Hjälp

Barn i den åldern är ljuvliga små solsken men också ombytliga, irrationella och ibland rent elaka små varelser. Att du fick uppleva den andra sidan hos flickan tror jag du ska ta som ett tecken på att du börjar komma hennen nära. Så ja, pappan har kanske rätt i att du förstorar problemen. Men jag förstår din känsla. Har man ingen erfarenhet av barn och dessutom som du under stor press på att få relationen med barnet att fungera så är det säkert lätt att drabbas av panik när humörsvängningarna sätter in.

Men förklara för honom att du distanserade dig för att du blev rädd, inte för att du tycker barnet är jobbigt. Och att du vill försöka lära dig att hantera dessa situationer, men behöver hans stöd och vägledning i hur du ska kunna göra detta.

Lycka till!