Hjälp

Hej,

Jag behöver hjälp eller rättare sagt bara höra hur det har gått för er andra när ni började att träffa er partners barn.

Jag och min kille har varit ihop i lite drygt ett år. Sent i höstas började vi att umgås med hans dotter som är 5 år. Vi har bara umgåtts på helger då vi har hittat på roliga saker. Allting har gått relativt bra även om jag ibland känt att det varit påfrestande men inget som inte gått över på fem minuter eller uppvägts av så många andra positiva upplevelser. Över nyår var vi på semester alla tre gemensamt, det var första gången som vi sov på samma ställe. Jag menar innan dess hade jag inte ens sovit över i deras hus, det gick också hur bra som helst. Så denna helgen längtade vi extremt efter varandra och bestämde att jag skulle bo hos dem över helgen, vilket urartade i en disaster. Kanske lite överdrivet men min partner är nu helt knäckt och jag med. Vi var och åkte skidor gemensamt på Lördagen och flickan var mer grinig och gnällig än vanligt och jag kände bara att det blev för mycket, jag orkade inte och sa till min partner att jag kanske skulle åka hem till mig ändå, varpå han blev jättebesviken och jag bestämde mig för att bara åka och handla lite i några timmar och sedan komma tillbaka till dem med ny energi och nya tag. Kvällen gick bra.

På söndagen var flickan hos mormor och på barnkalas mest hela dagen, och på kvällen lekte vi lite grann. Det kändes ganska så bra men jag kände att det var lite ansträngande att ha henne klättrandes på mig hela tiden och att vi hela tiden skulle leka efter hennes regler. Så var det då dags för läggning. Jag sover på vinden, eftersom flickan aldrig sover en hel natt i sin egen säng och alltid kommer till pappans säng någon gång under natten. Jag är införstådd med denna lösning, men tycker att det är mentalt jättejobbigt. Men trots det går jag med på det för att det inte ska skapa någon konflikt mellan mig och flickan. Pappan brukar dock komma upp och ligga i min säng en stund, då vi pratar om dagen och om alla världens ting. Men på söndag kväll sa han att han inte hade någon lust, för att det var så jobbigt att gå ner. Det gjorde mig mycket illa.

I morse vakande flickan på jättedåligt humör och gråtandes, vilket bara gav mig kalla kårar utefter hela ryggraden och jag fick alla taggarna utåt. Jag packade bilen och åkte snabbt till jobbet ledsen och besviken. Egentligen mest på mig själv att jag inte klarat av helgen och att jag reagerat så som jag gjort. Det kändes som om det var ljusår kvar tills jag var redo att flytta ihop med dem.

Till saken hör att jag har flyttat hit bara på grund av min partner. Jag känner ingen, pratar inte språket och har ett jobb som jag inte heller trivs med, eftersom jag inte pratar språket har jag haft svårt att hitta ett jobb och därför varit glad att jag fått det som jag har. Min partner är dock svensk och hans flicka pratar också svenska.

Så nu ikväll pratade vi om helgen och vad som hade hänt, varför det gått som det gått och att han var enormt besviken. Men det är inte bara han som är besviken jag är också enormt besviken. Jag tyckte att han förstorade upp problemet, man måste vara beredd på motgångar. Han tyckte att jag förstorade upp problemet, och såg inte var det blev för mycket någonstans och kände att jag hade tagit avstånd till både honom och flickan. Men det var inte alls min mening. Han sa nu att han inte hade någon lust att hitta på roliga saker de helgerna som bara vi var tillsammaans heller. Jag kände bara att vi skulle skruva ner ett hack igen angående att umgås med flickan. Vi kan fortfarande umgås hela dagarna men jag sover hos mig igen en tid framöver. Jag är inte van vid barn och vet inte hur de reagerar, hur mycket uppmärksamhe de behöver eller varför de gråter för mig tillsynes utan anledning. Jag behöver också denna fas att vänja mig, för att hitta min roll i den nya familjen, för att vi sedan alla tre ska kunna bo och leva fridfullt och harmoniskt gemensamt.

Men hur ska vi gå vidare nu? Hur ska jag förklara att det hela inte var personligt menat mot varken honom eller flickan. Jag älskar ju honom över allt annat på jordklotet och flickan tycker jag också väldigt mycket om även om det kan bli lite väl intensivt så här i början.

Snälla kom med råd, tips, ideer och erfarenheter.

Tack på förhand