Hjälp

Försök förklara för honom att du inte har barn själv, och därför är det jättesvårt för dig att plötsligt bli "bonus"förälder och tillbringa en massa tid med en femåring, även om ni bara testat att träffas över några dagar än så länge. Föreslå att han ska tänka tillbaka på tiden innan han själv hade barn och sen fick barn, vilken enorm omställning det är. Och han har haft alla år på sig att vänja sig, för dig är det helt nytt! Det måste han ju ha förståelse för. Han måste acceptera att du delvis tycker det är jobbigt även om du också tycker det är kul.

Små barn vill ha uppmärksamhet HELA TIDEN som du säker har märkt vid det här laget . Jag har själv fått mitt första barn för drygt 7 månader sen och det chockade mig mest av allt - att man skulle vara där för dem HELA TIDEN DYGNET RUNT! Barnet är jätteälskad och planerad men jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur jobbigt det var. Har dessutom 2 tonårsbonusar som bor hos oss på halvtid, så förstår dig helt och hållet.

Barn i den åldern är ljuvliga små solsken men också ombytliga, irrationella och ibland rent elaka små varelser. Att du fick uppleva den andra sidan hos flickan tror jag du ska ta som ett tecken på att du börjar komma hennen nära. Så ja, pappan har kanske rätt i att du förstorar problemen. Men jag förstår din känsla. Har man ingen erfarenhet av barn och dessutom som du under stor press på att få relationen med barnet att fungera så är det säkert lätt att drabbas av panik när humörsvängningarna sätter in.

Men förklara för honom att du distanserade dig för att du blev rädd, inte för att du tycker barnet är jobbigt. Och att du vill försöka lära dig att hantera dessa situationer, men behöver hans stöd och vägledning i hur du ska kunna göra detta.

Lycka till!

Hmmm....jag kanske komemr ha lite annorlunda inställning än andra.... men jag tycker såhär.

För det första, ni har träffats LÄNGE, känner varandra och har tagit det VÄLDIGT lungt med flickan.
Nu borde det ju verkligen vara läge (och dags!) att visa tjejen vad det är som gäller.

Du är ju faktiskt en vuxen individ, du och tjejens pappa älskar varandra och vill antagligen leva era liv ihop. Nu daltar ni ALLDELES för mycket med henne.

Självklart ska du få sova över och SJÄLVKLART ska du sova i samma säng som pappan. Vill hon komma in (om du tycker det är ok) så får ni trängas. Vill du inte ah ungen i sängen, då får hon flytta på sig. Hon är 5 år och kan gott och väl sova i egen säng nu.... (och mycket tididgare är min åsikt).

Jag kan förstå att det är påfrestande för dig med en 5 åring. En 5 åring är tillräckligt smart för att vara beräknanade och spela ut er mot varandra (vilket hon nu gör) Hon kommer att manipulera och söka uppmärksamhet. Det bästa ni kan göra är att uppmuntra gott uppförande och ignorera eller markarkera dåligt uppförande.

Som sagt du är vuxen och BEHÖVER inte leka med henne hela tiden. Du är ingen liktant, du är bara en tjej som är kär i hennes pappa, det får hon acceptera. Självklart kan du hitta på saker med henne, det är jättenyttigt för eran relation. Men faktiskt, du är en bonusmamma också. Och ska kunna sätta gränser för henne. Vill du inte gå med på att hon bestämmer hela tiden, gör det inte. VÅGA inta en ledande roll. Hon testar dig och kommer testa dig hårt.
Du måste våga visa henne att du faktiskt bestämmmer över henne också.

Prata med hennes pappa, ni måste vara på samma nivå och vilja samma saker och kommer överens om hur din reltion med tjejen ska utvecklas och vara. Så han inte blir iriiterad av att du tar kommandot.

Låt henne inte köra över er. Hon kommer spela ut er totalt och hon testar hur långt hon kan driva med er. Sjävlklart har hon käsnlor och kan bli ledsen och arg. Och faktiskt, det är helt ok att vara ledsen och arg ibland. Det är faktiskt till och med OK att hon blir arg och ledsen på dig ibland.

Men ge dig själv rätten till att inte låta ett litet barn köra över dig så totalt. Berätta för henne att du tycker om henne. Visa det! Men visa också att du tycker om hennes pappa. Det är ok att visa kärlek, att pussas och kramas inför ett barn, ett abrn mår ju bra av att se kärlek, bara man ger henne det också!

Det kommer gå bra, bara ni ser till att hon slutar regera över er familj!

Lycka till!

Kan tillägga att det är fullt normalt även för bioföräldrar att tycka deras barn är urjobbiga, kolla in den här tråden tex: www.familjeliv.se/Forum-4-288/m40495759.html
Och det är föräldrar som älskar sitt barn över allt annat. Så det är fullt förståeligt att du som knappt känner tjejen än och inte är hennes bioförälder och inte har barn själv tycker det är jobbigt.

Så mitt råd är att prata ordentligt med killen så han får förståelse för att du tycker det är jobbigt. Och för dig att "vänja in dig" i din egen takt med tjejen. Kanske skulle hjälpa att läsa på lite om barn i den åldern också, så du får bättre förståelse för hennes beteende.

