• mickan71

    Särbo

    Ja så är det ett nytt år..och jag och min f.d sambo har varit särbo i lite drygt en månad. Har haft en hel del problem med hans barn, mina bonusbarn ett tag och till slut beslutade vi oss för att separera innan allt slutar med att vi istället hatar varandra. Till en början var det jättebra. Vi dejtade varandra som innan vi blev sambos och det var som att va nyförälskade. Men vi bor inte på samma ort utan ett par mil från varandra och det tycker jag är lite jobbigt. Dessutom har vi bara träffats utan barnen hittills och jag saknar barnen jättemycket! Tror inte de vill träffa mig heller och det känns skitjobbigt. Jag undrar vad jag gjort dem. Jag vet att biomamman har påverkat dem en hel del och jag tycker det är så orättvist att jag ska behöva lida för det.

    Fick träffa den äldste sonen i nyår och jag tyckte det var kul, men han verkade inte tycka det var fullt så roligt. Dessutom verkar det knappt som om vi fortfarande är tillsammans. Det finns inte ett spår av mig i lägenheten när jag kommer dit utan allt är som en singels lägenhet. Jag har kort på min särbo uppsatt och bild på honom i mobilen o.s.v. Kanske verkar fånigt men jag är känslig för såna saker..

    Så just nu funderar jag på om det var värt det..? Känner mig jättedeppig och ledsen och fruktansvärt ensam!

  • Svar på tråden Särbo
  • CrazyMe

    Det finns inte ett spår av mig i lägenheten när jag kommer dit utan allt är som en singels lägenhet. Jag har kort på min särbo uppsatt och bild på honom i mobilen o.s.v. Kanske verkar fånigt men jag är känslig för såna saker..Så just nu funderar jag på om det var värt det..? Känner mig jättedeppig och ledsen och fruktansvärt ensam!
    [/citat]

    Tycker inte att du är fånig. Tycker att du är normal som vill känna dig speciell för honom..Känns likdant för mig. De få spår som finns av mig är nedstoppat i en låda ( min borste nattlinne smink borttagning osv.)
    jag känner mig inte välkommen hos min kille. Vi är särbos har varit i 2 år nu. vi bor i samma stad men 30 min bilfärd bort från varanndra. Varannan vecka känns det som att vi inte e tillsammans för då kommer barnen och han vill spendera sin fulla tid med dom. Jag förstår att han vill det och föreslår att jag kan få vara med dom och hitta på saker ibland. Jag har träffat hans barn osv. Jag och barnen kommer överens men det e min kille som inte gör mig delaktig med dom. Han frågar aldrig mig det e alltid jag som måste fråga samt han glömmer bort mig och han och barnen åker själv och hittar på saker. Känner mig då tjatig och inte del aktig i hans liv. Vill få det att funka....men känner mig bara olycklig och oälskad hela tiden.

  • mickan71

    Va skönt att jag inte är ensam om att känna så här. Jag tog upp hur jag känner det i nyår med min sambo och han bara nickar instämmande och säger att han förstår, men han har ingen bra lösning på det hela utan tycker att jag får acceptera att barnen är viktigast för honom. Men jag har aldrig kännt mig så ensam i ett förhållande som jag gör nu. Vi sa det när vi bestämde att vi skulle separera att vi skulle hitta på aker ihop med barnen ändå så att jag kunde få en chans att börja om från början även med dem, men han har aldrig föreslagit något utan gör allt med dem ensam som om jag inte ens existerade.. Men jag har bestämt mig för att inte sitta här och uggla i min lägenhet utan hitta egna intressen och så får vi se vad som händer när han märker att jag inte hänger upp mitt liv på honom. Synd att du inte bor här så kunde vi hitta på saker ihop

    Kram Marika

Svar på tråden Särbo