Född v. 23+6 en orolig tid!

Det är svårt. Man vet ju inget om hur det kommer att gå. Svårt att överhuvudtaget våga tro på en framtid som man inte kan föreställa sig.

Dagarna går på nåt sätt fast man inte orkar... Att försöka hitta egna andrum är bra. Om avdelningen inte har fixat psykolog eller kuratorkontakt, be dem göra det (oavsett om du känner att du "behöver" eller ej brukar det vara bra)! För mig har det varit viktigt att ha barnen nära mycket, därför var första kuvöstiden svår, när Hannah var för sjuk för att flyttas ut på bröstet.

*kram*

Hannah åkte nog ur respiratorn två-ter gånger innan det gick bra. Det hände aldrig något jättedramatiskt, bara att hon inte fixade det första gångerna.

Det där med graviditeten. Det var någon här på FL som skrev "en som inte har upplevt det kan omöjligt förstå denna känsla av att bli 'lurad' lurad på sin graviditet lurad på att få ha sin bebis nära. lurad på historien hur det är att få barn."

Det tyckte jag var så otroligt bra beskrivet, precis så var det för mig. Jag ville så gärna få en stor mage, ha snygga gravidkläder, vara otymplig och få beklaga mig, mysa till bebissparkar, varva ner, pyssla med bebiskläder... Några veckor innan mitt första barn föddes var det till och med en som trodde att jag skojade när jag sade att jag var gravid. Det syntes väl inte så väldigt :( Det kan jag fortfarande känna mig ledsen över, trots att jag numera tycker att jag gick jättelångt den graviditeten, vecka 34, det är ju hur länge som helst i min värld numera. Men oavsett vilken vecka man föder för tidigt i finns ju inte tanken att detta skulle vara normalt och väntat, precis.

Sen gick jag tiden ut med mitt tredje barn... och det blev en stor sorg, att plötsligt upptäcka hur det KUNDE, BORDE ha varit med de andra barnen. :( Det gjorde väldigt, väldigt ont.

KSB skrev 2008-12-30 12:27:26 följande:

Jag skrev på min blogg om det där idag. Klipper in här också:

--------

Förlust ( prematurbloggen.wordpress.com/2009/01/02/forlust/ )

Tankarna snurrar. Arton månader när vi skulle ha varit tillsammans, förlorade. Jag har sagt det förut, men det tål att sägas igen: Jag har inga sammanhängande minnen av den gångna tiden. Allt som finns är ett kalejdoskop av skärvor, ögonblick samlade i en trasig hög.

En outhärdlig, fasansväckande uppförbacke mot ovisshet i stället för en graviditet. En liten, kulformad mage bland alla dessa jättar på BB. Jag hade mina vanliga kläder hela tiden. Nej, förresten, två par byxor lade jag faktiskt bort, någon gång i början. Sedan ändrades inget.

Jag fick aldrig gå tiden ut. Aldrig vara otymplig, bara ofriviligt fastkedjad i sängen. Alla de små detaljerna som andra kvinnor förfärat utbreder sig över, de fattas mig. Jag kom aldrig dit.

Jag födde ett barn som inte blev mitt, hon skars ut ur min mage med några timmars varsel. Sjukhusets fånge som födde sjukhusets barn. Jag på min brits, hon i sin kuvös. Åtskilda.

Hon kunde inte amma, även om det låter som en oviktig detalj; med kollapsade lungor kan man inte ens andas och det borde kanske gräma mig mer. Men jag var så sjuk. Det tog mig månader att förstå hur allvarligt det varit.

Kaos. Tyst panik, månad efter månad. En lång period av intighet, trots att varje sekund var fylld av arbete. Till och med att vila blev till en uppgift, något som skulle utföras men låg långt ner på listan. Jag sov en timme i taget, mer som en sorts dvala än verklig sömn. Inte ens när vi kom hem upphörde undantagstillståndet. Snarare blev det värre än någonsin. Ett och ett halvt år av förlorade dagar. Borta.

I natt sov jag med en knubbig ett-och-ett-halvt-åring intill hjärtat. Jag tänkte - som för första gången - att hon är inte så stor än. Att trots att vi inte fick ha varandra då finns det en tid för oss nu. Och för första gången på arton månader kunde jag vila i det.

-----

Det är så mycket mer med att få barn för tidigt än man först tänker sig. Så mycket som är annorlunda, och tungt. Men du är inte ensam, TS! Vi är många här med dig!

KSB: Så fruktansvärt! Men du, jag tror att de allra flesta bara har flytt fältet någon gång. Jag vet att jag har gjort det i alla fall. Man orkar bara inte med hur mycket som helst.

Ang det där med att lägga ut honom i CPAP igen, det går nästan lika fort med framstegen som med bakslagen. Så det behöver inte vara dåligt att försöka så snart igen. MEN om ni absolut känner att det är jättedåligt tajmat, så säg det för allt i världen till läkaren! Tjata, stå på er, kräv en förklaring! Kanske har läkaren tänkt fel, men förhoppningsvis inte, utan då förklarar h*n avrför och hur och så kan ni känna er lite mer med på vad som händer.

Oftast känner man sitt barn som förälder, inte alltid, men oftast, och om läkare eller sköterskor verkar göra något tokigt är det bra att säga ifrån och be dem förklara sig ordentligt.

Håller tummarna för er och Melvin! Det är ändå en positiv sak att han har hunnit bli så här stor innan infektionen slog till.

Kram KSB! Härligt att höra! Har tänkt mycket på er.

Stort grattis! Det är fantastiskt att få komma hem till slut!