Hur orkar ni vara varandras stöd?
Tycker att det är svårt att dels hantera sina egna känslor i bebisprocessen, dels att jobba med att inte bli neddragen av ens partners tungsinne över detta och samtidigt vara ett bra stöd och kunna ge tröst. Det känns som om det är lite delad olycka är dubbel olycka över det.
Kanske är det jag som är ovanligt känslig och tunnhudad, men det gör så ont i mig när min fru är så olycklig över att inte ha några barn att jag istället för att trösta och stödja vill dra mig undan, för att skydda mig själv.
Hur gör ni för att klara av detta?
(Hade väl egentligen velat vara anonym, men ville posta i detta underforum, så det får bli såhär nu. Man får gärna inboxa mig också).
