Hjälp

Försök förklara för honom att du inte har barn själv, och därför är det jättesvårt för dig att plötsligt bli "bonus"förälder och tillbringa en massa tid med en femåring, även om ni bara testat att träffas över några dagar än så länge. Föreslå att han ska tänka tillbaka på tiden innan han själv hade barn och sen fick barn, vilken enorm omställning det är. Och han har haft alla år på sig att vänja sig, för dig är det helt nytt! Det måste han ju ha förståelse för. Han måste acceptera att du delvis tycker det är jobbigt även om du också tycker det är kul.

Små barn vill ha uppmärksamhet HELA TIDEN som du säker har märkt vid det här laget . Jag har själv fått mitt första barn för drygt 7 månader sen och det chockade mig mest av allt - att man skulle vara där för dem HELA TIDEN DYGNET RUNT! Barnet är jätteälskad och planerad men jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur jobbigt det var. Har dessutom 2 tonårsbonusar som bor hos oss på halvtid, så förstår dig helt och hållet.

Kan tillägga att det är fullt normalt även för bioföräldrar att tycka deras barn är urjobbiga, kolla in den här tråden tex: www.familjeliv.se/Forum-4-288/m40495759.html
Och det är föräldrar som älskar sitt barn över allt annat. Så det är fullt förståeligt att du som knappt känner tjejen än och inte är hennes bioförälder och inte har barn själv tycker det är jobbigt.

Så mitt råd är att prata ordentligt med killen så han får förståelse för att du tycker det är jobbigt. Och för dig att "vänja in dig" i din egen takt med tjejen. Kanske skulle hjälpa att läsa på lite om barn i den åldern också, så du får bättre förståelse för hennes beteende.

Ytterligare en viktig sak är att du och din kille pratar igenom hur tjejen ska uppfostras/bemötas i olika situationer, och att ni är överens om detaljerna. Ni måste kommunicera massor om barnet och er inställning som vuxna - tex om hon ska sova i sängen när du är där, mm mm. Huvudsaken är att ni är överens så den ena inte går omkring och retar sig på vad den andra gör. Tyvärr är det ofta så att man retar sig på barnet därför att man egentligen är arg på föräldern och dennes uppfostringsmetoder. Så är det hemma hos oss. Jag blir urförbannad på min kille när vi inte är överens om uppfostran av hans tonåringar och han bara daltar med dem (enligt min åsikt). Som "bonus"förälder har man också en känslig position, det är ofta svårt att säga till och uppfostra barnet på samma sätt som bioföräldern gör, så man känner sig liksom maktlös, att man inte kan påverka situationen så mycket, vilket är svårt.

Ähum... förstår dig helt och fullt som sagt, men tyvärr verkar det dåliga samvetet över separationen och därför "daltande" med barnen vara mer regel än undantag. När går det över? Våra är tonåringar, och jag har resignerat inför att det antagligen aldrig går över och allt kommer att serveras på silverfat tills de är vuxna. Hoppas det inte blir så hos er, men efter att ha levt i styvfamilj ett tag och läst en massa om det är jag rätt skeptisk.

Om du märker att din kille "tittar strängt på dig" bara du ber flickan att göra något litet, så är det nog bäst att gå varsamt fram. Ni behöver som sagt verkligen prata ihop er. För att du ska känna dig bekväm måste ni vuxna som sagt först och främst vara överens.