rätt eller fel

Det här är en fråga som verkar mycket känslig för vissa bioföräldrar. Själv tror jag att man måste utgå från hur barnet ser på situationen och inte alls på hur man själv känner.

Jag har en bonusson på snart sex år som jag varit med och uppfostrat varannan helg i två år. Ganska tidigt började han ställa frågor om "vad" jag var för honom. Han hade ju farmor och mormor och mamma och pappa, vad var jag?

Till en början funderade vi på att säga "pappas kompis" men det kändes inte rätt eftersom vi ville vara öppna med vår relation och visa ömhet för varandra inför honom. Det var redan från början viktigt för oss att ge honom en trygg och kärleksfull miljö hos oss. Vi sa då att jag var som en extra mamma. En mamma som tog hand om honom när inte hans riktiga mamma var med. Det accepterade han och berättade det glatt för andra vi träffade. Det värmde alltid i hjärtat. Han pratade ofta om att vi var en "familj", och vi uppmuntrade det genom att ha "familjemys" på lördagar osv eftersom vi märkte att han längtade efter sånt. (Hans biomamma har ingen ny)

Så en dag, efter något halvår eller så, kom han hem till oss och var ledsen för att hans biomamma sagt att jag inte alls var hans extramamma. Bara "pappas tjej". Jag blev ursinnig eftersom jag visste att det här bara var ett tecken på hennes osäkerhet - och att det gick ut över barnet. Jag gjorde dock ingen stor sak av det (speciellt inte inför pojken) utan sa till honom att han fick kalla mig vad han ville (han kallade mig ju ändå för mitt förnamn, det var bara när han ville definiera våra roller han sa att jag var extramamma).

Vi märkte dock att han gick och grubblade en del över det här och när vi lämnade honom nästa gång tog han själv upp det när vi alla var närvarande. Det blev självklart en märklig situation eftersom jag inte öppet ville stöta mig med hans mamma inför honom. Biomamman förklarade sig med att det var så förvirrande för honom för han var ju så liten (4 år). Jag sa att han hade kallat mig för extramamma i över ett halvår och inte blivit förvirrad förrän nu när jag plötsligt inte var det. Jag vet som sagt att det bara är hennes osäkerheter som sätter käppar i hjulen, hon har även sagt åt pojken att han måste älska mamma mer än pappa.

Den lilla sötnosen löste i alla fall problemet på sitt eget sätt. Han kom fram till att när jag och pappan gifte oss så blev jag definitivt extramamma. Nu är vi gifta och det är självklart att vi är en familj när vi är tillsammans. Han försäger sig ibland och kallar mig för mamma men då skrattar jag bara och säger att det gör inget, han får gärna säga mamma, han är ju min lilla pojke. På senaste tiden har han då sagt att han säger fel ibland för att jag är som en mamma. Gissa om han blir överöst av kramar och pussar då.

Han är verkligen en liten pärla, min lilla bonus, och vad biomamman än säger försöker jag göra situationen så okomplicerad som möjligt för honom. Han har faktiskt inte valt att leva som vi gör - det är vi vuxna som valt åt honom.

Jag o du skrev 2009-03-04 18:25:01 följande:

Det viktigaste är, som du också säger, att utgå från barnets upplevelser och behov. Tyvärr verkar det finnas många som inte klarar av det utan projicerar sina egna känslor på barnet (som i fallet med min bonussons biomamma). Han har verkligen ett behov av oss som familj eftersom hans vardagliga liv inte innehåller vissa av de saker han tycker om, exempelvis middagar när alla sitter tillsammans, familjeutflykter etc.

Det är bara tråkigt att biomamman ser detta som ett hot istället för en möjlighet för sonen. Så är det tyvärr i fler situationer. Det här med växelvis boende tex. Självklart är det mer "fest" för en liten pojke att få hälsa på pappa i Göteborg (pojken bor i Stockholm) där alla har uppmärksamhet för honom, än att vara hemma i dagis-vardagen med mamma. Det är ju som en liten semester (som han själv uttrycker det). Det är en naturlig del av växelvis boende och vi skulle gärna byta bort våra helger mot alla hans vardagar. Rätt sätt att hantera det är dock inte att skuldbelägga barnet för det. När pappan lämnade sonen i söndags ville pojken inte släppa taget och tyckte att han kunde stanna hos pappan längre. Han ville inte springa och krama mamman. Hon blev då sur och sa att pojken var dum som inte kom och kramade henne. Jag blir rasande på henne i sådana situationer.

Jag o du skrev 2009-03-05 10:31:18 följande:

Det är skönt att se att det finns biomammor som säger som du. För jag håller med dig helt och hållet när du säger att man ska tillåta sitt barn att älska flera människor. Självklart förstår jag också att det är svårt och kräver arbete. Så är det ju självklart för en bonusmamma också. Jag måste ibland aktivt tänka på att jag älskar min bonus, särskilt nu när jag väntar ett barn själv. Min instinkt är att sätta mitt eget barn först men jag måste aktivt "välja" att behandla dem lika. Man har inte samma känslor för en bonus som för ett eget barn, men det är ok - bonusen har ju en riktig mamma som älskar honom. Min kärlek är ju som sagt - bonus.