Nån som mig med generaliserad ångest, dödsångest och svår hypokondri del 2

Li: Jag kan nog inte heller räkna antalet ryckningar, det är ju nästan någonstans det rycker hela tiden. Vet att jag en gång förra omgången pratade i telefon med min mamma och ville säga varje gång det ryckte någonstans bara för att hon skulle förstå hur mycket det verkligen var, men det gick knappt att hinna med.

Försök att inte studera ryckningen! Jag vet ju precis, har gjort det otaliga gånger, men det gör bara att allt blir ännu läskigare och att fokus blir totalt på det kroppsliga.

Jag har också funderat mycket om det där med musklerna omkring knäna eftersom jag har en massa konstiga gropar och hålor (atrofi) på utsidan av knäna (höger knä som också känns värst ser faktiskt jättekonstigt ut). Finns det verkligen muskler där eller är det bara senor, och kan det verkligen rycka så då? Kollar man anatomi-böcker (jo det har jag gjort otaliga ggr) så ser det inte ut som att det ska vara annat än senor där.

Vad tråkigt at höra att du inte kan få KBT. Jag fick ju det (om än för få ggr), och det i kombination med medicin hjälpte mig då. Hästjobbet gör man ju själv, men man får iallafall med sig lite tips på hur man kan tänka. Det hela handlar ju inte om att hindra ångesten utan att acceptera den och möta den med andra tankar, att mota olle i grind helt enkelt. Man måste också lära sig att leva med ovissheten om att man kan vara/bli sjuk och dö (hemska tanke, jag vet!). Jag fick exempelvis gå omkring med en lapp i väskan där det stod "Jag har kanske cancer" (var rädd för cancer då jag började där men gick sen över till als eftersom det började rycka). Kan skratta åt det nu, men då var det verkligen superläskigt och ångestfyllt att titta på den. Jag fick också försöka att vända mitt fokus utåt, att sitta och blunda och koncentrera mig "utåt", till exempel på fågelsång eller något annat ljud, uppmärksamma allt jag hörde runt omkring mig. Detta för att bryta den kroppsliga fixeringen, jag noterar ju konstant minsta känsla i kroppen (och betydligt värre var det då). Något annat jag fick höra var också att vara proaktiv, alltså att göra allt jag tänkt göra om jag mådde bra, precis som vanligt istället för att stanna hemma eller vad det nu var jag ville göra "eftersom inget ändå var någon idé nu när jag var sjuk". Det är inte lätt, men just det här sista försöker jag faktiskt att göra. Livet får ju inte stanna upp bara för att /om man blir sjuk. Jag vill också återigen rekommendera dig att läsa de böcker av Ingvard Wilhelmsen som jag tipsat om innan.

Nu låter det ju som att jag kan hantera det här så bra och att jag inte tror att jag är sjuk på riktigt utan vet att det enbart är psykosomatiskt, men så är det inte tyvärr. Jag har så mycket konstiga känningar i mina muskler så det är inte klokt, och jag kan inte tro att det kan bero på nåt annat än att det verkligen är als. Men jag klarar ganska bra (just nu) att hålla den kraftiga ångesten borta, och det är ju skönt. Oron och fixeringen finns där dock konstant. Jag menar, känns det inget så tänker man ju att "nu känns det ju inget", eller "nu rycker det ju inte", och då kommer det ju direkt! Jag vill bara inte känna något alls, bara vara som vanligt!

