihop "på riktigt" men tiden går så fort tills barnen är stora. Så det är mitt råd om man inte fungerar bra i en styvfamilj - för allas bästa. Tack för mig!