hej!
hoppas verkligen för er skull nu.
jag och min man förlorade vår son i april i år. efter det ville vi genast bli gravida igen, för saknaden efter en bebis var alldeles total. jag gick också och intalade mig själv att jag då skulle bli lite lyckligare igen.
när testet väl visade positivt reagerade jag inte ens. visste ju vad det innebar men också att det inte alls garanterar ett barn.
"ja, ja, vi får väl se" kände jag.
berättade inte för någon på väldigt länge eftersom det då skulle bli verklighet.
det som nu sker för oss är att kontrollerna blir mycket oftare, speciellt efter rutin ultraljudet.
jag trodde nog att jag inte skulle vara speciellt orolig, men när veckorna kom då sparkarna brukar börja var jag ett nervöst vrak. och ännu värre för min man som inte vet nå vad som sker innuti. men vår nojighet togs på allvar och vi fick komma in ännu oftre och göra ultraljud och prata med barnmorskan.
vi har samma som med Oliver, vilket är bra då hon gått igenom allt tillsammans med oss förut och förstår.
vi känner oss trygga, men ändå kommer den gnagande oron bara växa.
nu njuter jag mer av varje spark, varje rörelse, varje sång olle sjunger för bebisen. jag njuter verkligen och tar till vara på allt. tar fler mag-kort, filmar mer. filmar alla ultraljud för att få se bebisen i liv. det känns viktigt.
vi planerar för en framtid för tre: mig, olle och amelia.
får vi sen en bebis så är den varmt välkommen. men vi tar det inte för givet längre.
stor kram
Anna