Li: Det uttalandet hade också gett mig kraftig ångest Men du vet ju betydligt mer än din kompis om als och om alla dina ryckningar PLUS att du är undersökt x flera av neurolog som alla säger att du är frisk! Försök att tänka på det istället! :) Om en ihållande ryckning skulle vara liktydigt med sjukdom så har ju jag definitivt också als, utan tvekan. Min kindryckning har hållt på i över två månader! OK, inte precis hela tiden, men flera ggr dagligen. Detsamma gäller fötterna! Plus att jag har en massa andra konstiga muskelsymtom. Nu är det så många år sen jag blev undersökt av neurolog, så jag kan inte ta till mig det nu egentligen. Jag vet inte om jag är frisk nu, det känns inte så med tanke på allt kroppsligt. Idag har det ryckt massor i ansiktet och jag hatar det så! Det hoppar omkring runt munnen och kinden och näsryggen sätter också fart som vanligt. Var iväg hos några vänner som bor flera trappor upp, och jag tyckte det var jättesvårt att gå ner för trapporna när vi skulle hem, låren kändes som att de skulle klappa ihop hela tiden, och det stressar mig något enormt såklart. Samtidigt vet jag att jag redan innan jag går ner fokuserar på hur det kommer att kännas (förväntansångest, typ).

Jag hoppas att du inte låter ångesten ta över nu, den här nya ryckningen du har är bara en som alla andra! Jag hade en i handen (tum-muskeln) som satt i två veckor , konstant (kändes ibland, ibland inte) och syntes HELA tiden! Det var 3,5 år sen och den har INTE kommit tillbaka! Jag vet ju så väl hur det är att hålla på att studera sig själv efter nya konstigheter, och alltid hittar man ju något, tyvärr (det hade förmodligen alla gjort). Försök att låta bli!

Li: Hur är det med dig? Hur går det med knäet?

Li: Vad skönt att knäryckningen har lugnat ner sig. Här är det lite upp och ner. Just när man tycker att det känns lite bättre så blir det värre igen och nu ikväll har ansiktet rockat loss rejält. Jag avskyr det så, det känns SÅ onormalt! Benen har också känts hemska idag, inte ryckningarna främst utan svaghet/trötthet och en massa konstiga draganden och stramanden i musklerna. Det är så obehagligt när nedre delen av lårmusklerna (ovanför knäna) konstant känns så svaga och mystiska. Tycker mig ha svårt att stå och stödja över på ett ben om du förstår hur jag menar, för det känns så skumt i knäna då, precis som att jag är för tung för mina egna knän (vilket jag inte är).Tycker också att det börjar bli jobbigt att ha så ont i alla leder också, på morgnarna är det hemskt när det gör ont i handleder, fotleder, fingrar osv. Känner mig ibland som en 90-årig gammal tant. Den här stelheten oroar mig också ibland eftersom jag någon gång läst att stela muskler också kan vara ett symtom. Nej du har rätt i att man aldrig vänjer sig vid denna skit!

kram på dig!

Li: Ja det är verkligen massor som stämmer överens! Igårkväll hade jag en svacka och kände mig verkligen uppgiven. Har en oerhört irriterande ryckning i höger ögonlock som sätter fart så fort jag blinkar till lite hårdare. I normala fall brukar jag inte bekymra mig om ryckningar just där eftersom jag läst att als inte engagerar ögonmuskulaturen, men nu känns det ändå oroväckande. Den har hållt på i två dagar nu... Suck!
De omkring mig som vet tror att det hela är stressrelaterat och pga sömnbrist, men jag kan inte fatta att det skulle ge sådana symtom. Och benen, varför skulle de bli strama av det? Och jag känner mig inte så överdrivet stressad heller...

Li: Jodå, det är väl OK. Vissa dagar bättre, andra sämre. Är så oerhört trött på den här eviga ryckningen i ögonlocket som fortfarande hänger kvar. Den är kraftig och drar liksom ögonlocket i sidled, ser inte klokt ut. Annars är det som vanligt med de övriga symtomen och ryckningarna tycker jag. Sover otroligt illa och drömmer stressdrömmar hela tiden, som att jag inte hittar ett av mina barn, kommer försent till något, eller glömmer saker osv, ja du vet. Själv då, hur är det med dig? Någon bättring? *hoppas*

Hypo: Jobbigt att du också har fått ryckningar! Man kan absolut få det av stress och oro! Läs bakåt i tråden så kan du se vad jag och Li skrivit om det tidigare. Och gör dig själv en tjänst och sluta läs på nätet! Jag vet ju själv hur det är, har nog läst det mesta som går att hitta om ALS, tyvärr. Mycket är taget ur sitt sammanhang och stämmer inte överens med vad de neurologer som vi har träffat säger. Men jag vet ju själv att det inte alltid hjälper, jag är ju själv här i oron för andra gången på några år, även om det känns hyfsat just nu. Stickningar är ett typiskt ångestsymtom! Hoppas att dina ryckningar avtar så att du slipper detta snart!