Ytterligare en viktig sak är att du och din kille pratar igenom hur tjejen ska uppfostras/bemötas i olika situationer, och att ni är överens om detaljerna. Ni måste kommunicera massor om barnet och er inställning som vuxna - tex om hon ska sova i sängen när du är där, mm mm. Huvudsaken är att ni är överens så den ena inte går omkring och retar sig på vad den andra gör. Tyvärr är det ofta så att man retar sig på barnet därför att man egentligen är arg på föräldern och dennes uppfostringsmetoder. Så är det hemma hos oss. Jag blir urförbannad på min kille när vi inte är överens om uppfostran av hans tonåringar och han bara daltar med dem (enligt min åsikt). Som "bonus"förälder har man också en känslig position, det är ofta svårt att säga till och uppfostra barnet på samma sätt som bioföräldern gör, så man känner sig liksom maktlös, att man inte kan påverka situationen så mycket, vilket är svårt.

Tack snälla för era svar. Det peppade mig mycket.

Sarahs, jag undrar lite hur ni gör, det verkar som om vi i grund och botten har samma åsikter, men jag har inte riktigt vågat uttrycka det för min partner, jag tycker att det är ett evigt daltande med flickan. Han plockar och städar efter hennes framtåg. Om vi är på utflykt bär han henne och hon hjälper inte till för fem öre att tex plocka fram de lättare sakerna, vilket retar gallfeber på mig. Men hur ska jag säga till honom att han daltar alldeles för mycket. Jag har fortfarande en känsla av att inte tillhöra och att inte ha rätten att ha några åsikter om uppfostran. Har dock börjat säga till henne att vissa saker måste hon göra, tex bära in hjälmen och sina pjäxor i bilen när vi ska åka skidor, tycker inte att det är för mycket begärt, men pappan tittar strängt på mig.

Hur länge ska man ta hänsyn till att flickan lider av skilsmässan? Det har ju gått 1.5 år nu och hon borde långsamt ha vant sig vid att bo halva tiden hos varje förälder.

Det här är svårt, vet varken fram eller tillbaka eller in eller ut. Vet bara att så som det är nu fungerar inte. Men jag vill inte heller skapa någon konflikt och minst av allt vill jag att flickan känner att jag kommer och tar hennes pappa.

Återigen tack för hjälp och support

Ähum... förstår dig helt och fullt som sagt, men tyvärr verkar det dåliga samvetet över separationen och därför "daltande" med barnen vara mer regel än undantag. När går det över? Våra är tonåringar, och jag har resignerat inför att det antagligen aldrig går över och allt kommer att serveras på silverfat tills de är vuxna. Hoppas det inte blir så hos er, men efter att ha levt i styvfamilj ett tag och läst en massa om det är jag rätt skeptisk.

Om du märker att din kille "tittar strängt på dig" bara du ber flickan att göra något litet, så är det nog bäst att gå varsamt fram. Ni behöver som sagt verkligen prata ihop er. För att du ska känna dig bekväm måste ni vuxna som sagt först och främst vara överens.

Hej nejlikan.
Vi har aldrig gjort som ni har gjort utan vi mer eller mindre kastade oss in i ett samboförhållande ganska direkt efter att de gått isär. Vi har ganska lika åsikter. Och vi pratar MYCKET om barnuppfostran, hur vi vill ha det i vår familj. Vi försöker komma överens om saker innan det blir bråk om det.

Men klart, ibland skär det sig för oss också. Mina barn och dina ungdjävlar.... ja så kan nog både han och jag känna ibland... =)

Prata med din partner om hur NI vill ha det, vad du vill och avd han vill.

Just det dåliga samvetet tror jag kan ge dåliga reaktioner ibland. Förr eller senare kommer hon att protestera och tycka att du tar hennes pappa, och förr eller senare kommer hon bli fly förbannad på dig och tycka att allt du gör är fel.
Att vara rädd för hur hon ska känna och hur hon ska må och tassa på tå runt henne för att skydda henne bara kommer skjuta upp reaktionen. För den kommer, säkerligen.

Jag tycker inte att man ska behöva vara rädd för att inleda en ny relation alls på de grunder som du säger (att hon mår dåligt över skilsmässan) Däremot kan man erbjuda en trygg och stabil tillvaro nu. Och det kan man ju göra både med och utan partner.

Prata med din sambo. 1.5 år efter skilsmässan ska den inte längre utgöra ett hinder för er p.ga barnet. det låter mera som en riktigt dålig undanflykt.

Jag tycker du, och också din kille är jätteduktiga och har försökt allt på rätt sätt. (kanske för mycket)

När jag träffade min sambo så bodde han själv och hade sin då 6åriga son varannan helg hos sig.
De hade bara ett sovrum där pappan hade en bred säng, och sen en barnsäng. Pojken sov dock alltid med pappan i hans säng.

Jag sa till pappan att han kanske borde vänja pojken med att sova i egen säng, före jag börjar sova över där samtidigt som pojken.
Så att han inte skulle känna att JAG kör bort honom.
God idé tyckte pappan. och det gick också helt utan problem. Så småningom gick jag med på att sova över där också när pojken var där.
Så länge som vi inte bodde ihop (efter 1 år flyttade vi ihop)så fick de ofta också ha sina helger ensamma. Jag hade ju också egna barn, större i och för sig, som jag gärna var själv med också.
Men det som var bra, tyckte jag, var att pappan genast gav mig en given plats i deras liv. Det jag sa, skulle pojken också respektera osv. Tycker att allt gått bra och för pojken har det inte varit några oklarheter alls.