Vill försöka igen men min sambo är rädd, vad göra?

Nej, jag har inte erfarenhet av just detta, men jag har förlorat ett barn.

Män och kvinnor bearbetar sorgen olika. Försök att förklara för honom att hur du känner. Lyssna även på vad han känner. Och ge honom tid. Tid att få tänka och sörja och kanske våga igen.

10-25 % är inte en jätte stor risk, (missförstå mig inte nu). Det är inte 100 &. Förklara vad ni vinner på att försöka igen. Tänk om nästa försök är underbarnet ni väntat på. Man måste våga chansa för att vinna något.

Själva är vi super rädda för att pröva igen, tänk om det händer igen. Men så småning om när vi bearbetat sorgen färdigt är jag övertygad om att vi försöker igen.

Skickar stora styrke kramar och jätte stort lycka till. Kram Anna

Konstigt nog är längtan större än rädslan och då vågar man. Lycka till, hur det än blir!

tack för era svar.
Wille Viking, tack för dina mycket goda råd. vi har kommit överens om att vänta ett tag till, tills vi båda känner oss redo.
Jag läste din presentation och jag beklagar så. Jag är så så ledsen för vad som hänt och jag önskar er all styrka att orka vidare. många styrkekramar

Ja, vi har diskuterat detta flera gånger du och jag (som fått barn med samma diagnos). Jag känner oxå att vi måste våga igen och vet att min sambo känner likadant nu, fast han var mer tveksam först.
Vi har oxå diskuterat adoption, men vi har ju inget "eget" barn i livet och känner att vi så gärna skulle vilja ha det. Men jag skulle absolut kunna tänka mig att adoptera och vet att jag skulle älska det barnet lika mycket som ett biologiskt. Men adoption är ju en krånglig process. Har läst endel om det och förstått att köerna för att adoptera är mellan 2 och 4 år. Det är oxå ofta krav på att man ska ha varit gifta i flera år och ha infertilitetsintyg. Jag och min sambo har varit ihop i 12 år, men det hjälper inte man ska vara gifta och nåt infertilitetsintyg kan man väl knappast få.
Ja, funderingarna är många och det finns ingen enkel väg att gå tyvärr.