Li: Hoppas att du slipper fler "långkörare" på ett tag! Varför är det alltid så att så fort man anar en liten förbättring med lite mindre ryckande så sätter de full fart igen? Förmodligen för att man ens tänker tanken....Det är så trist. Nu har även mitt vänstra öga börjat rycka helt hysteriskt, det känns verkligen SÅ onormalt när båda ögonen håller på.....suck! Fötterna har också sitt eviga poppande.... Nu vill jag kunna njuta av våren, UTAN dessa äckliga ryckningar och alla andra konstiga symtom!

Li: Hur är det med dig? Någon bättring? Jag kom på att jag faktiskt känt mig lite bättre de senaste dagarna, med färre ryckningar igen. Men så fort jag tänker tanken så sätter de fart igen , helt otroligt. Precis som att jag ska bli påmind om att de minsann inte alls ska sluta! Idag började ögat igen också, annars hade det hållt sig lugnt ett par dagar. En muskel i handen ryckte också helt hysteriskt så att fingrarna hoppade fram och tillbaka, tur att ingen såg! Ser ju inte klokt ut när det sätter igång.

Jag har iallafall slutat med självtesterna nu sen ett tag tillbaka, vilket också är ett gott tecken för min del. Hoppas jag kan klara av att stå emot i fortsättningen också. Även om benen fortfarande känns konstiga så stramar det inte fullt så mycket när jag inte hoppar omkring och gör alla dessa konstiga övningar. Ändå får jag nån slags ångeststing när jag tänker att det kanske är bättre och att jag kanske är frisk trots allt, precis som att jag försöker lura mig själv. Håhåjaja, alltid är det nåt...

Hoppas att du njuter lite av vårsolen! Kram!

Li: Ja idag har det såklart varit en massa burrande och surrande i benen igen, och ögonryckningen har placerat sig där igen för att stanna ett tag till, såklart! Det spelar ingen roll om man tänker på det på ett positivt sätt, att det känns som att man har lite mindre ryckningar, eller negativt, varje tanke verkar ändå sätta full fart på dem igen. Fotvalven har gått loss idag också, så det var väl bara några dagar som det skulle minska tillfälligt antar jag. Eller så är det, som jag tror, att man vissa dagar klarar av att koncentrera sig mer på annat och inte vänder allt fokus inåt. Då märker man inte av ryckningarna lika tydligt, och tror att man har färre. För så fort man tänker på det så känner man ju att de faktiskt visst är där. Frågan är ju bara hur normalt det är, eller ej...

Hypo: Skönt att du hittat ett sätt att få dina ryckningar att avta! Själv har jag haft mina i så många år (och omgångar) att jag tyvärr inte kan massera/värma bort dem. För min del rycker det mycket i händer och ansikte, och där är det lite svårt att värma och massera. Kalla fötter hade jag också tidigare när jag hade mycket ångest, så det tror jag absolut kan vara en effekt av det. Att du är varmare nu beror säkert på att du känner dig lugnare. Hoppas att du slipper ryckandet helt och hållet snart!

Li: Har fått en ny äcklig ryckning på sidan av handen, nedanför pekfingret, som oroar mig. Har nämligen problem med det fingret (svullen led och jätteont, svårt att böja ordentligt, särskilt på morgonen) och "tror" då att även det onda och stela har nåt samband med als. Ryckningen förstörde liksom alla tankar på att ledvärken och stelheten skulle vara något helt annat. Suck. Hatar nya ryckningar (och gamla)! Även benen har känts sämre idag igen, så nu är jag tillbaka i gamla spår igen. Dubbelsuck!

Hypo: Vad skönt! Ryckningarna kan ju komma i spända muskler, så det har säkert varit så för dig! Jag har varit både hos allmänläkare och neurolog (för flera år sedan) och gjort neurologisk undersökning. Mest för att utesluta neurologisk sjukdom som jag varit och är orolig över. Jag fick höra att man får ryckningar (fascikulationer) i just spända muskler, att alla har det mer eller mindre och att man inte riktigt vet vad det beror på, typ. Kan öka i samband med stress, dålig sömn, stort koffeinintag, vissa brister(kalcium, B-vitamin mm) osv osv osv. Det förekommer ju även i samband med exempelvis als, men det är andra symtom som är mer dominerande då, enligt min läkare. Jag tycker mig ha en massa andra symtom också, så det är främst kombinationen som gör mig orolig numera. När jag först började få ryckningar (över precis hela kroppen)var jag oerhört spänd och hade kraftig ångest, men det har jag inte längre, så nu kan det inte bero på det att de har kommit tillbaka. Läs gärna bakåt i tråden så kan du bla se vad både jag och Li fått till svar hos våra resp läkare. Hoppas verkligen att du slipper fler ryckningar nu!!

Li: Hoppas att din armryckning/svaghet har avtagit nu!? Själv har jag en massa konstiga ryckningar i vänsterhanden och handleden samtidigt som jag är svag där. Min yngsta är sjuk nu, feber för nionde dagen (dunderförkylning) och då sätter jätteoron in och jag tror han har leukemi och letar petekier och annat på honom. Trodde jag hade blivit bättre på att inte befara det värsta när barnen blir sjuka. Jag VET att sannolikheten för att det INTE är någon allvarlig sjukdom är betydligt större, men nu kan jag inte låta bli att tänka på detta. Det enda "bra" det för med sig är att jag inte fokuserar lika mycket på mina egna symtom (som ju såklart är massor nu eftersom jag är helt slut av sömnbrist och stress). Har varit hos doktor med honom 2 ggr, ska på återbesök imorgon, så han kollas ju upp, men det känns SÅ oroligt. Vill bara att han ska bli bättre och piggare snart. Ja nu handlade detta förstås mest om lilla sonen, men det upptar mina tankar fullständigt just nu.

Li: Saken är den att han redan står på antibiotika sedan en vecka (10-dagarskur, han är allergisk mot penicillin och får därför annan bredspektrumantibiotika) eftersom han hade öroninflammation och ev lunginflammation. Detta fick han på barnakuten när vi var där och inhalerade mot astman. Nu igår tog den nya läkaren ett CRP som visade 39 (inte särskilt högt), och då kan det lika gärna vara ett virus, vilket säkert är det han har eftersom antibiotikan inte hjälpt. den här läkaren (barnläkare) verkade inte särskilt bekymrad över febern utan pratade bara om att det minsann inte är feber om det inte är ÖVER 38 grader (vilket han ju har emellanåt). Vi fick däremot höja astmamedicineringen rejält. Av antibiotikan får han såklart svamp i baken, och den är helt skållad och varm, så han skriker bara vi går in i badrummet för att han vet att det är blöjbyte på G. Var likadant förra gången han fick antibiotika. Han vägrar också att äta annat än bröstmjölk, så han har levt på enbart det sen förra måndagen. Kanske, kanske har han varit lite piggare idag, så jag hoppas verkligen att det ska vända nu. Vi ska som sagt på återbesök hos läkaren imorgon, så jag får väl förklara ordentligt hur orolig jag är. Hon var väääldigt svår. Usch och fy.

Mandi74: Det kan säkert vara en biverkan av sobrilen, har du kollat i FASS? Annars så råder jag dig att fråga i de andra tråden med samma namn som denna, för där är lite mer aktivitet och med fler personer som jag vet medicinerar på olika sätt.

Li: Glömde svara på din fråga: Jag har en dotter och två söner. Dottern är 8, äldsta sonen 6 och så minstingen 8 månader. Hur gammal är din pojke?